TT = Tokons Tokar = Namnet på vår spelgrupp. Om någon däri inte fattade det, sluta läsa nu.
Äventyret är namnlöst, men plotten är ganska klar. Långt ifrån spikad, då skulle jag inte skriva här på forumet, men det existerar i alla fall en ganska färdig grundintrig:
Rollpersonerna är tre till antalet:
Elasaid Nomarian sìol Dah’touinn: En gammal léaramalv, som bland annat tränats av självaste Emrynn Loso’i, den urgamle fäktmästaren från Alarinn. Mäkta skicklig bard och sångare, och änmer skicklig med de båda svärd han brukar. Glad, macho och med glimten i ögat på utsidan, men plågad av sorg efter förlusten av sin livskamrat Sennira, som blev bortrövad inför Elasaids dimmiga blick för många år sedan. Han vaknade upp i en kall borg som tillhörde Baron Beran (se nedan) och dennes far, och kom att bli god vän med denne. Längtan efter hans livskamrat driver honom.
Rese Tveskägg: Stor barbar från Kraggbergen, utsänd av självaste Siegber (planerandes att utropa sig till konung under ett enat kraggiskt rike) att utforska österns krigsmakt och samhälle. Civiliserad för att vara barbar, men ändock barbar – ganska många gånger önskar de andra i sällskapet att han uppförde sig lite mer civiliserat (…) och belevat. Dock till stor nytta i äventyrandet och en god kamrat i alla väder. Obotlig optimist också, och kanske-kanske lite förälskad i en vacker älva som dök upp härom dagarna. Visade sig vara en hejare på att bräcka stålgaller genom att slänga sig på dem med fötterna före. Det tackar vi honom för.
Bremziir Jhim: En urbota snobbig och förfinad cirefalisk duellant, med långa tunna mustascher som han snurrar på fingret. Ständigt med ett litet snobbigt leende på läpparna. Har svårt att komma överens med den något nationalistiska och temperamentsfulle Baron Beran (se nedan), men är stundtals väldigt bra att ha – han är trots allt duktig på läkekonst…
Hans svärdskonst är konstruerad för att döda, med ett enda kraftfullt och fulländat hugg. Oftast lyckas det. Cirefalier ut i fingerspetsarna, utom vad det gäller en sak – anledningen till att han befinner sig i Consaber för närvarande. Han är nämligen förälskad i baronens syster, och väntar bara på baronens tillåtelse innan han gifter sig med henne (kärleken är ömsesidig). Hans släkt vet bara nästan, men skulle det komma fram (vilket det gör, för eller senare) är släktens heder befläckad för all framtid, det är ett som är säkert…
Och så är det min rollperson också, som är med som följeslagare och spelledarperson:
Baron Beran Theleigh av Ebréan: En av de mäktigaste baronerna i norra Consaber, med stort inflytande och en mycket viktig position. Hans baroni ligger vid coloniska gränsen, och sträcker sig längs bergskanten och en bit in i Balonskogen.
Han deltog och kämpade frenetiskt i en ledarroll i det Pereinska frihetskriget, och vann sig verkligen ett namn där, som en stor krigare och en god ledare. Hans åldrige fader gick åt, och han tog över dennes baroni när han återvände.
Baronen är otroligt temperamentsfull, håller benhårt på sin heder och är lojal de han är lojal mot i döden. Han är stark till både kropp och själ, och har ett stort och ädelt hjärta, som dock allt för ofta brinner med raseriets flammande låga.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Japp, det var rollpersonerna. Nu till själva handlingen…
Nyligen så spelledde Jocke, Elasaids spelare ( haltageten ), en nyårsbankett, där det utspelade sig ett stort drama då värdbaronens hustru mördades med en pil avsedd för honom själv. Efter en lång jakt, och en hel del fläskiga fällor (förstå vilken tortyr, de andra fick hålla för öronen medan jag, som också skall spelleda nu i kampanjen, fick föreslå olika smarta och sadistiska fällor för spelledaren…) lyckades vi fånga in mördaren, och Baron Beran överlämnade henne till Baron Lasar. Därefter kände vi att vi behövde rida hem till mig, det hade varit ett sannerligen hårt senaste dygn.
Där var det.
Så, nu ska jag spelleda. *sugen*
Detta var vad jag hade tänkt mig: En kväll, någon vecka efter banketten, befinner sig rollpersonerna i Baron Berans minsta borg, ganska ensamma där (nån drös tjänare kanske). De sitter framför en stor brasa, stormen viner utanför, då det plötsligt bultas på porten. När denna öppnas står där två översnöade personer – som visar sig vara inga mindre än léaramblasonen Tearlach av huset Cuv’rian och dennes lärlingen Cerlana, som är ’ute på vandring’ och ’söker skydd undan köld och blåst’. Mer om dessa kan läsas här. Därefter fullföljer en enormt trevlig kväll, med så mycket stämning jag klarar av (varm brasa är bra). Rollpersonerna går och lägger sig…
Mitt i natten vaknar de av att någon försöker ta sig in i borgen. Detta skall även lyckas. Tearlach mumlar tyst och verkar veta vilka det är, Cerlana är rädd. När dörren till slut öppnas visar det sig vara kåpklädda kultister, givetvis med glimmande ögon och långa, otäcka dolkar, som kommer att försöka slå ut i första hand Tearlach och Cerlana, men inte kommer att tveka att likvidera rollpersonerna heller. De är tämligen klumpiga, men deras avsaknad av moral gör dem till farliga motståndare – de tar till ganska fula knep och drar sig för lite. Om de märker att det går illa flyr de, men passar på att tända eld på borgen. Då blir det till att samla ihop värdesakerna och fly ut för rollpersonerna och deras gäster också. Därefter ser de hur lågorna växer mot himlen och borgen uppslukas av eld… (Märk väl, visst är jag tapper? Jag bränner ner min egen rollpersons borg, självmant ).
Tearlach drar med sig rollpersonerna ganska lågt ut i mörka kalla natten mörka kalla skogen innan han stannar och berättar vad det är som händer. Kruxet är det att Tearlach stulit ett par mäktiga artefakter av en fraktion med bas någonstans i ikamriska bergen. Dessa är därför på jakt efter honom och artefakterna, medan Tearlach skall överlämna en åt draken Khakra och en åt en man som skall möta honom i Victaron i Colonan (om ni inte kan er Geografica Mundana, kolla er Geografica Mundana ). Nu är det dock ont om tid, så han överlämnar därför en åt rollpersonerna, som skall ta sig till Victaron, medan han själv skall bege sig med sin lärling till gamle Khakra.
Så i Victaron. En knytpunkt för thalasker, colonier, utforskare, raunländska handelsmän, tokonbarbarer och alarialver, dvärgar, äventyrare från världens alla hörn… En härva av personer. Den mystiska mannen som artefakten skall lämnas över till skall tydligen vara av raunländskt blod, men det verkar skralt med mystiska raunlänningar (okej, det är jättemånga, men ingen verkar rätt). Mannen dyker alltså inte upp.
Jag hade tänkt mig att Victaron skulle bli anfallna av raunlänningar. Bra va? Ja, jättebra. Det kommer en mängd oroliga bud om att de är påväg till området, och pang poff *bränna ned* *plundra*. Rollpersonerna får kämpa lite, innan de kollapsar, sövs ned med gift och förs till Harandran där de visas upp som trälar för Lors, härskaren där, tillsammans med sina ägodelar. Artefakten också. Men det kommer senare…
Nu till frågorna. Pust.
Kultisterna först… Det är onekligen lite luddigt, och de är onekligen lite trista… De är underhuggare till denna mäktigare fraktion som återkommer senare i kampanjen, och är utsända att återta artefakterna. Något förslag på hur jag skall göra dessa intressantare?
Och själva fraktionen, som inte är så viktig nu, men likväl – vad är det för någon grej? Jag funderar på att de skall arbeta för att bräcka Khakra. Men annars är det ohyggligt tomt just nu. Alla idéer mottages tacksamt (de flesta åtminstone).
Artefakterna? Vad är det för pryar? Gärna mer än ett svärd som gör +Ob1T6 i Huggskada. Något gammalt, farligt, kanske skuggländsk eller demoniskt, gärna någon drakpryl… Kanske har tillhört Khakra nån gång, och det är därför Tearlach skall överlämna en av dem till honom? Men vad tusan är det för prylar?
Några händelser på vägen till Victaron? Grabba din Consaberkarta och klura ut nåt trevligt…
Vem är egentligen den ’mystiske raunlänning’ som artefakten skall lämnas över till, och varför?
Varför anfaller raunlänningarna Victaron? Var artefakten, som någon schaman klurat ut finns där, möjligen deras en gång i tiden? Är det någon person som finns där? Vad vill de? Det får ytterst gärna ha med artefakten att göra…
Och vilka är de? Eviga vindens hord är juh de som mestadels håller till i trakterna, men jag vill gärna föra rollpersonerna till Harandran…
Några andra händelser i Victaron? Det är juh en härva av äventyrare och skumt folk, så det lär juh hända en hel del… Dessutom finns det juh en prima colonisk ruinstad i närheten.
Tänker mig bland annat ett glatt kraggäng, som skall figurera som comic relief. De leds av Ymer Bestbane, Mundanas våghalsigaste äventyrare (med stövlar av isdraksskinn, ursinpälsrock och horndrakshorn på sin hjälm) och av en eller annan anledning (troligen äventyrarlusta, eventuellt utsända av Siegber att söka rätt på Rese) skall vara i området och vara roliga. De skall även dyka upp senare i kampanjen, troligtvis…
Japp, det var några frågor jag gärna vill ha besvarade. Kommer ni på mer, spån och grejs, så är det varmt varmt välkommet.
-Hjalle, drakskinnsstövel.
Äventyret är namnlöst, men plotten är ganska klar. Långt ifrån spikad, då skulle jag inte skriva här på forumet, men det existerar i alla fall en ganska färdig grundintrig:
Rollpersonerna är tre till antalet:
Elasaid Nomarian sìol Dah’touinn: En gammal léaramalv, som bland annat tränats av självaste Emrynn Loso’i, den urgamle fäktmästaren från Alarinn. Mäkta skicklig bard och sångare, och änmer skicklig med de båda svärd han brukar. Glad, macho och med glimten i ögat på utsidan, men plågad av sorg efter förlusten av sin livskamrat Sennira, som blev bortrövad inför Elasaids dimmiga blick för många år sedan. Han vaknade upp i en kall borg som tillhörde Baron Beran (se nedan) och dennes far, och kom att bli god vän med denne. Längtan efter hans livskamrat driver honom.
Rese Tveskägg: Stor barbar från Kraggbergen, utsänd av självaste Siegber (planerandes att utropa sig till konung under ett enat kraggiskt rike) att utforska österns krigsmakt och samhälle. Civiliserad för att vara barbar, men ändock barbar – ganska många gånger önskar de andra i sällskapet att han uppförde sig lite mer civiliserat (…) och belevat. Dock till stor nytta i äventyrandet och en god kamrat i alla väder. Obotlig optimist också, och kanske-kanske lite förälskad i en vacker älva som dök upp härom dagarna. Visade sig vara en hejare på att bräcka stålgaller genom att slänga sig på dem med fötterna före. Det tackar vi honom för.
Bremziir Jhim: En urbota snobbig och förfinad cirefalisk duellant, med långa tunna mustascher som han snurrar på fingret. Ständigt med ett litet snobbigt leende på läpparna. Har svårt att komma överens med den något nationalistiska och temperamentsfulle Baron Beran (se nedan), men är stundtals väldigt bra att ha – han är trots allt duktig på läkekonst…
Hans svärdskonst är konstruerad för att döda, med ett enda kraftfullt och fulländat hugg. Oftast lyckas det. Cirefalier ut i fingerspetsarna, utom vad det gäller en sak – anledningen till att han befinner sig i Consaber för närvarande. Han är nämligen förälskad i baronens syster, och väntar bara på baronens tillåtelse innan han gifter sig med henne (kärleken är ömsesidig). Hans släkt vet bara nästan, men skulle det komma fram (vilket det gör, för eller senare) är släktens heder befläckad för all framtid, det är ett som är säkert…
Och så är det min rollperson också, som är med som följeslagare och spelledarperson:
Baron Beran Theleigh av Ebréan: En av de mäktigaste baronerna i norra Consaber, med stort inflytande och en mycket viktig position. Hans baroni ligger vid coloniska gränsen, och sträcker sig längs bergskanten och en bit in i Balonskogen.
Han deltog och kämpade frenetiskt i en ledarroll i det Pereinska frihetskriget, och vann sig verkligen ett namn där, som en stor krigare och en god ledare. Hans åldrige fader gick åt, och han tog över dennes baroni när han återvände.
Baronen är otroligt temperamentsfull, håller benhårt på sin heder och är lojal de han är lojal mot i döden. Han är stark till både kropp och själ, och har ett stort och ädelt hjärta, som dock allt för ofta brinner med raseriets flammande låga.
<table width="80%" border="0" cellspacing="0" cellpadding="0" align="center"><tr><td bgcolor="black">/images/hr.gif</td></tr></table>
Japp, det var rollpersonerna. Nu till själva handlingen…
Nyligen så spelledde Jocke, Elasaids spelare ( haltageten ), en nyårsbankett, där det utspelade sig ett stort drama då värdbaronens hustru mördades med en pil avsedd för honom själv. Efter en lång jakt, och en hel del fläskiga fällor (förstå vilken tortyr, de andra fick hålla för öronen medan jag, som också skall spelleda nu i kampanjen, fick föreslå olika smarta och sadistiska fällor för spelledaren…) lyckades vi fånga in mördaren, och Baron Beran överlämnade henne till Baron Lasar. Därefter kände vi att vi behövde rida hem till mig, det hade varit ett sannerligen hårt senaste dygn.
Där var det.
Så, nu ska jag spelleda. *sugen*
Detta var vad jag hade tänkt mig: En kväll, någon vecka efter banketten, befinner sig rollpersonerna i Baron Berans minsta borg, ganska ensamma där (nån drös tjänare kanske). De sitter framför en stor brasa, stormen viner utanför, då det plötsligt bultas på porten. När denna öppnas står där två översnöade personer – som visar sig vara inga mindre än léaramblasonen Tearlach av huset Cuv’rian och dennes lärlingen Cerlana, som är ’ute på vandring’ och ’söker skydd undan köld och blåst’. Mer om dessa kan läsas här. Därefter fullföljer en enormt trevlig kväll, med så mycket stämning jag klarar av (varm brasa är bra). Rollpersonerna går och lägger sig…
Mitt i natten vaknar de av att någon försöker ta sig in i borgen. Detta skall även lyckas. Tearlach mumlar tyst och verkar veta vilka det är, Cerlana är rädd. När dörren till slut öppnas visar det sig vara kåpklädda kultister, givetvis med glimmande ögon och långa, otäcka dolkar, som kommer att försöka slå ut i första hand Tearlach och Cerlana, men inte kommer att tveka att likvidera rollpersonerna heller. De är tämligen klumpiga, men deras avsaknad av moral gör dem till farliga motståndare – de tar till ganska fula knep och drar sig för lite. Om de märker att det går illa flyr de, men passar på att tända eld på borgen. Då blir det till att samla ihop värdesakerna och fly ut för rollpersonerna och deras gäster också. Därefter ser de hur lågorna växer mot himlen och borgen uppslukas av eld… (Märk väl, visst är jag tapper? Jag bränner ner min egen rollpersons borg, självmant ).
Tearlach drar med sig rollpersonerna ganska lågt ut i mörka kalla natten mörka kalla skogen innan han stannar och berättar vad det är som händer. Kruxet är det att Tearlach stulit ett par mäktiga artefakter av en fraktion med bas någonstans i ikamriska bergen. Dessa är därför på jakt efter honom och artefakterna, medan Tearlach skall överlämna en åt draken Khakra och en åt en man som skall möta honom i Victaron i Colonan (om ni inte kan er Geografica Mundana, kolla er Geografica Mundana ). Nu är det dock ont om tid, så han överlämnar därför en åt rollpersonerna, som skall ta sig till Victaron, medan han själv skall bege sig med sin lärling till gamle Khakra.
Så i Victaron. En knytpunkt för thalasker, colonier, utforskare, raunländska handelsmän, tokonbarbarer och alarialver, dvärgar, äventyrare från världens alla hörn… En härva av personer. Den mystiska mannen som artefakten skall lämnas över till skall tydligen vara av raunländskt blod, men det verkar skralt med mystiska raunlänningar (okej, det är jättemånga, men ingen verkar rätt). Mannen dyker alltså inte upp.
Jag hade tänkt mig att Victaron skulle bli anfallna av raunlänningar. Bra va? Ja, jättebra. Det kommer en mängd oroliga bud om att de är påväg till området, och pang poff *bränna ned* *plundra*. Rollpersonerna får kämpa lite, innan de kollapsar, sövs ned med gift och förs till Harandran där de visas upp som trälar för Lors, härskaren där, tillsammans med sina ägodelar. Artefakten också. Men det kommer senare…
Nu till frågorna. Pust.
Kultisterna först… Det är onekligen lite luddigt, och de är onekligen lite trista… De är underhuggare till denna mäktigare fraktion som återkommer senare i kampanjen, och är utsända att återta artefakterna. Något förslag på hur jag skall göra dessa intressantare?
Och själva fraktionen, som inte är så viktig nu, men likväl – vad är det för någon grej? Jag funderar på att de skall arbeta för att bräcka Khakra. Men annars är det ohyggligt tomt just nu. Alla idéer mottages tacksamt (de flesta åtminstone).
Artefakterna? Vad är det för pryar? Gärna mer än ett svärd som gör +Ob1T6 i Huggskada. Något gammalt, farligt, kanske skuggländsk eller demoniskt, gärna någon drakpryl… Kanske har tillhört Khakra nån gång, och det är därför Tearlach skall överlämna en av dem till honom? Men vad tusan är det för prylar?
Några händelser på vägen till Victaron? Grabba din Consaberkarta och klura ut nåt trevligt…
Vem är egentligen den ’mystiske raunlänning’ som artefakten skall lämnas över till, och varför?
Varför anfaller raunlänningarna Victaron? Var artefakten, som någon schaman klurat ut finns där, möjligen deras en gång i tiden? Är det någon person som finns där? Vad vill de? Det får ytterst gärna ha med artefakten att göra…
Och vilka är de? Eviga vindens hord är juh de som mestadels håller till i trakterna, men jag vill gärna föra rollpersonerna till Harandran…
Några andra händelser i Victaron? Det är juh en härva av äventyrare och skumt folk, så det lär juh hända en hel del… Dessutom finns det juh en prima colonisk ruinstad i närheten.
Tänker mig bland annat ett glatt kraggäng, som skall figurera som comic relief. De leds av Ymer Bestbane, Mundanas våghalsigaste äventyrare (med stövlar av isdraksskinn, ursinpälsrock och horndrakshorn på sin hjälm) och av en eller annan anledning (troligen äventyrarlusta, eventuellt utsända av Siegber att söka rätt på Rese) skall vara i området och vara roliga. De skall även dyka upp senare i kampanjen, troligtvis…
Japp, det var några frågor jag gärna vill ha besvarade. Kommer ni på mer, spån och grejs, så är det varmt varmt välkommet.
-Hjalle, drakskinnsstövel.