Nekromanti Med hur stor inlevelse spelar ni er karaktär?

[micke_p]

Jag har varit med i ganska vitt skiljda spelgrupper så spektrat vad gäller inlevelse är ganska brett. Det mesta fungerar även om det inte nödvändigtvis är så att försök till gestaltning med stor inlevelse medför bra karaktärsspel. Dessutom spelar förvånansvärt många mer eller mindre en version av sig själva. För SLP:er brukar jag försöka hitta en karaktärsgivande egenskap i språket eller rösten som gör det lättare för spelarna att känna igen SLP:en vid ett senare möte. Hur gör ni? Upplys mig.

 

[Arfert]

Inte speciellt mycket, jag är ingen skådis. Tyvärr.

 

[slanfan]

Lagom. Det beror ganska mycket på gruppen och spelet.

 

[Snow]

Jag försöker lägga mig till med språk som passar rollpersonen. En kampanj har jag spelat med konstant "rysk" brytning. Just nu spelar jag en strigany (i wfrp) så jag lägger in så mycket fejkade romanyord jag kan. Men oftast är det bara att jag pratar med mer eller mindre slang och svordomar, mer eller mindre snabbt eller något sådant.

Sen låter jag min rollpersons värderingar komma fram genom handlingar och de diskussioner som rollpersonerna har.

När jag spelleder använder jag rösten och språket så mycket jag kan. Precis som du försöker jag hitta något minnesvärt om varje (viktig) perso.

 

[Hans E Magnusson]

Så lite som möjligt, typ inte alls. Man kan nog säga att jag spelar rollspel utan att ROLLspela.
Är det då rollspel jag sysslar med då, det är ju frågan?

 

[Mogger]

Varierar från ganska lite till ganska mycket. Hänger mest på spel och omgivning. Får jag inte göra det alls tycker jag att det är tråkigt. Hamnar jag i en tok-improgrupp blir jag lite passiv med

 

[Skarpskytten]

Upplys mig.

Som spelledare försöker jag ge varje viktig spelledarperson en eller flera av:

- en hållning (som går att inta sittande vid ett skrivbord) (kutryggig, flackar med blicken)
- en gest
- ett språkligt tics
- ett eller flera uttryck eller svordomar som används frekvent
- en röst (hes, bullrig, lågmäld

Förutom då personlighetsdag och målsättningar och slikt.

Så jag försöker få till en hög grad av inlevelse.

Mindre viktiga SLP:s får klara sig utan allt detta. Så kreativ är jag inte.

***

Som spelare har jag länge känt mig som en blomma i en asfaltsöken. Det beror på att jag har spelat en viss sorts spel och har känt mig fången i strukturen i mitt spelande. Strukturen är här att spela smart och lösa problemet, något som tyvärr ofta går emot att spela sin karaktär (jag spelar gärna spontana karaktärer och har dåligt minne och orkar sällan hänga med när "plotten" blir för komplicerad). Det har tenderat att göra mig uttråkad och frustrerad och har definitivt inskränkt den nivå av inlevelse jag vill ha.

Sen kom Svavelvinter och frigjorde mig. För första gången (mer eller mindre) kände jag att jag kunde spela min karaktär utan att behöva meta-spela på saker som "Nils vill undersöka vampyrgrottan, jag får nog hänga på det så att vi håller ihop gruppen" eller "Det är helt uppenbart att vi måste undersöka det övergivna huset om vi ska komma någonstans det här spelmötet". Svavelvinter är ju karaktärsdrivet och om man bara får karaktärens öde och motivation att passa med kampanjens ramar (och skuggspelet) så går det inte att ta sönder något. Det är bara att spela sin gubbe - och så får spelledaren hänga med på vad jag vill göra. Det gjorde underverk för just min inlevelse.

 

[Rickard]

Inte så mycket alls. Jag har andra, enklare sätt, att roa mig på. Är rätt trött på att "leva mig in i" rollen. Har spelat så i tjugo år och behövde ombyte.

 

[Krille]

Min inlevelse är fantastisk! Jävlar vilka scenarier som målas upp i min hjärna!

Min utlevelse är det värre med. Det stör mina fantasier.

 

[Genesis]

Det beror på spelet, men generellt försöker jag hålla mig på en ganska hög nivå av in/utlevelse. Men det är lite svårt att säga. Inlevelse beror på så många olika faktorer och kan betyda så mycket. På senare tid har jag blivit mer och mer intresserad av att jobba med språk och uttryck för att bygga stämning i spelet. Jag vill gärna ha regelstöd som tvingar mig till det, när sådant finns.

 

[Jimmy]

Min inlevelse är fantastisk! Jävlar vilka scenarier som målas upp i min hjärna!

Min utlevelse är det värre med. Det stör mina fantasier.

Här tycker jag det sägs något intressant. I vår grupp gillar vi utlevelse och karaktärsspel, när spelet så påbjuder. Det vill säga vid lägerelden eller i planering av en räd. Men om man spelar på annan skala eller annan typ av spel, som grottröj, då blir det svårt att lägga tonvikt på utlevelse, det hindrar det man försöker göra.

Inlevelse är för mig inte nödvändigtvis utlevelse, men om man inte agerar ut sin karaktär, kan man beskriva dess reaktioner och tankar, precis som en SL förväntas beskriva SLP, det ger stort material till övriga spelare i gruppen.

 

[Lupus Maximus]

Jag vill komma in i min rollpersons känslor och tankebanor, att agera utifrån rollpersonens värdegrund och världsåskådning. Tyvärr har jag sällan fått vara spelare i grupper där det kännas möjligt.

Som spelledare brukar jag försöka göra något liknande för viktiga samt återkommande SLPs. Oviktiga SLPs har ofta något frö till det, som jag kan bygga vidare på om det är en återkommande SLP.

För att förstå rollpersonen eller SLPs så vill jag få en bild av vad som format dem, som uppväxt och viktiga händelser. Vad motiverar dem, och vad drömmer de om. Sedan gärna sätta in dem i lite hypotetiska situationer för att se hur de reagerar.

Ur utlevelsesynpunkt, senast jag spelledde gjorde jag det stående, vilket jag kände gav mig mer möjligheter att jobba med kroppsspråk.

 

[krank]

Jag varierar enormt mycket.

I D&D spelar jag inte en karaktär så mycket som jag flyttar en liten plastgubbe på ett spelbräde och fattar taktiska beslut. Ibland händer det att jag säger något jag tänker mig att gubben ska säga, men jag förställer bara rösten om jag tror att det blir roligt för de andra kring bordet.

I "vanligt" rollspel försöker jag leva mig in så mycket jag kan och får för gruppen - min förmåga att leva mig in är ganska avhängig gruppens allmänna attityd. När jag spelade i somras t.ex. så var fokus mycket på problemlösning och inte så mycket på karaktärsspel, och vi körde ganska soft med många pauser, så då låg jag väl på nåtslags mellannivå.

När jag spelar med en SL som aktivt skapar utrymme för djup rollpersonsinlevelse så går jag gärna in fullständigt. Jag gillar tekniker som t.ex. portaler (små 'ritualer' som signalerar att nu ska vi leva oss in, t.ex. att blunda och svara på enkla frågor utifrån rollpersonens perspektiv). Jag gillar också att använda rekvisita i form av små personliga föremål eller kläder. Jag hade en SL en gång som uppmuntrade sånt i Vampire, och det blev helt fantastiskt.

Jag ska inte säga att jag alltid spelar ut det hela. Å ena sidan kan det tyckas egoistiskt - de andra får ju aldrig se det mesta som händer i mitt huvud - å andra sidan tar jag inte lika mycket plats kring bordet, så de andra får mer utrymme.

När jag spelleder fokuserar jag däremot på utlevelse i SLP:er och så - kroppshållning, röst, gärna kroppsspråk med händer och så. Det händer att jag reser mig och går runt för att demonstrera hur de rör sig.

 

[IcarusDream]

Min inlevelse är fantastisk! Jävlar vilka scenarier som målas upp i min hjärna!

Min utlevelse är det värre med. Det stör mina fantasier.

Krille slog spiken på trollet! Eller trollet på huvudet.. eller hur det nu var.


Jag spelar i att jag försöker hitta hur karaktären talat. Välartikulerat eller grovhugget.

Jag försöker inte tävla i flest decibel för att få uppmärksamhet. För att också citera Arfert; jag är inte en skådis.

 

[Rymdhamster]

Krille slog spiken på trollet! Eller trollet på huvudet.. eller hur det nu var.


Jag spelar i att jag försöker hitta hur karaktären talat. Välartikulerat eller grovhugget.

Jag försöker inte tävla i flest decibel för att få uppmärksamhet. För att också citera Arfert; jag är inte en skådis.

Woha! Att skådesspela sin karaktär behöver verkligen handla om att "tävla om flest decibell eller att få uppmärksamhet". Det där är bara ett personlighetsdrag som även förekommer hos dem som inte skådesspelar.

 

[obak]

Tycker att det hör till god ton att åtminstone spela ut litegranna, det gör upplevelsen mer levande åtminstone för mig och många andra också tror jag. Fast undantag finns förstås, spelade med en SL som blev skitsur om man skådespelade och skrek att det inte var nåt jävla lajv och man skulle sitta still och slå sina tärningar.

 

[RasmusL]

Hela skalan, beroende på spel. Med bra stöd från spelet så älskar jag att låtsas vara skådespelare.

 

[luddwig]

Med tanke på hur pass viktigt jag tycker att en viss nivå av inlevelse är blir mitt svar: generellt sett alldeles för lite. Jag har mina ljusa stunder men dom är få, antagligen på grund av en kombination av feghet, lathet och bristande talang. Flera av deltagarna i min ordinarie spelgrupp, där jag är ständig spelledare, är dock bra på det där med inlevelse. Det är roligt och inspirerande och jag strävar efter att bättra mig. Den här diskussionen var för övrigt också inspirerande. Gott så.

 

[Feuflux]

Jag skulle spontant säga att jag har väldigt låg variationsgrad i hur jag gestaltar mina karaktärer som spelare och mina SLPs när jag är spelledare. Jag skulle också säga att jag i princip aldrig går på djupet i någon gestaltning.

"Varför då?" frågar jag mig själv. Jag har nån slags tanke om att jag spelar för lite och sällan för att vilja ta mig förbi casual-stadiet. Sen ger nog rollspel lite för lite tillbaka för mig för att jag ska investera för mycket gestaltnings-mässigt.

Och på tal om det som Krille skrev tidigare, jag är jättebra på att måla upp en inre bild för mig själv, men kanske inte så bra på att förmedla det till spelgruppen... och då vet ju inte dom hur mycket inlevelse jag upplever.

 

[Jimmy]

Och på tal om det som Krille skrev tidigare, jag är jättebra på att måla upp en inre bild för mig själv, men kanske inte så bra på att förmedla det till spelgruppen... och då vet ju inte dom hur mycket inlevelse jag upplever.

Hur vet du att dom inte vet? De kanske visst uppfattar dig som en väldigt inlevande och utlevande SL. Om de inte gör det och inte har ett problem med det, så antar jag att ni har kul tillsammans ändå - och det finns ingen anledning till att problematisera. Det är ju sjukt viktigt att fastslå.

Personligen får jag kicken av just Krilles så väl benämnda Utlevelse och Inlevelse, som inte nödvändigtvis behöver komma från mig själv. Ett lyckat spelmöte kan vara när vem som helst i spelgruppen har haft ett sjukt häftigt ögonblick och vi andra vet att vi varit delaktiga till att skapa det. Då sitter vi fyra pers med inlevelse och en med bananas utlevelse.