He Cheng (uttalas "Hö Tjeng") är ju inte direkt unik i sitt slag, svenniga kinakrogar överhuvudtaget är ett extremt märkligt fenomen, de är som en konstig kvardröjande svulst från ett brunmurrigt och burkmatigt 70-tal, med menyer där innovation skett i långsammare takt än nednötningen av Mt Rushmore och inredningen inte ändrats under holocen. Det är tydligt att de blivit färre, många av dem har lagt ned genom åren, vissa har försvunnit lika mystiskt som Belmondo (Gula floden ovanpå nuvarande BK på Värnhem), och långa tider på dygnet har de en skum, ödslig stämning, men vid lunchtid fucking' sprudlar somliga av dem än. Kina och Shanghai vid Värnhem, och den där vid Sydsvenskan-skrapan, de visar minsann inga tecken på minskad popularitet. Shanghai är en upplevelse...mörk och instängd, grotty och weird, på ett sätt vårt vedervärdigt normativa och postmoderna svenska samhälle inte normalt sett tillåter platser att vara 2019, men Shanghai får somehow ett get out of jail free card för att den är ett fucking museum, ett ode till soggig svensk restaurangmat och ljuvligt kletig pekingsoppa med en pliktskyldig dos salladslök. Nej det är inte hippt. Ja, Hao Chi är blektråkig och hipp och har "riktig" kinamat, men inte fan är den vidare god...och 190 spänn för mat som är sämre än mat man fick för en tia i fettinpyrda, fuktskadade, fallfärdiga betongruckel med kvardröjande pölar av onämnbara substanser i Kunming...nej tack. Jag lagar bättre själv. Men kletig biff med ett felstavat Sichuan, anka med burkchampinjoner med deras ljuvliga syntetkonsistens, surpepprig pekingsoppa med den skönaste, mest skamlösa majsstärkelsekonsistens som går att få i vårt land...mm...ge mig. Kinakrogarna är en underbar rest av weirdness som håller på att gå förlorad, och Sverige behöver all weirdness det kan få. De borde fan K-märkas allihop.