Maktfantasier kontra visa svagheter, om nu att spela en maktfantasi är en svaghet...
Som jag erfarit så finns det en bunt olika typer av personer när det gäller inställning till världen, andra människor, sig själv. En del har väldigt svårt att förstå andra personer, och kan inte ändra sitt beteende även om det i klartext förklaras för dem vad som behöver göras. (Jag pratar inte om personer som har diagnos här.) De kan inte likställa olika aktiviteter som ge samma glädje till olika personer. De saker som har fastnat hos dem är hur de upplever hela världen, och såna personer kan i sämsta fall se ner på allt som i deras ögon inte är bra, korrekt, kul eller vad det nu än är. De brukar ofta känna sig överlägsna i att deras livsföring och mål är bra och ju mer annorlunda en annan persons liv och intressen är, desto konstigare och värdelösare är personen.
På andra ändan finns det som är väldigt empatiska, alltid försöker förstå en person innan de gör utlåtanden, öppnar upp för nya intryck och lätt kopplar att folk gläds av olika saker och att inget är fel (annat än att skada folk eller djur).
De flesta är nånstans mittemellan och behöver få erfarenhet om vissa företeelser för att se bortom den kanske direkta dömande impulsen.
Att önsketänka tror jag inte är skadligt, att ge uttryck för önsketänkandet exempelvis i en rollperson tror jag inte heller är skadligt. Att uppmuntra någon att spela vad den vill tror jag är ett positivt sätt att bemöta personen, och om det får dem att må bättre av att fler delar fantasin, eller låter den önsketänkande interagera med andra istället för bara skriva eller spela med sig själv så tror jag det blir positivt. Jag tror dock att man måste vara tydlig i vad man kan erbjuda som spelgrupp, eller spelledare, och spelaren måste vara tydlig i sina önskemål.
Jag skrev tidigare att jag inte stött på någon som spelade ut en maktfantasi, men jag tror jag måste ändra det. Jag har nog mött en person, men inte spelat med denne utan bara diskuterat solospel, och om de ville spela med oss, hur vi vanligtvis kör. Dock kan jag inte svara för om dennes egna spel var eskapism.
Jag var hyffsat arrogant som ung och trodde jag förstod allt. Några år med panikångest, depression och ibs lärde mig att jag definitivt inte förstår allt. Att läsa om allt elände som hänt i historien har också öppnat mina ögon, likasom jämlikhetsrörelser och sånt. Det hindrar mig inte från att få dumma tankar, men nu har jag erfarenheten att istället försöka förstå, att fördjupa mig innan jag uttalar mig och sånt.
För mig vore idealet att alla ger alla en chans, och i vår hobby att vi tar vara på det vi har gemensamt över det som skiljer oss åt, utan att behöva kompromissa bortom vår egen trivsel.
Med allt detta sagt så finns det ju olika sjukdomar som kan ställa till det, men det är en del man får lära sig att förstå. Något som är bra i allmänhet behöver ju inte vara det i ett särskiljt fall.
Är det värt att visa upp nåt udda, nåt som kan ses som en svaghet och löjlighet? Det får varje individ bestämma. Det kan vara skönt att berätta vissa saker, men man behöver inte göra det för vänner eller familj, man kan ha en terapeut istället.
