Erik Brickman
Veteran
Nej nu j....r!
Gud står inte på dom mjäkigas sida. Och jag tänker inte fälla ner min åsikt bara för att vara trevlig, även om trevlighet och vänlighet är nåt av dom största dygder jag tror på (ja faktiskt)!
Om man har en övertygelse så är det en bragd att fortfarande stå för den fastän alla andra skriker om ens bränning på bål.
Jag tänker här redogöra för varför jag tycker att ett s.k. 'riktigt rollspel' står högre i både gemenskap, upplevelse, trevlighet och framför allt atmosfär än powergaming. Och att det är bevisbart åtminstone för mig och några till som jag betraktar som människor som verkligen spelar rollspel, role-playing, en teater för den slutna gruppen. Man KAN också spela för mycket teater tycker jag, visst, men att spela för mycket powergaming är för mig betydligt tråkigare i sånt fall.
Alla dom som tycker att jag är en stel fjant som hävdar att the almighty KUL inte är det som alltid står främst får faktiskt tycka det. I'm not running for president.
Ordet "kul" för mig står sällan för mig som en total upplevelse. Och jag menar inte att varenda rollspelstillfälle ska vara ett mästerligt blockbuster-ämne som fullständigt blåser bort allt annat. Kul är nämligen ett otroligt slitet och i onödan använt uttryck för en mängd saker som i grunden heter "action", "flash-bang-nonsense", "hack-n-slash", "powergaming" etc. etc. 'Nej', hör jag nån säga då, 'jag tycker bara det är kul för att det är det'. Javisst man kan alltid hävda att the almighty kul är det yttersta, bara för att man ska ha friheten att alltid få välja själv. Den friheten är ju ibland manisk, tycker jag. För att, om man efter ett tag märker - med ålder eller helt enkelt erfarenhet - att "Jaha! Det här med annat rollspel som innehåller fler vinklar på karaktären än enbart hur mycket prylar han har och hur mycket HD han kan ta ut per sekund i en strid, är ju fantastiskt!", då märker man hur mycket mer man får ut av det nya jämfört med det gamla. Att folk inte kan och inte har tid att faktiskt ägna sig åt att ge mer runt bordet, fastän dom spelat rollspel i 20-30 år ser jag som en självuppfyllande profetia. Det här med det eviga skrikandet efter KUL!, allting måste vara som en actionfilm på bio, man ska helst inte stanna upp och verkligen undersöka den där pelarens ursprung i valvet, för det är för "BOOORING!". Jag menar att bara för att man får mer mylla och mer mytologi (som t.ex. vi har här i Sverige, inte den från USA) så behöver det inte bli tråkigare. Snälla, avfärda inte det jag säger här som bara min åsikt. Testa det! Det är nämligen som att läsa en lite svårare bok. Jag märkte att om jag läste lätta böcker först, t.ex. som jag bara plöjde rakt igenom jättesnabbt. Och jag sedan mötte på en ny boktyp som var svårare i början, så valde jag att strunta i att läsa vidare. Men när jag då istället inte gav upp tidigt och fortsatte att läsa genom det svåra till dom lättare delarna, så kändes det jobbet man la ner tidigare som en sån j-a kick! Och så menar jag att rollspelare som inte bara måste ha en 'quick fix' i varje äventyr faktiskt upplever mer, och totalt får en mycket större och häftigare upplevelse än i det spel där allt går upp på hack, slakt, XP och nästa skatthög. Jag skulle vilja att mycket folk som spelar rollspel slutar att se det som en sorts personlig hävdelse-grund också. Jag har stött på folk som verkligen fuskar med saker i rollspel, eller sitter och skryter med vad dom har för grejer (out-of-character) eller titt som tätt i flera timmar pratar om allt annat än själva settingen; "...i tisdags köpte jag en ny cd-spelare...", som äventyret faktiskt består av. Och sen det mest typiska, dom är SÅ rädda för att karaktären ska dö, att dom nästan börjar tjura ifall det blir riktigt hett kring öronen. Snälla, det är då som man som spelledare faktiskt, tycker jag kan säga "väx upp"! Det är ett spel. Men jag kräver å andra sidan som spelledare att man ska lägga ner sin själ, men inte sitt psyke (med risk för plingplong taxi till hispan) i spelet.
Det här med det bevisbara:
1. Gemenskapen. Om man är en grupp spelare som alla lägger ner jobb (behöver inte vara så mycket) på dels PC:ns bakgrund, dels väver samman sina historier så dom passar ihop. Och dels verkligen intresserar sig för omvärlden i spelet, såsom vilken historia som finns, vilka typer av människor el. varelser som finns etc., så har jag märkt att en massa jävligt roliga spin-off effekter kommer av detta. Man behöver inte som spelledare heller hela tiden trycka tillbaka dom på den "röda tråden", för det sköter liksom spelarna själva genom saker som händer i deras personligheter. Den här typen av mylla gör grunden för äventyrandet väldigt sjäv-gående och skapar många intressanta situationer och garv!
2. Upplevelsen. Om man bara som spelare har lite (läs: ganska mycket) mer tålamod än vanliga powergamers, så kan man få såna "sense of wonder" från ett rollspel. Och det kan förhöja hela spelet. Ge en en kick så man inte somnar fastän klockan börjar närma sig tre på natten. Det är som i filmen Lord of the Rings. När brödraskapet är i Moria så sveper "kameran" upp i taknivå i den gigantiska pelarsalen och visar horder av goblinoids som kommer nersvärmande mot dom. Fler såna här svepningar görs och skapar en skarp kontrast till det lilla rum dom varit inne i tidigare. Spelledaren ska här alltså få den tid och den möjlighet som behövs att beskriva och få fram den stämning som finns. Väntas det hela tiden en ny actionscen av folk som tycker beskrivningar av omgivningarna är "booring", så försvinner allt sånt här.
3. Trevlighet. Om man som spelare inte hela tiden söker efter en action-grej, och hela tiden måste tävla med dom andra spelarna, så finns själva trevligheten där som en räddande ängel. Men bara om man ger det en chans. Om man faktiskt ställer upp på gruppen, alltid ger en hjälpande hand, gärna vaktar den skadade vännen, ger pengar till dom fattiga och verkligen VILL att gruppen ska vara en borg mot onda krafter så infinner sig ett "cameraderie" efter ett tag som är guld värt.
Det är roligt att berätta om hur ond ens karaktär är ett tag, men det räcker längst, tycker jag, om man som grupp kommer ihåg hur man som grupp stred till sista blods-droppen mot den superonda prästen och hans anhang.
4.Atmosfär. Om alla dessa delar eller åtminstone två av dom finns, så kan hela atmosfären kring bordet, med alla spelare inbegripna faktiskt vara helt magisk - på riktigt! Det är då det blir som en film man både ser på och formar samtidigt.
Nu menar jag inte att jag allltid uppnår dom höga mål jag har, men jag strävar alltid efter dom.
Det här blir snart en roman. Jag slutar för stunden. Men jag kan prata om detta nästan hur länge somhelst, så är det nån som vill debattera vidare om det, tänk då på att det blir en lååååång debatt.
Tackar för ordet.
Dracopticon.
Gud står inte på dom mjäkigas sida. Och jag tänker inte fälla ner min åsikt bara för att vara trevlig, även om trevlighet och vänlighet är nåt av dom största dygder jag tror på (ja faktiskt)!
Om man har en övertygelse så är det en bragd att fortfarande stå för den fastän alla andra skriker om ens bränning på bål.
Jag tänker här redogöra för varför jag tycker att ett s.k. 'riktigt rollspel' står högre i både gemenskap, upplevelse, trevlighet och framför allt atmosfär än powergaming. Och att det är bevisbart åtminstone för mig och några till som jag betraktar som människor som verkligen spelar rollspel, role-playing, en teater för den slutna gruppen. Man KAN också spela för mycket teater tycker jag, visst, men att spela för mycket powergaming är för mig betydligt tråkigare i sånt fall.
Alla dom som tycker att jag är en stel fjant som hävdar att the almighty KUL inte är det som alltid står främst får faktiskt tycka det. I'm not running for president.
Ordet "kul" för mig står sällan för mig som en total upplevelse. Och jag menar inte att varenda rollspelstillfälle ska vara ett mästerligt blockbuster-ämne som fullständigt blåser bort allt annat. Kul är nämligen ett otroligt slitet och i onödan använt uttryck för en mängd saker som i grunden heter "action", "flash-bang-nonsense", "hack-n-slash", "powergaming" etc. etc. 'Nej', hör jag nån säga då, 'jag tycker bara det är kul för att det är det'. Javisst man kan alltid hävda att the almighty kul är det yttersta, bara för att man ska ha friheten att alltid få välja själv. Den friheten är ju ibland manisk, tycker jag. För att, om man efter ett tag märker - med ålder eller helt enkelt erfarenhet - att "Jaha! Det här med annat rollspel som innehåller fler vinklar på karaktären än enbart hur mycket prylar han har och hur mycket HD han kan ta ut per sekund i en strid, är ju fantastiskt!", då märker man hur mycket mer man får ut av det nya jämfört med det gamla. Att folk inte kan och inte har tid att faktiskt ägna sig åt att ge mer runt bordet, fastän dom spelat rollspel i 20-30 år ser jag som en självuppfyllande profetia. Det här med det eviga skrikandet efter KUL!, allting måste vara som en actionfilm på bio, man ska helst inte stanna upp och verkligen undersöka den där pelarens ursprung i valvet, för det är för "BOOORING!". Jag menar att bara för att man får mer mylla och mer mytologi (som t.ex. vi har här i Sverige, inte den från USA) så behöver det inte bli tråkigare. Snälla, avfärda inte det jag säger här som bara min åsikt. Testa det! Det är nämligen som att läsa en lite svårare bok. Jag märkte att om jag läste lätta böcker först, t.ex. som jag bara plöjde rakt igenom jättesnabbt. Och jag sedan mötte på en ny boktyp som var svårare i början, så valde jag att strunta i att läsa vidare. Men när jag då istället inte gav upp tidigt och fortsatte att läsa genom det svåra till dom lättare delarna, så kändes det jobbet man la ner tidigare som en sån j-a kick! Och så menar jag att rollspelare som inte bara måste ha en 'quick fix' i varje äventyr faktiskt upplever mer, och totalt får en mycket större och häftigare upplevelse än i det spel där allt går upp på hack, slakt, XP och nästa skatthög. Jag skulle vilja att mycket folk som spelar rollspel slutar att se det som en sorts personlig hävdelse-grund också. Jag har stött på folk som verkligen fuskar med saker i rollspel, eller sitter och skryter med vad dom har för grejer (out-of-character) eller titt som tätt i flera timmar pratar om allt annat än själva settingen; "...i tisdags köpte jag en ny cd-spelare...", som äventyret faktiskt består av. Och sen det mest typiska, dom är SÅ rädda för att karaktären ska dö, att dom nästan börjar tjura ifall det blir riktigt hett kring öronen. Snälla, det är då som man som spelledare faktiskt, tycker jag kan säga "väx upp"! Det är ett spel. Men jag kräver å andra sidan som spelledare att man ska lägga ner sin själ, men inte sitt psyke (med risk för plingplong taxi till hispan) i spelet.
Det här med det bevisbara:
1. Gemenskapen. Om man är en grupp spelare som alla lägger ner jobb (behöver inte vara så mycket) på dels PC:ns bakgrund, dels väver samman sina historier så dom passar ihop. Och dels verkligen intresserar sig för omvärlden i spelet, såsom vilken historia som finns, vilka typer av människor el. varelser som finns etc., så har jag märkt att en massa jävligt roliga spin-off effekter kommer av detta. Man behöver inte som spelledare heller hela tiden trycka tillbaka dom på den "röda tråden", för det sköter liksom spelarna själva genom saker som händer i deras personligheter. Den här typen av mylla gör grunden för äventyrandet väldigt sjäv-gående och skapar många intressanta situationer och garv!
2. Upplevelsen. Om man bara som spelare har lite (läs: ganska mycket) mer tålamod än vanliga powergamers, så kan man få såna "sense of wonder" från ett rollspel. Och det kan förhöja hela spelet. Ge en en kick så man inte somnar fastän klockan börjar närma sig tre på natten. Det är som i filmen Lord of the Rings. När brödraskapet är i Moria så sveper "kameran" upp i taknivå i den gigantiska pelarsalen och visar horder av goblinoids som kommer nersvärmande mot dom. Fler såna här svepningar görs och skapar en skarp kontrast till det lilla rum dom varit inne i tidigare. Spelledaren ska här alltså få den tid och den möjlighet som behövs att beskriva och få fram den stämning som finns. Väntas det hela tiden en ny actionscen av folk som tycker beskrivningar av omgivningarna är "booring", så försvinner allt sånt här.
3. Trevlighet. Om man som spelare inte hela tiden söker efter en action-grej, och hela tiden måste tävla med dom andra spelarna, så finns själva trevligheten där som en räddande ängel. Men bara om man ger det en chans. Om man faktiskt ställer upp på gruppen, alltid ger en hjälpande hand, gärna vaktar den skadade vännen, ger pengar till dom fattiga och verkligen VILL att gruppen ska vara en borg mot onda krafter så infinner sig ett "cameraderie" efter ett tag som är guld värt.
Det är roligt att berätta om hur ond ens karaktär är ett tag, men det räcker längst, tycker jag, om man som grupp kommer ihåg hur man som grupp stred till sista blods-droppen mot den superonda prästen och hans anhang.
4.Atmosfär. Om alla dessa delar eller åtminstone två av dom finns, så kan hela atmosfären kring bordet, med alla spelare inbegripna faktiskt vara helt magisk - på riktigt! Det är då det blir som en film man både ser på och formar samtidigt.
Nu menar jag inte att jag allltid uppnår dom höga mål jag har, men jag strävar alltid efter dom.
Det här blir snart en roman. Jag slutar för stunden. Men jag kan prata om detta nästan hur länge somhelst, så är det nån som vill debattera vidare om det, tänk då på att det blir en lååååång debatt.
Tackar för ordet.
Dracopticon.
Att folk borde testa att ta det lugnt oftare?
