Nekromanti Mediepåverkan

[Lycan]

Jag har suttit och funderat lite på hur jag påverkas av olika media. Incitamentet var ganska nyligen när jag såg någon film, och var överlägset mest känslomässigt opåverkad i rummet. Det är något som har stört mig länge, att jag har så enormt svårt att få känslor av film och musik.

Samtidigt är jag en riktig sucker för att sitta och småsnyfta när jag spelar datorrollspel eller bli överdrivet engagerad och odistansierad när jag spelar bordsrollspel.

Böcker ligger mitt-emellan. Ibland kan jag bli oerhört engagerad, men oftast tröttnar jag direkt.

Förr i tiden trodde jag att det berodde på att jag inte litade på film- och musikskaparna, men däremot litade på de som var inblandade i rollspelandet. Eftersom jag är en ganska neurotisk/paranoid och känslomässigt störd människa har jag svårt att ge uttryck för känslor med folk jag inte litar på, och den förklaringen kändes ganska träffande just då. Men samtidigt har jag inga problem med datorspel, trots att jag inte litar på spelskaparna.

Mer nyligen har jag snarare börjat tro att det handlar om interaktiveten. Att jag är så jävla DAMP-tjackad att jag tappar uppmärksamheten så fort jag inte själv får vara med och flumma...

Hur är era känslomässiga upplevelser av film kontra litteratur kontra rollspel?

 

[Lindenius]

Jag trillar dit på allt.
Senast var det slutet på Meet Joe Black som jag höll på börja storböla till.

Jag har hehlt enkelt lätt att ryckas med i saker även om min metahjärna ringer med stora gong-gong-varningsklockan.
I rollspel har jag inte lika stora tendenser att göra det, men det är nog mer för att min hjärnas sociala patetik-kontroll vägrar låta sådana yttringar bli för starka. Det är helt enkelt lättare att sitta och snyfta i sin ensamhet eller tillsammans med sin fru än det är med kompisar.

//erik. odampad?

 

[Foggmock]

Meh. Jag har aldrig drivits till gråt av annat än släktingars bortgång (eller, jag grät faktiskt bara på själva begravningen) eller när vi lämnade bort min katt i "vuxen" ålder. Jag har fantastiskt svårt att engagera mig så pass i något media överhuvudtaget. Och när jag var liten grät jag bara när jag fick stryk i skolan (vilket inte hände så ofta när de andra barnen märkte att jag slog tillbaka, och det gör ju ont att bli slagen ).

Så, eh, jag vet inte. Jag påverkas inte särskilt av något media alls. Givet, vissa saker gör sig bättre på film eller i böcker etc, men det har ju och göra med de olika mediernas begränsningar och inte mig.

Foggmock - okänslig jäkel

 

[Feuflux]

Jag är väl tvärtemot dig ser det ut som. Det är enbart filmtittande med rätt musik till som drar igång några egentliga känslor hos mig. Jag kan nämna flera gånger jag gråtit (beroende på var gränsen till gråt går, fuktiga ögon och smått darrande underläpp?) vid filmtittande men inte en endaste bok eller rollspelspass som ens varit i närheten av detta. Avgrundsskillnad. Jag minns för den delen inte när jag grät utanför ett filmtittande med sorglig filmmusik senast...

Jag håller tillbaka om jag har människor runt mig. Det är en anledning till att jag vill se filmer hemma alldeles ensam. Annars riskeras min upplevelse. När jag såg Ice Age tillsammans med en kompis och scenen där man får se hur människor dödar Manfreds familj så lag 90% av min energi på att inte gråta inför polaren och 10% på att kolla på filmen. Because I'm just like that.

När jag kollade på tredje Star Wars-rullen igår så grät jag som en tok i slutet. Måste slagit nåt 10-årigt rekord eller så. Sen gjorde jag en lista över anledningarna till gråten:
85% : John Williams
10% : mina egna ivägpspringande tankar om människors destruktivitet
5% : filmen
(Ja, det var en orättvis lista, givetvis sitter filmen och musiken ihop. Jag ville bara illustrera en poäng.)

Nu har jag nog snarare pratat om sorg än om känslor, men eftersom jag är så emotionellt störd som jag är så är sorg väldigt speciellt. Det är en artificiell känsla jag känner vid extremt få tillfällen och då blir det magiskt. Vet inte om jag någonsin verkligen känns sorg i riktiga livet. Tomhet är jag bättre på, vid t.ex. förlust av släktingar. Det är tomhet och inte sorg jag känner.

Böcker ger inga speciella känslor. De kan vara spännande (Da Vinci-koden), fantastiska (Stiftelseböckerna), medryckande (Shannara-böckerna) eller vad som helst. Men så länge de inte är tonsatta så är de chanslösa att nå några ordentliga känslotoppar. Musik är nödvändigt för mig.

Vad gäller rollspel så är jag tillbaka till det jag nämnde ovan. Jag håller tillbaka mig själv när jag omges av människor. Sen har karaktärsgestaltning aldrig stått högt på min lista över viktiga saker i rollspel.
1. Uppleva äventyr. Jag vill absolut inte grisodla utan vara hjälte och åstadkomma hjältedåd under äventyrandet. Resa omkring i världen och stoppa ondska och absolut inte stanna i stan och rollspela vardagligheter (smått överdrivet nu).
2. Kämpa tillsammans med gruppen och inte spela interna bråk. Jag är mer intresserad av vad gruppens talanger kan åstadkomma gemensant istället för internt intrigmakande som många på forumet verkar gilla.
3. Umm... resten.

Datorspel nämnde du också... spelar nog helt fel grejer för att dra upp känslor. Förvisso blir jag ju sur om jag får scenariospö av datorn i Settlers, förlorar en jämn tennismatch eller kör fast i nåt äventyrsspel.
Men jag kan dra den grej där jag faktiskt kände nåt. Förra veckan så friade min puzzle pirate-pirat Feuwinkle till sitt hjärtas dam Marall som svarade ja. Där hann jag med både nervositet och glädje och var allmänt darrhänt efteråt. Men så investerar man ju sin själ på ett sätt i mmorpgs som man inte gör i andra spel (vad jag vet).

Puh, nu måste jag äta frukost.

 

[Nkari]

Gråter bara på begravningar, annars är jag likgiltig, varit extremt deppad i 4 mån sen flickvännen hittade annan efter nästan 6 år, kan få tårar av vissa filmer då de är extremt engagerande o skådisarna gör riktigt bra jobb. Rollspel, tja.. har aldrig blivit riktigt berörd av det.. O dataspel är så infantila i sitt story berättande att man bara vill gå vidare o skippa "storyn".. de enda data rpgna som har engagerat mig det minsta var KOTR 1(ta över galaxen ), och fallout 2. men jag har aldrig blivit emoitionellt berörd av dataspel eller rollspel, inte till samma grad som jag kan bli av film eller bäcker, inte i närheten..

 

[Johan K]

Hur är era känslomässiga upplevelser av film kontra litteratur kontra rollspel?

Jag gör nog ingen större skillnad på varken film, rollspel eller en bok. Hur jag blir engagerad beror helt enkelt om mediet lycaks fånga mig. Lyckas man med det så är jag helfast & följer utvecklingen med 100 % inlevelse.

 

[walium]

Jag kan bli arg och uppgiven av litteratur men sällan så ledsen och absolut inte så känslosam att jag börjar gråta. Det gäller även rollspel, jag har aldrig varit ens i närheten av att bli tårögd under något spelmöte, iofs så har det nästan aldrig heller varit målet.

Däremot är jag tämligen vek när det gäller sådana saker som filmer och dokumentärer, särskilt om det handlar om barn som dör eller annan misär. Då är tårarna inte långt borta.