Oändlig monstermångfald i världen, tack.
"Hur många olika monster/raser vill ni ha i ert spelande"
Jag vill nog nästan alltid ha oändligt med olika monster i själva världen. Jamenar; när jag köpte Jorges så sade jag inte "den och den ska vi köra med", utan alla
finns med i mitt Trudvang, även om jag kanske aldrig kommer stoppa in en del av dem i mina äventyr. Det är fördelen med skygga monster: De finns där när jag vill det, inte annars.
Så i princip så gillar jag hela oändlighetskonceptet, att det finns en oändlig monstermångfald. Jag är ingen dockskåpsspelare, så mina spelare klagar aldrig och säger "jaha, och hur förökar
den där sig då, om den nu är så sällsynt?" utan så länge som det är roligt/spännande/häftigt så sväljer vi det mesta. I en mörk, magisk skog så är det bara ballt om vi får möta olika monster varje gång, även om man snart begriper att den skogen inte skulle hålla för fem öre sett ur ett vetenskapligt perspektiv.
Jag vill gärna känna att jag kan stoppa in mina egna skapelser i världen. Det är mer eller mindre ett måste för att jag ska kunna ta till mig ett monsterrollspel överhuvudtaget.
Men... även om jag vill ha en oändlig mångfald, så vill jag förstås inte att de raser & monster som finns beskrivna i rollspelet blir så många att ingen av dem ges plats till en vettig och inspirerande beskrivning. CoC är ett bra exempel på en av de mest depraverat usla monsterkapitel jag någonsin haft oturen att med en besviken uppgivenhet bläddra igenom. Extra tragiskt är det eftersom spelet ju till stor del hänger på att man ska kunna använda monsterna på ett skrämmande & inspirerande sätt i äventyren.
Kults beskrivning av Arkonterna och Dödsänglarna är däremot väldigt kostnadseffektiva och visar att man ibland bara behöver ytterst sparsamma textsnuttar för att kunna ge något som spelledarna sedan, uppfyllda av inspiration, kan spinna vidare på.
---
När jag en gång för inte så många år sedan skulle köpa min första egna Vampirebok, så valde jag Dark Ages, helt enkelt för att jag fick alla klaner på en gång då. Och jag köpte kithbooken till Pooka innan jag köpte själva rollspelet Changeling, eftersom jag hade blivit pookatokig av att titta på diverse furries-sidor på nätet (sök på "furries" och "gay" - alla riktigt bra och genuint utrycksfulla pookatecknare är av någon anledning de som tecknar homoerotiska motiv. Inte mig emot, tuttar gör sig ändå inget vidare när de är täckta av päls.) Så djupt rotad är alltså mitt vurmande för monster/raser, att de vid flera tillfällen har styrt hela min rollspelskonsumtion.
Det har styrt min rollspels
produktion också: Av materialet jag har till Eskapix än så länge så är det egentligen bara en massa monsterbeskrivningar. Även om det nog bara blir 12 olika monster (och sju "gudar") allt som allt, så ser de ändå i nuläget ut att ta upp en klar majoritet av sidorna i rollspelet, för de kommer alla ta upp två uppslag vardera (åtminstone, och då har ändå inga varelser i spelet några "spelvärden" såsom färdigheter eller grundegenskaper), och ett par exempel kommer behövas läggas in också, och bara dessa tar i nuläget upp dryga A4:or allena (jag har exempelvis två olika exempel på kakofonixer (idéer som är så komplexa, förvirrade och svårförstådda att ingen drömmare kunnat fantisera fram dem ännu) för att visa två diametralt olika sätt som dessa kan uppträda på (den ena;
Färgen, den Fjäderlätta är en svärm av sorglösa, färggranna fjärilar och andra fantasifulla smådjur som har ett överväldigande inflytande över sin omvärld och som kan skada rollpersonerna med sin gränslösa lekfullhet och sjukligt maniska eufori. Den andra;
Den Bevingade Beslingraren, är ett vilddjur mellan vind och våg, som reser genom föreställningar, associationer och formuleringar med samma lätthet som vi reser över geografiska ytor. Den rör sig alltså som en
tanke, och kan därför aldrig undflys eller undgömmas så länge som dess offer har ett medvetande och (framförallt, om den ska bli
riktigt farlig
en skenande fantasi), men jag vill nog ha bilder på dessa, så då får dessa ta upp ett uppslag också. När det gäller
regler kontra
monster så är det inget snack om var jag ämnar lägga krutet någonstans...
...och det är egentligen så jag vill ha monsterna i mina spel. När det gäller Jorges, till exempel, så såg jag det först och främst som en
stämning med ett par olika monsterarketyper. När jag läste om Kungstrollen, exempelvis, så såg jag framför mig ett
koncept snarare än en biologisk art. Jag inspirerades av konceptet och hittade på några egna trollsorter som spann vidare på tankarna jag hade i huvudet. När jag sedan läste om de olika odöda som fanns i spelet (och deras mustiga, läckra namn) så tänkte jag
direkt på trälen Glam från Grette Amundsens saga. "Sheit! Självklart är det sååå det här spelet ska spelas!" tänkte jag för mig själv. Snart hade jag hittat på ett par egna odöda som lånade idéer från monsterboken och som tillförde några egna.
Där kan man snacka om en attityd till monster som jag tycker var helt rätt.
När det gäller trovärdiga
biologiska varelser, såsom bruksdjur och liknande, så vill jag ha några få välbeskrivna sådana som hänger ihop på ett bra sätt med varandra. Men när det gäller de
fantasifulla varelserna, så hoppas jag att jag slipper varje tillstymmelse till trist akademisk färglöshet, och att allt blir så magiskt, engagerande och gåtfullt som det bara kan bli. Då spelar det alltså inte så stor roll om det finns sex olika monster i Jorges som beskriver olika delar av ett och samma koncept, jag förstår ju ändå vad de egentligen menar; att man ska tänka lite längre och se hur de olika delarna bildar en större enhet, och att man inte ska tolka texten så bokstavligt utan mer gå på själva
känslan och fokusera på att lyfta fram den så gott man kan istället.
Beskrivningen på Kungstrollen tar ju varken och börjar eller slutar i själva
kapitlet som handlar om Kungstrollen. Nej, den är invävd i så skilda stycken som i istrollens robusta styrka, rotvältans primitiva urskogsinstinkter och marans omänskliga fasansfullhet. En del mycket viktig information vill jag föresten hävda att man enbart kan ta till sig om man tittar mycket noga på bilderna och drömmer sig långt bort från allt det som överhuvudtaget går att uttryckas i ord.
/Rising
