Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Ett ord som då och då dyker upp när man pratar rollspel är maktfantasi. Ganska ofta känns det som om det finns en pejorativ mening i det, kanske också en lite ömkande ton. Det innehåller nästan implicit en antydan om bristande mognad, att det kanske är mer intellektuellt och känslomässigt krävande och intressant att utforska andra scenarion – kanske hellre sådana där man har det sämre snarare än bättre än i verkligheten. Ibland finns också en politisk dimension i detta. Tolkien menade ju att "The only people who hate escapism are jailers", medan Michael Moorcocks respons var "Jailers love escapism – it's escape they can't stand". Den eskapistiska strömningen blir hos Moorcock och folk som inspirerats av honom (China Miéville är det mest prominenta exemplet) en form av falsk flykt, ett sätt att distrahera från verkligheten och upprätthålla status quo.
Spel som försöker uppvisa en lite tuffare attityd (alltifrån Apocalypse World till Mörk Borg) verkar också försöka undvika rollpersoner man ska vara för bekväm med – rollpersoner ska vara estetiskt groteska, etiskt problematiska, utstötta från samhället eller liknande. Om man ska föreställa sig arketypiskt rollspels-cringe så är det kanske en oformlig, socialt hämmad person som verkligen njuter av att låtsas vara en panterlik barbar eller en sensuell alvninja. Fantasin att vara någon som är starkare, vackrare och mer framgångsrik än en själv framstår naket som ett dysfunktionellt sätt att hantera en verklighet man har svårt att navigera.
Det jag funderar på är om det faktiskt är osunt för rollspel att uppmuntra till detta – eller är det tvärtom, att den negativa reaktionen på den eskapistiska fantasin är ett tämligen orättvist dömande av människor, och att det faktiskt går att hitta något meningsfullt och bra i det? Kan man rent utav hitta sätt att uttrycka en sådan nytta som inte låter som om de klappar utövaren på huvudet?
Spel som försöker uppvisa en lite tuffare attityd (alltifrån Apocalypse World till Mörk Borg) verkar också försöka undvika rollpersoner man ska vara för bekväm med – rollpersoner ska vara estetiskt groteska, etiskt problematiska, utstötta från samhället eller liknande. Om man ska föreställa sig arketypiskt rollspels-cringe så är det kanske en oformlig, socialt hämmad person som verkligen njuter av att låtsas vara en panterlik barbar eller en sensuell alvninja. Fantasin att vara någon som är starkare, vackrare och mer framgångsrik än en själv framstår naket som ett dysfunktionellt sätt att hantera en verklighet man har svårt att navigera.
Det jag funderar på är om det faktiskt är osunt för rollspel att uppmuntra till detta – eller är det tvärtom, att den negativa reaktionen på den eskapistiska fantasin är ett tämligen orättvist dömande av människor, och att det faktiskt går att hitta något meningsfullt och bra i det? Kan man rent utav hitta sätt att uttrycka en sådan nytta som inte låter som om de klappar utövaren på huvudet?