Möjliga läsningar av Astrid Lindgren

[Gurgeh]

Utbrutna inlägg från den här tråden: (1) Karaktärer du har rätt om och verket har fel om | rollspel.nu

 

[Mekanurg]

För att inte tala om det brutala mörker hon pratar om i betydligt tydligare metaforer i novellformat. Sunnanäng och Skymningslandet är väl de två mest uppenbara exemplen.

Samt det realistiska våldet i Kalle Blomkvist-böckerna: ett bankrån, ett mord, ett mordförsök på Kalles kompis Eva-Lotta, och ett barn som kidnappas av sovjetiska spioner,

 

[Franz]

@Khan ja du ser. Det finns dock inget i själva texten - till skillnad från i Mio - som stödjer detta (vad jag vet), utan det är en vuxen, avmystifierad läsning av berättelsen (som alltså var Lindgrens avsikt. Deppigt!)

Nu är jag kanske bråkig men jag kan inte se hur det stycke jag postade tydligare stödjer ”allt var bara påhitt” än Bröderna Lejonhjärtas ”jag ser ljuset”?

 

[Vimes]

Nu är jag kanske bråkig men jag kan inte se hur det stycke jag postade tydligare stödjer ”allt var bara påhitt” än Bröderna Lejonhjärtas ”jag ser ljuset”?

Okej.

Med en kulturellt betingad omvärldskunskap om "ljuset i slutet av tunneln", nära-döden-upplevelser kan man nog argumentera för att "jag ser ljuset" är belägg i texten för detta. Men det kräver inferens på ett helt annat sätt än antydningarna i Mio, min Mio. I Mio finns antydningarna i texten.

Som sagt, det finns ganska många detaljer i Mio som kan användas som nycklar för tolkningen att Mio fantiserar sig bort från sitt ruttna vardagsliv. Jag tror inte det är en slump att Jum-Jum beskrivs som "Benka fast snällare" (eller hur det var), att Mio bygger modellplan med sin fader Konungen, eller att flaskan som i fantasin tar Bosse till Landet i fjärran återkommer som ett helt mundant objekt i bokens sista meningar. Heck, namnet "Landet i fjärran" antyder ju att det här är en plats man inte befinner sig i utan bara kan längta till.

Observera också att din ståndpunkt var att Lejonhjärta = feberdröm, Mio = "mer bokstavligt". Att man som vuxen tolkar båda berättelsernas fantastiska inslag som ensamma barns fantasier är nog helt naturligt. Mitt case har varit att den tolkningen har mer stöd i texten i Mio än i Lejonhjärta.

 

[Franz]

Okej.

Med en kulturellt betingad omvärldskunskap om "ljuset i slutet av tunneln", nära-döden-upplevelser kan man nog argumentera för att "jag ser ljuset" är belägg i texten för detta. Men det kräver inferens på ett helt annat sätt än antydningarna i Mio, min Mio. I Mio finns antydningarna i texten.

Som sagt, det finns ganska många detaljer i Mio som kan användas som nycklar för tolkningen att Mio fantiserar sig bort från sitt ruttna vardagsliv. Jag tror inte det är en slump att Jum-Jum beskrivs som "Benka fast snällare" (eller hur det var), att Mio bygger modellplan med sin fader Konungen, eller att flaskan som i fantasin tar Bosse till Landet i fjärran återkommer som ett helt mundant objekt i bokens sista meningar. Heck, namnet "Landet i fjärran" antyder ju att det här är en plats man inte befinner sig i utan bara kan längta till.

Observera också att din ståndpunkt var att Lejonhjärta = feberdröm, Mio = "mer bokstavligt". Att man som vuxen tolkar båda berättelsernas fantastiska inslag som ensamma barns fantasier är nog helt naturligt. Mitt case har varit att den tolkningen har mer stöd i texten i Mio än i Lejonhjärta.

Jag förstår hur du menar, men jag kan inte säga att jag håller med. Det tydligaste att läsa i Bröderna Lejonhjärta förutom ”Jag ser ljuset” är för mig att Jonatan visste om att Nangijala fanns innan Skorpan kommer det. Det fick till och med sjuåriga Franz att misstänka att sagolandet nog inte var helt på riktigt. Nåväl, du ska i alla fall ha stort tack för ditt förtydligande, jag förstår hur du menar bättre nu

 

[Rymdhamster]

Jag läser alltid Astrid Lindgren så positivt och fantastiskt som det bara går, och jag tycker de är bättre böcker på grund av det.

 

[Vimes]

Jag förstår hur du menar, men jag kan inte säga att jag håller med. Det tydligaste att läsa i Bröderna Lejonhjärta förutom ”Jag ser ljuset” är för mig att Jonatan visste om att Nangijala fanns innan Skorpan kommer det. Det fick till och med sjuåriga Franz att misstänka att sagolandet nog inte var helt på riktigt. Nåväl, du ska i alla fall ha stort tack för ditt förtydligande, jag förstår hur du menar bättre nu

Det är fan inte lätt att diskutera med dig när du flyttar målstolparna hela tiden. Din ståndpunkt från början var att Lejonhjärta = feberdröm, Mio = "mer bokstavligt". Är den fortfarande det?

 

[Franz]

Det är fan inte lätt att diskutera med dig när du flyttar målstolparna hela tiden. Din ståndpunkt från början var att Lejonhjärta = feberdröm, Mio = "mer bokstavligt". Är den fortfarande det?

Vårda språket. Jag skrev från början: ”Håller absolut med om att allt som händer i Bröderna Lejonhjärtas Nangilalia är Skorpans feberdröm innan han dör på riktigt. Men Mio tolkar i alla fall jag mer bokstavligt.” Det står jag fortfarande för. Resten är svar på ditt påstående att det finns mer saker i texten som tyder på att Mio var hittepå. Jag håller alltså inte med om att det finns mer saker i texten hos Mio som säger det. Det finns såklart saker man kan läsa in, men det tycker jag att det finns i Lejonhjärta också. Nu får du gärna förklara hur det är att flytta målstolpen?

 

[Vimes]

Som sagt: jag svarade på ditt påstående att Mio = "mer bokstavligt" och har visat att det finns grund i texten för "fantasi"-tolkningen. Mer så än i Lejonhjärta, menar jag. Men det kan man förstås tycka olika om. (Jag menar vidare att den drömska och poetiska stilen i Mio i jämförelse med den mer realistiska i Lejonhjärta kan tas som argument för min ståndpunkt).

Du svarar att du inte har ändrat uppfattning.

 

[Gurgeh]

Jag väljer att tolka båda böckerna som att det fantastiska som beskrivs verkligen händer, mest för att "det var bara en dröm" är så jävla tråkigt!

 

[Vimes]

Det här är alltså den fråga jag har försökt besvara:

Vad är det som tyder på att inget var sant i den berättelsen [Mio, min anmärkning]?

 

[Bifur]

Intressant litterär diskussion. Jag tycker väl personligen att båda böckerna kan läsas som portalfantasy och som en mer vuxen liknelse över barn som har det hemskt. Båda tolkningarna är i någon mening rätt samtidigt som ingen av dem definitivt sätter ner foten, vilket är en av sakerna som gör dem briljanta.

 

[Genesis]

Intressant litterär diskussion. Jag tycker väl personligen att båda böckerna kan läsas som portalfantasy och som en mer vuxen liknelse över barn som har det hemskt. Båda tolkningarna är i någon mening rätt samtidigt som ingen av dem definitivt sätter ner foten, vilket är en av sakerna som gör dem briljanta.

Jag gillar ju att göra så när jag spelar rollspel. Lämna flera möjliga tolkningar.

Explicit icke-explicit

Så det här är en grej jag gillar i rollspel, och som jag känner är ganska ovanlig utanför mitt egna lilla rollspels-universum (som ju skiljer sig ganska grovt från vad de flesta håller på med): Att vissa viktiga saker i spelet inte specificeras, utan lämnas ouppklarade, och att ingen, inklusive...

www.rollspel.nu

 

[Franz]

Som sagt: jag svarade på ditt påstående att Mio = "mer bokstavligt" och har visat att det finns grund i texten för "fantasi"-tolkningen. Mer så än i Lejonhjärta, menar jag. Men det kan man förstås tycka olika om. (Jag menar vidare att den drömska och poetiska stilen i Mio i jämförelse med den mer realistiska i Lejonhjärta kan tas som argument för min ståndpunkt).

Du svarar att du inte har ändrat uppfattning.

Jag svarade dig i ditt PM som du skickade men jag fortsätter gärna diskutera här också om du vill?

 

[Franz]

Jag väljer att tolka båda böckerna som att det fantastiska som beskrivs verkligen händer, mest för att "det var bara en dröm" är så jävla tråkigt!

Generellt håller jag helt med dig. Skillnaden i min egen läsning av verken är att Mio tematiskt sett inte vinner något på att allt var en dröm medan Bröderna Lejonhjärta för mig gör det. I Mio blir det liksom bara ”What a twist!” medan det i Bröderna Lejonhjärta får en tematisk mening. Där handlar det om hur man ska kunna förhålla sig till att ett litet barn är dömt att dö. Hur gör vi för att både barnet och vi ska få tröst och leva sin sista tid på ett bra sätt?

 

[Vimes]

Generellt håller jag helt med dig. Skillnaden i min egen läsning av verken är att Mio tematiskt sett inte vinner något på att allt var en dröm medan Bröderna Lejonhjärta för mig gör det. I Mio blir det liksom bara ”What a twist!” medan det i Bröderna Lejonhjärta får en tematisk mening. Där handlar det om hur man ska kunna förhålla sig till att ett litet barn är dömt att dö. Hur gör vi för att både barnet och vi ska få tröst och leva sin sista tid på ett bra sätt?

Medan Mio alltså (om man följer 'fantasi'-tolkningen) har ett socialt budskap, handlar om fantasins kraft och på många sätt är mer relaterbar (hur många barn har inte drömt ihop fantasivärldar och -personer som varit lika viktiga och riktiga som den verkliga världen). Plus då att det finns massor av tämligen explicita detaljer i texten som stödjer en sådan tolkning.

liksom bara ”What a twist!”

Jösses.

 

[Franz]

Medan Mio alltså (om man följer 'fantasi'-tolkningen) har ett socialt budskap, handlar om fantasins kraft och på många sätt är mer relaterbar (hur många barn har inte drömt ihop fantasivärldar och -personer som varit lika viktiga och riktiga som den verkliga världen). Plus då att det finns massor av tämligen explicita detaljer i texten som stödjer en sådan tolkning.

liksom bara ”What a twist!”

Jösses.

Jag tycker personligen inte att det finns så mycket tematiskt att hämta rörande fantasins kraft i Mio. Men det vore jättespännande att få ta del av vilka explicita detaljer du åsyftar som gör en sådan tolkning spännande gör dig. För mig blir historien bättre om hela Mios upplevelse är på riktigt. Det finns inga planteringar rörande att Mio skulle ha en särskild fantasi eller att den fantasin skulle resultera i en tillfredsställande upplösning för att jag personligen skulle göra en sådan läsning. Det som händer Mio i Landet i fjärran är för mig intressant nog att kunna vara verkligt.

 

[Vimes]

Jag tycker personligen inte att det finns så mycket tematiskt att hämta rörande fantasins kraft i Mio. Men det vore jättespännande att få ta del av vilka explicita detaljer du åsyftar som gör en sådan tolkning spännande gör dig. För mig blir historien bättre om hela Mios upplevelse är på riktigt. Det finns inga planteringar rörande att Mio skulle ha en särskild fantasi eller att den fantasin skulle resultera i en tillfredsställande upplösning för att jag personligen skulle göra en sådan läsning. Det som händer Mio i Landet i fjärran är för mig intressant nog att kunna vara verkligt.

 

[Magnus Seter]

MODERERING

Vimes har i ett privat meddelande till annan person i tråden tydligt visat att han inte kan hålla sig inom ramarna för "Don't be a dick" när det gäller den här diskussionen.

Därför trådbannas Vimes och bannas även i 48 timmar.

Tänk på att uppträda enligt "Don't be a dick" även i PM. För den som har "glömt" reglerna citerar jag från dem:

Regel 2: Respektera andra användare. Gå inte till personangrepp, vare sig i forumen eller via privata meddelanden. Att angripa idéer eller argument är okej, men angrip inte personer eller grupper. Rasistiska, sexistiska, homofoba eller andra tillmälen är förbjudet.

 

[Zimeon]

Kan bara vidhålla att det är en intressant diskussion, om än något deprimerande.

Jag har alltid sett det som att det intressanta är att Det Spelar Ingen Roll. Nu har jag inte lusläst böckerna igår, utan minns dem mest från min bardom (och Mio som jag läste i vuxen ålder för kanske 20 år sedan) men jag håller med Franz om att jag inte såg smack-tydliga referenser i texten om att Bosse bara satt och fantiserade förutom det enkla faktum att det är ett sådant öppet tolkningsmål rent generellt, delvis för att Astrid Lindgren kör den grejen även på andra ställen (som i Allrakäraste Syster, till exempel). Mest tänker jag på den där självövertygande frasen på slutet "Han är i Landet Fjärran, säger jag!" som nästan låter som att man vill övertyga någon annan än bara läsaren. Typ sig själv. Men det kan ju lika väl vara att Bosse knarkat sig bort som att han är död någonstans.

Men i både Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta har jag landat i att det inte är så himla viktigt vilket det är. Eller snarare tvärtom, det är VIKTIGT att det inte är endera. Att det balanserar är själva grejen. Säger man att det definitivt är på riktigt, tappas en hel del poäng med texten, men säger man att det definitivt är en feberdröm, är det precis lika lamt. Finns en anledning till varför Lindgren blev hederdoktor i medicin.