Masks of Nyarlathotep (för Kufar) [SPOILERS]

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
1,082
Spelmötet inleddes med vår vanliga ritual att duka upp överdådiga snacks, rejält med te och ett långt försnack för att etablera spelstil och förväntningar.


Vi var alla överens om att spelledaren skulle undvika att flytta runt ledtrådar utan spela kampanjen straight-up, troget OSR-andan i Kuf. Det som händer i kampanjen var det som hände helt enkelt - att det följer någon sorts utstakad väg i kampanjen är oviktigt. Vi var också överens om att det inte spelade nån större roll om det blev tre spelmöten eller trettio - vi behövde inte känna att vi behövde stressa. Spelarna skulle betrakta kampanjen som en jättesandlåda med malströmmen och tidslinjen i kampanjen som fisktankselement (vilket gör att världen rullar vidare och driver spel) och söka erfarenhetspoäng (insikt i världens beskaffenhet i Kuf) så stor utsträckning som möjligt - antagligen är ledtrådarna i kampanjen en bra källa för att hamna på kollisionskurs med varelser och mystiska böcker - två bra källor till insikt i Kuf. Mythos-varelserna kommer antagligen vara något mer interaktiva än i CoC eftersom jag kommer att slå OSR-reaktionsslag precis som vanligt och låta detta styra hur lätta de är att komma överens med vid tillfället.


Till skillnad från Call of Cthulhu investigators som ofta drivs av plikt och antagligen vill stoppa kulters och Mythos-varelsers planer är det alltså lite mer osäkert vad Kufarna kommer att göra - vilka går att alliera sig med, förhandla med, ligga med? Blir spelarnas lilla klick med följeslagare i slutändan mer skrämmande än kulterna i själva kampanjen? Häri ligger behållningen i experimentet och tjusningen i OSR - jag är lika nyfiken som spelarna på hur det ska arta sig.


Rollpersonerna


Alla tre spelarna slumpade fram sina rollpersoner helt enligt Kufreglerna.


Kör man helt enligt reglerna har man bara två val att göra - byt värden mellan två grundegenskaper och utrusta rollpersonen. Det låter lite, men spelarna är vid det här laget erfarna Kufspelare - vi har Origenes, tio spelmöten Norrlands inland och en kväll med NOSRA bakom sig. Vikten av bra KAR (följeslagare, skräckslag och flera handlingar i Återhämtningsfasen) och INT (ritualer, ställa frågor i Återhämtningsfasen) har varit tydlig.

Antagligen var det därför (och Masks beryktade dödlighet) som det blev en lång och bra diskussion mellan spelarna om hur statsen skulle fördelas.

Den Hemsökta Läkaren fick en riktigt bra statrad med en femma (!) som flyttades från FYS till KAR. Här skulle det rekryteras så fort chansen bjöds (rollpersonen kan ha upp till KAR antal följeslagare).

Hemsökta Bonden blev ritualmästare med en trea i INT, en fyra i STY (lämpad för närstrid) och resten ettor.

Vagabonden med Familjehemlighet sög ohjälpligt (tre ettor och tre tvåor), med andra ord sämre stats än en genomsnittlig människa på nivå noll. Turligt nog var vagabondbakgrunden en outforskad skattkista - kanske skulle det gå att hävda fördel i handgemäng? Kontakter i undre världen (man har ju varit med om en del)? Läsa hieroglyfer (är de inte lite lika luffartecken ändå)? En tyst pakt gjordes att skydda läkaren till varje pris, även om det skulle innebära att vagabonden fick agera köttsköld - oddsen var ju att någon av de framtida följeslagarna skulle bli en bättre rollperson än henne.

Rollpersonerna utrustades med allsköns prylar, däribland gevär, pistoler och läderrockar. Läkaren plockade även på sig rejält med droger (lagliga sådana för perioden, bristen på regler för beroende och sidoeffekter innebär att droger är för Kuf vad healing potions är för DnD).

Vi bestämde gemensamt att etablera en koppling mellan rollpersonerna redan innan spel och att samberätta denna. Eftersom jag hade valt att börja direkt i huvudkampanjen med New York (och därmed hoppa över det nya scenariot i Peru) skulle det även etableras hur rollpersonerna hade blivit goda vänner med Jackson Elias.

Det bestämdes att bondens fru (tillika vagabondens niece) hade drabbats av något mystiskt (familjens mörka hemlighet). Läkaren hade tillkallats men något märkligt hade därefter inträffat vilket hade slutat i att frun nu var försvunnen. Jackson Elias hade fått nys om incidenten, blivit intresserad och hade intervjuat bonden, läkaren och även släktingen (vagabonden) för bakgrund. Jackson hade varit sådär otroligt trevlig, förstående och stöttande som bara han kan vara - det är ju omöjligt att inte gilla karln! Trots att Jackson hade blivit tämligen övertygad om att inget övernaturligt varit inblandat hörde han ändå av sig under åren vilket ytterligare stärkte vänskapsbanden.

Vi kom överens om att hålla bakgrunden så här vag för stunden. När någon av spelarna eller spelledaren kände att det passade att introducera eller etablera någon lämplig detalj om försvinnandet under spel så skulle den gälla från den punkten.


Och därefter började kampanjen som sig bör i januari 1925 med det kryptiska telegrammet...
 

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
1,082
New York 1

”Jag har information om Carlyle-expeditionen. Behöver pålitlig utredningsgrupp. Träffa mig i New York 15:e januari.”

Jacksons meddelande var kortfattat och märkligt. Carlyle-expeditionen? Genast sköljde minnena över bonden Ben Looth, läkaren Frederic Pittman och vagabonden Robin Lang (i form av nio handouts som prydligt åkte in i den pärm med plastfickor som inhandlats, väl medveten som jag är om de 94 sidor handouts som medföljer nya Masks).

Så befann de sig sålunda i ett snöigt New York den 15:e januari 1925, inhysta på The New Grand Hotel på hörnet av Broadway och 31st, ett ståndsmässigt uppehälle för läkaren och den relativt förmögna bonden. Den senare stod för den mindre bemedlade vagabondens hotellrum (som hade förlikat sig med att som så många gånger förr leta upp en sovplats varhelst den kunde erbjudas för natten), hon var ju trots allt släkt via hustrun.

Jackson ringde hotellet vid tvåtiden, bonden tog samtalet. Elias var stressad, fåordig, upprörd. Men han skulle förklara allt, sa han. Ikväll, klockan åtta, rum 410, hotell Chelsea.

Så de åkte dit. Ja, nu direkt alltså. Vad trodde du, vänta tills kvällen? Efter att ha uppmärksammat att hotell Chelsea hade en bakgata med brandtrappa stegade våra vänner in i lobbyn och bad om att få hyra rum 412. Hotellportiern (en ung man med stor servicevilja, mer om honom senare) såg först förbryllad ut att de tre ville hyra ett enkelrum, men efter att ha tagit ytterligare en titt på den välklädde läkaren, den prydlige bonden och den sluskiga kvinnan vid deras sida föll poletten ner och pengar byttes mot rumsnyckel.

Läkaren tog trapporna i trapphuset till fjärde våningen. De andra åkte hiss vilket gick något snabbare. Väl uppe kände vagabonden på dörren till rum 410. Låst. Hon lyssnade därefter vid dörren, sådär som man gör. Lyckat slag mot VIS, folk rör sig inne i rummet.

Läkaren kom nu upp med andan i halsen, fattade ett snabbt beslut och sprang bort till rum 412, låste snabbt upp och rusade genom rummet. Försiktigt sköt doktor Pittman upp fönstret och kikade ut.

Ute på avsatsen till brandtrappan stod en vit man i sjaskiga kläder och med den röd bandana fladdrande i vinden. Han spanade in i rum 410 och fingrade nervöst på den långa macheten som stack ut ur hans bälte.

Tillräckligt misstänkt, tänkte doktor Pittman och öppnade eld med sitt Winchestergevär. Med två säkra skott lämnade han den mystiske spanaren medvetslöst kollapsad mot räcket.

Samtidigt försökte Robin och Ben sparka in dörren till Jacksons rum. Det gick sådär. Under tiden hann ytterligare en mörkhyad man med röd bandana kasta sig ut genom fönstret och landade på avsatsen. En blick på doktor Pittmans kalla ögon bakom det höjda vapnet och den blodiga kumpanen var nog - mannen svingade sig vigt ner på avsatsen under och började försöka ta sig ner för brandtrappan.

Ytterligare en mörkhyad man dök ut genom fönstret och kastade sig fram med höjd machete mot doktorn som tvingades retirera in i rum 412 efter att angriparens machete skurit upp ett ytligt men blödande sår genom doktorns läderärm. Triumferande slängde sig mannen in genom fönstret efter doktorn men i ivern och hasten missade hans nästa utfall så grovt att han tappade fotfästet och fann sig stirrande in i doktor Pittmans gevärspipa. Med ett lågt morrande släppte han macheten.

Samtidigt bröt Ben och Robin äntligen upp dörren och i den kalla vintervinden från fönstret föll deras blickar på deras gode vän Jackson Elias kropp, utfläkt på sängen med tomt stirrande blick, öppen bröstkorg och blod överallt.

Robin kastade sig mot fönstret och hann få en glimt av en flyende man nere på gatan. Trots flera skott från Derringern lyckades hon inte hindra förövaren från att kasta sig in i en svart Hudson som rivstartade och rusade iväg med skrikande hjul.

Bonden golvade mannen som doktor Pittman gripit med en rak höger och band båda de gripna förövarna. Sen var det dags att leta igenom mordplatsen.

Sju handouts senare (foto, brev, två visitkort, pamflett, tändsticksask samt mystisk ristning i Jacksons panna) tar sig gruppen ner till lobbyn för att se om polisen blivit tillkallad. Jodå, skotten har hört och polisen är på väg. Robin får hotellportierns sympati, ett glas vatten, en sittplats på en soffa i lobbyn, en filt och en arm om hennes axel.

Vi hoppar till förhöret på sjunde distriktets polisstation. Kriminalkommisarie Martin Poole höll ett kort och lätt uppgivet förhör. Spelarna blev ombedda att inte lämna staden men var inte misstänkta. Läkaren lade ut ett par krokar på kriminalkommisaren för att förhoppningsvis kunna få med honom som följeslagare vid senare tillfälle.

Ledda av pamfletthandouten ringde spelarna därefter ett kort samtal till professor Cowles på NYU för att se om hans föreläsning var ikväll (den hade varit igår). De lyckades dock få boka ett möte med professorn följande eftermiddag.

[Spelledarens kommentar: Ja, här blev det ju utmanande för spelledaren redan från början. Jag är helt villig att ta kampanjen dit den kommer och försöka spela den så straight som det går, men det är på ett villkor - Jackson Elias måste dö. Huvudvärken att försöka få ihop något av resterna om Jackson inte dör utan istället kan delge allt han vet var inget jag såg fram emot. Alltså valde jag när spelarna direkt satte av mot Jacksons hotell att tolka kampanjen bokstavligen: Om någon försöker få tag i Jackson så är han ute (oavsett tid på dygnet). När spelarna kommer fram till dörren så sker mordet. Holy quantum murder, Batman!

Det är inte den vackraste lösningen men jag förstår varför det är skrivet så här, jag hade inte heller velat skriva om kampanjen med premissen “Om Jackson är i livet…” i varje kapitel, det hade varit ett hästjobb. Det finns ett underhållande stycke i det nya Peru-scenariot (som man kan spela för att etablera vänskapen med Jackson Elias) där spelledaren får goda råd i hur man håller Jackson vid liv (ungefär “spela honom fegt men inte så fegt att han blir osympatisk”). Följande stycke från spelarhandouten “What you know about your friend Jackson Elias” är också rätt härligt skrivande på näsan:

“You’d be upset and probably crave vengeance if anything happened to your friend. The world is a better place for having Jackson Elias in it.”

OSR är problemlösning för spelarna, trad är problemlösning för spelledaren. Hoppas att jag slipper sådana här lösningar framöver… ]
 

Syspekt

Veteran
Joined
17 Aug 2020
Messages
1
New York 2

[Spelledarens kommentar:

Ett riktigt bra spelmöte! Kände mig mer varm i kläderna och påläst jämfört med förra gången.

Första mötet tyckte jag att jag kunde kapitlet (New York) men det visade sig att jag hade för lite anteckningar så det blev en massa bläddrande i boken.

Den här gången hade jag gjort stödanteckningar om vilka tidpunkter saker skulle hända (morgontidningen och meddelande lämnat på hotellet från Jacksons advokat t ex), vad jag behövde komma ihåg när de träffade vissa spelledarpersoner etc. Nu gick det mycket bättre och smidigare.]


Frukost på New Grand Hotel
16:e januari 1925. Doktorn, bonden och vagabonden intog buffefrukost med beställd äggrätt medan snön yrde utanför fönstren på New Grand Hotel.

Dagen planerades - ett besök hos Jacksons förläggare på morgonen och det avtalade mötet med professor Cowles vid tre.

Deras servitris (Cynthia Smith) kom med dagens morgontidning (New York Times) som innehöll en artikel om mordet på Jackson, skrivet av en Rebecca Shosenburg. Artikeln länkade mordet till en serie mord i Harlem där offren hade avrättats på liknande sätt (långa knivar). En man (Hilton Adams) hade tidigare gripits för morden och satt på Sing Sing i väntan på avrättning. Intressant, tyckte spelarna.

Servitrisens namn lades på minnet för framtida henchning. Vad kan en servitris hävda fördel på slaget för, undrade jag? Serviceyrke = rekrytering av andra henchar, föreslog spelarna. Kuf är fantastiskt för att få en att uppskatta djupet i alla sorters yrken.

Prospero House - möte med Jonah Kensington
Jonah Kensington, Jacksons redaktör, bjöd på whiskey för att hedra Jacksons minne, trots förbudstider. Väggarna på hans enkla kontor var täckta av statyer, masker och annan kuriosa - gåvor från Jacksons resor runt om i världen.

Jonah hade träffat Jackson några dagar innan mordet och då hade han varit fåordig och kryptisk. Han hade lämnat några mycket märkliga anteckningar som spelarna fick ta del av. De nämnde bland annat en gäng böcker i Carlyles kassaskåp vilket registrerade rejält på Kuf-radarn (böcker och varelser är de främsta källorna till insikt och xp i Kuf). De fick även ta del av ett brev från Jackson till Jonah samt research-underlaget till den nya bok som Jackson jobbat på de senaste åren. Jodå, handouts och åter handouts. Jonah verkade överlag en hyvens filur så spelarna kom överens om att löpande skicka anteckningar av sina upptäckter till Jonah så att nya rollpersoner skulle kunna komma in snabbt i handlingen ifall det blev en TPK någonstans i kampanjen.

Carlton Ramsey, Jacksons advokat
Jonah nämnde även Jacksons advokat och förvaltare av tillgångar så kosan styrdes mot Harlem och Carlton Ramseys kontor.

Denne blev glatt överraskad att de kom redan - han hade tänkt lämna meddelande idag på deras hotell om testamentesläsningen (eftersom de var de enda som nämndes i Jackson nyupprättade testamente) men då kunde vi ju ta den nu om det gick för sig? Jodå, det passade bra och mer sprit hälldes upp.

Carlton läste upp ett brev som Jackson efterlämnat till spelarna. I brevet bad Jackson spelarna att fortsätta hans utforskningar och hämnas hans död. Lät rimligt, tyckte spelarna.

Carlton hade även fått uppdraget att skapa en fond av Jacksons tillgångar (c:a $50000) för att finansiera spelarnas eskapader, så länge de skickade in kvitton. Praktiskt, tyckte spelarna.

New York Times
När de ändå var i Harlem passade spelarna på att besöka New York Times och Rebecca Shosenburg för att ta reda på mer om de tidigare morden från nyhetsartikeln.

Rebecca var kort i tonen men professionellt intresserad när spelarna berättade att de var vänner till Jackson. Efter några diskreta reporterfrågor om vad de visste om mordet på Jackson hade Rebecca fått ut vad hon behövde av spelarna för att chansa på att berätta lite vad hon själv visste.

Mordet var väldigt snarlikt en serie på åtta mord som alla inträffat i Harlem det senaste året och där alla offer hade samma märke ristat i pannan som stackars Jackson. I övrigt hade offren inget gemensamt vad det gällde ålder, kön, hudfärg eller social status - Harlem på tjugotalet är “the place to be” och folk från hela New York strömmar till på kvällarna för att uppleva det rika nattlivet.

För det åttonde mordet arresterades en svart man, Hilton Adams, som enligt polisen befann sig på brottsplatsen. Fröken Shosenburg var dock rätt övertygad om att Adams var oskyldig och att polisen i Harlem i själva verket var korrupt, i synnerhet kapten Robson i det fjortonde distriktet som ansvarade för utredningen. Robson hade dåligt rykte i Harlem, särskilt bland den svarta befolkningen.

Shosenburg nämnde även att hon hade varit i kontakt med Millie Adams, den gripnes hustru, och kunde sätta upp ett möte med spelarna om de så önskade. Det lät bra, tyckte spelarna.

”Håll kontakten” var fröken Shosenburgs uppmaning när de skildes åt. Föga anade hon att hon själv snart skulle svepas med in i malströmmen...

Professor Cowles
Efter Harlem var det dags att möta upp med professor Cowles. Denne visade sig vara en fryntlig och bullrig australiensisk Gimli. Spelarna och Cowles slog sig ner på ett café i närheten av NYU.

Cowles var professor i antropologi med god koll på dödskulter visade det sig. Inte för att han trodde på de övernaturliga inslagen runt dessa kulter förstås - ett drag han delade med den framlidne mister Elias. Hans föreläsning hade handlat framförallt om den Cult of Sand Bat som det fanns spår av i Australien. Han hade lite stödanteckningar från föreläsningen som spelarna kunde få (handout). Kunde han rita kultens symbol? Jodå (spelledaren ritar glatt på en servett). Hmm, såg inte alls ut som märket på Jacksons panna.

Föreläsningen handlade även om mystiska stenformationer som en Arthur McWhirr hade upptäckt i den australiensiska öknen. Denne hade tydligen skrivit en dagbok från utgrävningarna som Cowles nu innehade.

Goda nyheter: Boken fanns på hans kontor. (Yay!)
Dåliga nyheter: Tyvärr på hans hemmakontor - i Australien. (Awww…)

Cowles tyckte dock att de trevliga spelarna kunde få låna boken om de hade vägarna förbi Sydney så han författade ett rekommendationsbrev till hans vän som satt husvakt och gav detta till spelarna. En hyvens prick den där Cowles. Efter detta ursäktade sig Cowles och återvände till universitet där hans dotter/assistent (Eva) väntade.

Middag med kriminalkommissarie Poole
Pittman hade haft ögonen på kriminalkommissarie Poole som en möjlig hench sen de stötte på varandra på mordplatsen (polis är ett sjukt bra yrke i Kuf - fördel på handeldvapen är mäktigt) och ringde därför upp och bjöd på bjudmiddag på finrestaurang i hopp om att få slå rekryteringsslag med fördel när de kom in i Återhämtningsfasen senare.

Middagen med spelarna och Poole var en trevlig tillställning där Poole öppnade upp mer och mer i takt med att han fick en känsla för karaktären hos spelarna och till kaffet var stämningen så god att spelarna passade på att fråga lite försynt om hur utredningen gick. Det visade sig att inte heller Poole hade mycket till övers för kapten Robson - även om han aldrig skulle baktala en kollega öppet så var det tydligt att han ogillade korrupta snutar och de dåliga rykte de gav den hårt arbetande poliskåren i New York. Robson hade tidigare under dagen bett om att få den häktade mannen (som doktor Pittman gripit) flyttad till fjortonde distriktet. Den skadade angriparen (som doktor Pittman mejat ner) vårdades däremot fortfarande på St Peter’s Hospital, i närheten av Pooles distrikt.

St Peter’s Hospital
Spelarna tänkte att ett förhör med den sårade mördaren var det bästa spåret framåt. Bäst att handla kvickt innan Robson hann före. Utklädda till läkare och sköterskor och med doktor Pittmans doktorsaura gled truppen genom korridorerna på St Peter’s Hospital. Poliskonstapeln som vaktade utanför dörren till salen släppte in dom utan större protest.

Mannen låg ensam i salen, fastspänd i sjukhussängen med läderband runt hand och fotleder. Det var uppenbart att han led av abstinens, han svettades ymnigt och kved och slet i sina bojor. Mannen förstod snabbt att han var illa ute när spelarna närmade sig britsen. Med skärrad blick försökte han först dra en vals om att han blivit påhoppad på en sjaskig bar och tvingad till att delta i mordet. När detta uppenbarligen inte gick hem och vid löfte om morfin berättade han om den afrikanska kuriosabutiken Ju Ju House i Harlem, där någon vid namn M’dari styrde och ställde. Det var M’dari som hade beordrat att Jackson skulle dö, och man käftade inte emot M’dari. Någon sort underjordisk verksamhet pågick på Ju Ju House med samlingar och ritualer, oklart vad riktigt - det verkade som att mannen inte riktigt visste eller var för rädd för att berätta mer.

Pittman tog fram morfin från sin läkarväska och förberedde en spruta under tystnad. Om de andra spelarna visste att dosen om mättes upp var livshotande stor höll det de för sig själva. Ett tyst samförstånd rådde om att en lös tråd här skulle innebära en stor risk. De stängde försiktigt salsdörren efter sig, gled ut ur sjukhuset och slukades av den mörka, snöiga New York-natten.

[Spelledarens kommentar: Inga tärningsslag denna gång. Tycker det är rätt skönt att undersökandet enbart är drivet av spelarnas frågor, slutledning och initiativ och inget utifrån deras rollpersoners kompetens (eller snarare avsaknad av den då det är Kuf vi spelar). Än så länge har de då inga problem med uppslag - snarare tvärtom eftersom det är en sån handout-dump i Jacksons hotellrum.

Lyssnar på Syndikatets genomspelning av Masks nu, kul att höra kontrasten mellan de två olika spelstilarna (där rullar de för i princip allt och med rätt bra flyt så att det inte avbryter spelet alltför mycket, vilket ger en annan sorts dynamik - få SL-bedömningar och mycket upp till tärningarna). Rekommenderar varmt den AP:n - riktigt bra spel än så länge.]
 
Last edited:

Sysp

NNO
Joined
11 Apr 2017
Messages
1,082
Hur hanterar ni rundorna i Kuf (eller kallas de faser?)?
Vi har inte kommit dit än så det har varit Utforskande-fas i två spelmöten 😊 Spelmöte tre (spelat men ingen rapport än) hade de en Konfrontation så nästa gång kan de få köra Återhämtningsfas om de vill.

Vi har pratat igenom premissen med Masks lite och att det finns någon form av inneboende klocka i kampanjen så deras originalplan är att framförallt återhämta när de ändå måste resa mellan kontinenter. Vi får se om de väljer att ta en återhämtning ändå i New York.

Kufs Återhämtningsfas är riktigt mäktig (henchar, få svar på frågor, köpa olagliga saker, återhämta svåra skador) men är också tidskrävande (upp till fyra veckor kan gå åt) och farlig (i de flesta fall blir man avbruten av något illa).

Om de blir avbrutna har jag tänkt slå på min ”Antagonist”-tabell för vilka som avbryter spelarna. Vilka är på tabellen då? Jo, ett entry för alla som är på fel fot med spelarna och som inte är oskadliggjorda.

Än så länge ser tabellen ut så här:
1) Gemensam backstory (Bens frus mystiska öde)
2) Jacksons mördare
3) NYPD (pga mordet på sjukhuset)

I takt med att fler blir sura på spelarna fyller jag på tabellen med nya rader. Spelarna konstaterade att det är med andra ord rätt smart att mucka gräl med mindre mäktiga fraktioner, för att spä ut tabellen så att säga. Absolut, tyckte jag - det simulerar ju sekters förmåga att vara allmänna assholes rätt bra... ;)
 
Top