Nekromanti Manipulerande av extrema idiotspelare

[Muggas]

Jahapp, ännu en natt då det inte går att sova...

När jag lirade rollspel på riktigt (mer än 2-3 gånger om året) så var det alltid personer som är väldigt uttrycksfulla och känslostyrda i verkligheten som även engagerade sig i och gestaltade sina rollpersoners känslor mest. Väldigt sällan såg jag någon som var återhållsam med känslouttryck i verkligheten genomgå en förvandling när han/hon axlade sin rollpersons mantel. Det är väldigt synd, eftersom det alltid är de som är uttrycksfulla och energiska (läs: uppmärksamhetstörstande egon som är stora i truten) som utmärker sig i egenskap av sina rollpersoner. De känslomässigt återhållsamma blir mer grå och utmärker sig mer på grund av andra saker såsom löjligt höga färdighetsvärden eller när de nitpickar olika regeltillämpningar.

Hur balanserar man det här? Hur engagerar man personer som egentligen vill vara med lite mer i meningsutbyten, men inte kan hävda sig gentemot de glappkäftade teateraporna? Är det deras eget fel att de alltid blir nerskuffade till sidekickposition, eller ska man tygla vissa personers entusiasm genom att be dem hålla käften och låta andra komma till tals?

Vilka hjälpmedel kan man ta till? Tvinga vissa spelare att svepa minst en 6:a red bull + vodka i timmen? Lite Theralen (stark dämpande psykofarmaka) till de skränigaste av egon? Styra upp alla genom diktatorfasoner i egenskap av spelledare?

Not. Ta detta inlägg med en nypa salt, eftersom jag är trött och uttråkad...

 

[walium]

"Hur balanserar man det här? Hur engagerar man personer som egentligen vill vara med lite mer i meningsutbyten, men inte kan hävda sig gentemot de glappkäftade teateraporna? Är det deras eget fel att de alltid blir nerskuffade till sidekickposition, eller ska man tygla vissa personers entusiasm genom att be dem hålla käften och låta andra komma till tals?"

Däri ligger ett av rollspelandets största och äldsta dilemman. Tyvärrr finns det inga enkla lösningar, men några som jag kan komma på är dels att ge deras rollpersoner mer utrymme genom att tilldela dem en bärande och viktig roll i ävenyret/kampanjen och dels att starta någonting nytt med bara de tystlåtna som spelare. Någon form av riktad åtgärd tror jag i alla fall är lösningen, är en allmänn regelförändring som "tvingar" fram mer spelande av alla kan kanske funka men risken är stor att de som redan pratar mest fortsätter att göra det även då. Det här med att olika spelare får olika utrymme är förstås också något som man kan försöka ta upp i gruppen för diskussion om man nu tror att det kan förändra något. Oftast är spelarna egentligen redan medvetna om detta problem, i alla fall om de känner varandra sedan tidigare. Dessutom så kan det mycket väl vara så att åtminstone vissa av spelarna är rätt nöjda med att vara lite mer passiva även om man som spelledare är rädd för att de inte får ut något av spelmötena.

 

[Pom]

Tur och ordning

En metod som passar ibland och ibland inte är att köra med något slags turordning även i situationer där reglerna inte föreskriver detta (som strid och action i många spel). Man avbryter den extroverta och sätter fokus på nästa spelare. Och efter en liten stund med denna är det en ny spelares tur, och så vidare.

Det viktiga här tycker jag inte är att alla spelar sina roller lika mycket, utan att att man strävar efter att alla får ungefär lika mycket tid av SL.

 

[Guest]

Sätt de återhållsamma i huvudrollennågon gång, säg efteråt till dem att det var för att de inte skulle komma i skymundan, jo de kommer känna sig obekväma med rollen kanske blir det inte så bra äventyr den gången, men troligen kommer de ändra på sig, det gjorde iallafall jag... även om jag inte är hyperaktiv så låter jag definitivt folk veta när jag vill vara med i diskutionen, numera, som sl har jag turordningen sl mellan varje person som pratar, då verkar det nästan som jag är en sån där egocentrisk person, men det motverkar att spelare klarar av ett korståg utan de andra för att sl inte får en syl i vädret (dessutom behöver inte spelarna veta om det).

 

[Björn_UBBT]

Är själv en sån där lite tillbakadragen spelare, har provat en gång att ha huvudrollen. Det gick mindre bra kan jag säga. Fast det var och andra sidan ett helt nytt rollspel för mig, Werewolf, så jag visste ju inte riktigt hur jag skulle spelleda en varulv

Fast du kanske har rätt, man kanske vänjer sig efter första gången...

 

[Guest]

Med huvudrollen menar jag inte spelledare utan den som äventyret kretsar runt, det funkar inte särskilt bra att försöka ta den platsen själv dock, men det kan funka som spelledare också, jag vet iallafall att utan den händelsen skulle jag inte kunnat vara spelledare idag.

 

[Björn_UBBT]

Jag spelledde inte, jag spelade flockledaren i varulvs gänget och den rollen kändes alldeles för tung för mig.

Jag har ganska lång erfarenhet utav att vara spelledare, det har jag inget problem med (även om jag kan ha lite svårt att spelleda nya personer ibland). Däremot så funkar det oftast inte för mig att spela väldigt centrala roller, vars sociala förmåga är avgörande för spelets utgång.

 

[Muggas]

Re: Fysisk våld...

Att vissa fattar sina beslut emedan de pratar, andra behöver tid att tänka till

Det kan ju också resultera i att man agerar innan man har hela bilden klar för sig (den förstnämnda gruppen alltså). Kanske en idé att generera äventyr där det kan vara ödesdigert att kasta sig in i situationer och handla så fort som möjligt...

För att tillfredsställa dem så ger jag ledtrådar och information som inte kan lösas genom ett vimsigt utåtagerande och tjatter, utan kräver eftertanke, detta ger mina introverta spelare något att tänka på mellan spelmötena, som de sen kan presentera för sina storögda pratkvarnar till medspelare.

Smart, så länge de motiveras till att börja klura. Någon "hook" speciellt anpassad för att tilltala ngt hos spelarna eller rollpersonerna kanske...

Men som sagt var detta hör ihop med att jag som SL kan vara väldigt bestraffande för misstag

... och där kom det (konsekvens av min första kommentar)...

 

[Muggas]

Re: Tur och ordning

Man avbryter den extroverta och sätter fokus på nästa spelare

Hmm, kanske ställa en äggklocka på 2 minuter, peka på en spelare och säga "kör!"? Just i de speliga delarna kan man nog, som du säger, köra ett rättvisetänkande angående tidsfördelning. Frågan är om man kanske som spelledare skulle kunna avbryta sociala ångvälter även när det gäller övrigt spel (friformandet/samberättandet) och uppmana andra till att prata. Detta skulle iofs kunna leda till att folk känner sig kränkta och, som Walium nämnde i sitt inlägg, lönar det sig nog att snacka om'et öppet innan och efter spel istället för att köra taktiska lösningar som "straffar" de talföra.

 

[Pom]

Re: Tur och ordning

[Avbryta "sociala ångvältar"] skulle iofs kunna leda till att folk känner sig kränkta och, som Walium nämnde i sitt inlägg, lönar det sig nog att snacka om'et öppet innan och efter spel istället för att köra taktiska lösningar som "straffar" de talföra.

Jodå, att känna sin spelgrupp och förankra saker tror jag mycket på.
Min spelstil brukar ofta röra sig mellan dessa 3 lägen::
1: långa samtal med SLP
2: spelarna planerar och agerar på eget initiativ
3: action eller ny information som jag initierar

Det är oftast i 2:an och 3:an som det behövs turordning och fördelning av fokus. Under 1 är det ibland nog så viktigt och kampanjrelaterat att lyssna och lägga ihop 2 och 2.

I min ordinarie spelgrupp är det i princip bara en person som kan tendera att breda ut sig, och han är i grund och botten en mycket hygglig prick som aldrig tagit illa upp av att jag ibland skyndar på hans aktiviteters andel av speltiden..

 

[Johan K]

Hur engagerar man personer som egentligen vill vara med lite mer i meningsutbyten, men inte kan hävda sig gentemot de glappkäftade teateraporna?

Kan man inte tänka sig att göra som så att man låter deras karaktärer få nån form av viktighetsgrej. Puscha dem framåt genom att slp´s tar kontakt med hopnom & ingen anan. Alltså att _just_ den karkatären blir viktig.
Låter det som en god idé ??

Är det deras eget fel att de alltid blir nerskuffade till sidekickposition, eller ska man tygla vissa personers entusiasm genom att be dem hålla käften och låta andra komma till tals?

Naeee, inte kalsnke deras fel att man blir nerskuffad direkt. Det skulle jag nog inte vilja säga.. Det är väll nog helt enkelt som så att vissa tar mer platts än andra. Jag tror helelr inte att man ska be andra hålal klaffen, då blir det nog bara fel där åxå. En grej kan man ju göra & det är att man kan utnyttja denne person som tar mycket platts & på något finurligt sätt locka ut den som är mer tyst & tillbakadragen.

 

[Dartagnan]

Jag tror att det i grund och botten är svårt att ändra olika spelares spelstilar. Även om rollspel till viss del handlar om verklighetsflykt så är ändå rollpersonerna och deras ageranden speglingar av spelarna själva. Den tyste norrlänning (inget ont om norrlänningar, hänvisar bara till fredrik lindström) kommer även i spelet att vara lite mer tillbakadragen och välja sin ord mer väl än dennes motsvarighet supersociala Kalle. Vidare så har alla som spelar rollpsel lite olika behov som rollpspelen skall mätta. Vissa vill spela bara för att ibland kunna gå bärsärkagång i omoget övervåld, och de nöjer sig med det. En annan vill inget hellre än att pussla med problemlösning i värsta Dan Brown-stil. Ytterligare en annan brinner för att gestalta sin rollperson och upphittas allt-som-oftast knäböjande på golvet i någon sorglig posé värdig vilken hamlet som helst.

Jag tror inte man skall ändra på detta. Låt istället dina äventyr innehålla alla de delar som dina spelare representerar. Action, problemlösning och teater i en härlig blandning. Du kanske tycker att den surmulne dvärgen som endast glimmrar till när det vankas slagsmål är lite tråkig, men å andra sidan så är ju skrivbordshistorikern som gömmer sig vid minsta fight tråkig även han i fel miljö.

Om det är någons fel att bli en sidekick?
NEJ! Det är bara helt naturligt. Omedvetet så tar alla människor på sig olika roller i olika grupper. Vissa är den naturlige ledaren och andra är den perfekte side-kicken. Thats life. Men om du vill röra om i grytan lite så kan du kasta in ytterligare någon spelare eller byta ut några. För (enligt teorier i gruppdynamik, FIRO) omkast i en grupp innebär att grupprelationerna ändras och de påtagna rollerna förändras också. Tänk själv. Är du samma person hemma med familjen som med kompisarna som med dina arbetskamrater.

/D

 

[Lizzie_Ravenhair]

Nu känner jag i och för sig mina spelare väldigt väl, men jag har ett par varianter jag kört som lyckats någorlunda.

Det ena har nämnts tidigare i denna tråd men tål att upprepas. Låt de tystlåtna hamna i fokus emellanåt. Är den introverta spelaren en alv i spelet kanske de träffar på en extremist-alv som bara lyssnar på vad andra alver har att säga, och blir upprörd om andra lägger sig i. Exempelvis.

Men framför allt tror jag på någon sorts utveckling i själva ROLLspelandet. Jag har på senare år vid ett par tillfällen inför kampanjen pratat med mina "pratiga" spelare om deras rollspelande. Jag har talat om för dem att det vore intressant att se dem spela en mer tillbakadragen roll. Det kan vara svårt för en spelare som vill "vara med" hela tiden, men enligt mig är det roligt med utmaningar och det borde alla ambitiösa spelare tycka...

Det har väl funkat sisådär. Oftast bra i början. Sämre efterhand. Trots allt kan jag ju inte bestämma att den aktuella spelaren ska byta spelstil ens för en enskild kampanj. Som spelledare kan man bara försöka påverka och resonera med gruppen.

Jag läste någonstans att en bra rollspelare inte bara spelar sin uttalade roll bra; utan han ser dessutom till att de andra spelarna får roligt. När den bra rollspelaren gör sin rollperson med hela gruppens förnöjsamhet i åtanke - då är han en bra rollspelare.

Är det någon tystlåten spelare med som vill komma till tals men inte får chansen; då är det enligt mig inte en helt utmärkt rollspelsgrupp som han spelar med, utan en som har fullt upp med att ha roligt för sig själv. Det kan man säga rakt ut till såna spelare tycker jag. Att de kan göra bättre ifrån sig. Tar dem det på rätt sätt så blir det bra.

Dock ska sägas att jag helt och fullt aldrig har lyckats med att uppnå någon sorts jämställdhet i snack/frontfigurs-mängd. Men ibland räcker det lilla. Om den tystlåtna får chansen att använda tio procent av den totala speltiden istället för bara två procent, då är det ändå ett steg i rätt riktning tycker jag.

 

[Rickard]

Jag håller inte alls med om Herr Nils och waliums tankar om att ge de tystlåtna en viktig roll i handlingen. Nu är jag förvisso såpass dum att jag baserar det på 1,5 person från min förra spelgrupp. Det dummaste man kan göra IMHO är dessutom att ge denne en roll som kräver en viss sak för att handlingen ska fortgå. Jag vet att en av mina spelledare gjorde så med honom (några gånger) och spelmötet stannade nästan av. Sedan har vi den där halvan (av 1,5 person) också, men han var egentligen inte en tystlåten person utan istället så var han en nybörjare som inte var riktigt varm i kläderna. Vi kan ignorera honom så länge.

Jag vet inte om det beror på mig som person, men jag har en tendens att aktivera de spelare som blir passiva. Jag är nog så på fester också, att jag går fram och börjar snacka skit med dem som sitter och inte gör något. När jag sitter i spelledarsitsen så brukar jag mentalt (mest som en reflex) gå igenom vad alla gör medan jag har fokus på en spelare. Om jag glömt bort vad en av rollpersonerna gör så frågar jag spelaren vad denne hade tänkt att göra. Det ger säkert ibland känslan av att jag har Alzeihmers, för det har hänt att jag frågat en spelare och fått precis samma svar hela tiden ("Jag väntar ju på tåget", eller liknande svar).

Du har dina pratmakare. Det är lätt att de tar din uppmärksamhet (vilket jag sett andra spelledare göra), men tänk efter lite. Pratmakarna fortsätter att köra, även om du inte aktiverar dem. Jag brukade i min spelgrupp låta mina pratmakare få köra med varandra medan jag ägnar min uppmärksamhet på någon annan och sedan får "solospelarna" ge en sammanfattning till mig efteråt. Var det till DoD så slängde jag med något berf för gott rollspelande och sade det efteråt att det var för att de körde på egen hand.

Det jag också har märkt har funkat (både när jag spellett och när den andre spelledaren körde) är att ge den tystlåtne en sidolinje som denne kan spinna vidare på. Då har du ständigt något att aktivera den personen med. Han kan vara en infiltratör hos de andra rollpersonerna, han kan tillhöra någon maffiosofamilj och vara torped/lönnmördare, han kan tillhöra armén och utföra deras order. Ge personen någon sorts hemlighet och saken är biff. Släng in lite spelledarpersoner som kan kontakta personen och du har en ursäkt till att göra spelaren mindre passiv.

/Han som fått tillbaka sin internetuppkoppling som lade av under helgen

 

[Gordeg]

Re: Fysisk våld...

Kan man prata sig ur alla problem så belönas de tjattriga, något som in mina ögon tycks vara vanligt i friform.

Vet inte hur vanligt det är i friform, men det förekommer helt klart även i systemspelandet, och jag tycker mig ha sett ett nästan linjärt samband mellan tjatter-belöning och hur bra koll spelledaren har.
Ju mindre koll spelledaren har på gruppen och sitt eget äventyr, desto lönsammare blir det för en spelare att ta för sig av speltid och uppmärksamhet.

Gordeg