Jahapp, ännu en natt då det inte går att sova...
När jag lirade rollspel på riktigt (mer än 2-3 gånger om året) så var det alltid personer som är väldigt uttrycksfulla och känslostyrda i verkligheten som även engagerade sig i och gestaltade sina rollpersoners känslor mest. Väldigt sällan såg jag någon som var återhållsam med känslouttryck i verkligheten genomgå en förvandling när han/hon axlade sin rollpersons mantel. Det är väldigt synd, eftersom det alltid är de som är uttrycksfulla och energiska (läs: uppmärksamhetstörstande egon som är stora i truten) som utmärker sig i egenskap av sina rollpersoner. De känslomässigt återhållsamma blir mer grå och utmärker sig mer på grund av andra saker såsom löjligt höga färdighetsvärden eller när de nitpickar olika regeltillämpningar.
Hur balanserar man det här? Hur engagerar man personer som egentligen vill vara med lite mer i meningsutbyten, men inte kan hävda sig gentemot de glappkäftade teateraporna? Är det deras eget fel att de alltid blir nerskuffade till sidekickposition, eller ska man tygla vissa personers entusiasm genom att be dem hålla käften och låta andra komma till tals?
Vilka hjälpmedel kan man ta till? Tvinga vissa spelare att svepa minst en 6:a red bull + vodka i timmen? Lite Theralen (stark dämpande psykofarmaka) till de skränigaste av egon? Styra upp alla genom diktatorfasoner i egenskap av spelledare?
Not. Ta detta inlägg med en nypa salt, eftersom jag är trött och uttråkad...
När jag lirade rollspel på riktigt (mer än 2-3 gånger om året) så var det alltid personer som är väldigt uttrycksfulla och känslostyrda i verkligheten som även engagerade sig i och gestaltade sina rollpersoners känslor mest. Väldigt sällan såg jag någon som var återhållsam med känslouttryck i verkligheten genomgå en förvandling när han/hon axlade sin rollpersons mantel. Det är väldigt synd, eftersom det alltid är de som är uttrycksfulla och energiska (läs: uppmärksamhetstörstande egon som är stora i truten) som utmärker sig i egenskap av sina rollpersoner. De känslomässigt återhållsamma blir mer grå och utmärker sig mer på grund av andra saker såsom löjligt höga färdighetsvärden eller när de nitpickar olika regeltillämpningar.
Hur balanserar man det här? Hur engagerar man personer som egentligen vill vara med lite mer i meningsutbyten, men inte kan hävda sig gentemot de glappkäftade teateraporna? Är det deras eget fel att de alltid blir nerskuffade till sidekickposition, eller ska man tygla vissa personers entusiasm genom att be dem hålla käften och låta andra komma till tals?
Vilka hjälpmedel kan man ta till? Tvinga vissa spelare att svepa minst en 6:a red bull + vodka i timmen? Lite Theralen (stark dämpande psykofarmaka) till de skränigaste av egon? Styra upp alla genom diktatorfasoner i egenskap av spelledare?
Not. Ta detta inlägg med en nypa salt, eftersom jag är trött och uttråkad...