Rosen
Myrmidon
Jag läste nyligen ut en bok vid namn [/I]Warriors of Legend: Reflections of Japan in Sailor Moon[/I], om Japans kultur och samhälle sett genom en viss anime. En rätt kul blandning av fan-kreation och akademiskt verk, av några otaku med examina i ämnet.
I alla fall, en av bokens essäer tar upp skillnaden mellan japanska och västerländska "efter katastrofen"-skildringar. I västerländska sådana (Mad Max, De överlevande) har undergången i första hand drabbat moral, lag och ordning; det finns kvar mer eller mindre intakta ruiner och mer eller mindre fungerande maskiner från förr, men människorna som lever där har försjunkit i barbari.
I motsvarande japanska dito var undergången däremot total - inget lämnades kvar, och historien utspelas istället i det som har byggts upp efteråt (Sailor Moons Kristall-Tokyo, Akiras Neo-Tokyo), som ofta är maffigare än det som fanns där förut. Undantag finns förstås i båda fälten; civilisationen har fotfäste i Nausicaas värld men den är fortfarande i en uppbyggnadsfas, Judge Dredds megastäder är mer lika japanska motsvarigheter även om the Cursed Earth har en framträdande roll i serien.
Författarna menar att det här är en reflexion av det postnukleära Japans minnen av andra världskriget; Kristall-Tokyo speglar Hiroshima och landets uppbyggnad efter atombomberna, medan bensinjagande vägkrigare speglar västerlandets erfarenheter av socialt kaos efter mindre förödande krig.
En sak som då slog mig är att Road Warrior-estetiken egentligen är ganska anglosaxisk; (delar av) Amerika efter inbördeskriget är ju ett typexempel på slikt kaos. Dessutom passar väl de där stammarna av postapokalyptiska punkare bäst i ett någorlunda varmt klimat -- i diskussionerna kring Sverigemodulen till Wastelands sades det ofta att svenska Överlevande borde ha ett mer pälsklätt, vinteranpassat stuk än lädergängen nere på kontinenten.
Så, om man skulle bortse från Hollywoodska influenser och Australiens ödemarker, hur skulle en genuint skandinavisk postapokalyps-skildring egentligen te sig, med vårt eget kulturella bagage i bakgrunden?
--
Åke
I alla fall, en av bokens essäer tar upp skillnaden mellan japanska och västerländska "efter katastrofen"-skildringar. I västerländska sådana (Mad Max, De överlevande) har undergången i första hand drabbat moral, lag och ordning; det finns kvar mer eller mindre intakta ruiner och mer eller mindre fungerande maskiner från förr, men människorna som lever där har försjunkit i barbari.
I motsvarande japanska dito var undergången däremot total - inget lämnades kvar, och historien utspelas istället i det som har byggts upp efteråt (Sailor Moons Kristall-Tokyo, Akiras Neo-Tokyo), som ofta är maffigare än det som fanns där förut. Undantag finns förstås i båda fälten; civilisationen har fotfäste i Nausicaas värld men den är fortfarande i en uppbyggnadsfas, Judge Dredds megastäder är mer lika japanska motsvarigheter även om the Cursed Earth har en framträdande roll i serien.
Författarna menar att det här är en reflexion av det postnukleära Japans minnen av andra världskriget; Kristall-Tokyo speglar Hiroshima och landets uppbyggnad efter atombomberna, medan bensinjagande vägkrigare speglar västerlandets erfarenheter av socialt kaos efter mindre förödande krig.
En sak som då slog mig är att Road Warrior-estetiken egentligen är ganska anglosaxisk; (delar av) Amerika efter inbördeskriget är ju ett typexempel på slikt kaos. Dessutom passar väl de där stammarna av postapokalyptiska punkare bäst i ett någorlunda varmt klimat -- i diskussionerna kring Sverigemodulen till Wastelands sades det ofta att svenska Överlevande borde ha ett mer pälsklätt, vinteranpassat stuk än lädergängen nere på kontinenten.
Så, om man skulle bortse från Hollywoodska influenser och Australiens ödemarker, hur skulle en genuint skandinavisk postapokalyps-skildring egentligen te sig, med vårt eget kulturella bagage i bakgrunden?
--
Åke