Detta citat från quadrante i diskussionen om ond god eller god god fick mig att börja fundera lite:
Det hela handlar om psykologi. I alla tider har man pumpat soldater fulla med tankar och fantasier om att fienden skall vara så hemsk, de dödar barn och äter gammla mostrar. Allt för att inte de egna soldaterna skall stanna upp och börja tänka. Man vill ha dödsmaskiner. Det man egentligen gör är att genom att skapa en situation där fienden ses som monster blir man själv lite mer monster.
Ett spel som, trots att det spelas som ett superhjälterollspel, har löst detta på ett ok sätt är Vampire. De har sin humanity. Det är helt enkelt så att en normal människa har humanity 7. Har du högre är du en person med enorm empati och medmänsklighet, har du lägre är du antingen emotionellt störd eller saknar totalt empati... för att sjunka vidare mot ett monster...
En liknande princip tycker jag gärna får följa med i många rollspel. Kanske är det så att korsriddaren som är starkt troende inte inte känner medlidande då han dräper saraceerna, medan en fotsoldat som är där för att hans länsherre är det börjar känna medlidande med saraceerna och därför behåller sitt mått av mänsklighet. Han gör det för att inte bli dömd för förräderi och kan uppvisa mental störning efter sina dåd, men påvisar en fortsatt hög mänsklighet. Denna riddare, som i sin tros glans har dödat högar med "vildar" och inte kännt annat än att de är djur och hedningar, kanske får tappa lite mänsklighet.
Detta beror helt och håller på hur man väljer att spela sin karaktär, spelar man en medmänsklig sådan eller gör man det inte? Finns det något sätt att hålla kvar vid ett ordnat liv och en sinnesnärvaro trots att mänskligheten sjunker, eller kommer man närmare och närmare reptilhjärnan.
Min korta slutledning är:
Spelar vi mänskliga karaktärer eller spelar vi monster. Många karaktärer dödar utan urskiljning. Man har ihjäl vakten istället för att smyga förbi den eller bluffa förbi den. Man dödar alla i rövarbandet, trots att dessa egentligen bara var hungriga bönder vars tillgångar tagits i skatt... Kort sagt, man är ett monster.
De två frågor jag har är då:
1. Tycker ni det behövs tas upp som del i ett rollspel, eller känns det överflödigt. "Låt alla spela monster om det är något som inte stör dem".
2. Om ni tycker att det bör tas upp, vad är erat förslag till detta. Vad bör påverka, och hur mycket kan man regelverka det och hur mycket bör man göra subjektivt? Är vampiresystemet en bra grund att stå på vad gäller medmänsklighet, eller bör man gräva upp något från början och bygga med grund och allt?
Mina ursäkter om jag stulit ngt som står i något rollspel jag inte läst, förolämpat korta personer, långa personer eller andra udda typer som Mamma alltid sade att jag inte fick mobba på dagis.
[EDIT] allt första raderna och "Detta beror helt och håller på hur man väljer att spela sin karaktär," är ett i grunden ett svar på Quadrantes inlägg varifrån citatet är hämtat. Detta kan då verka lite osammanhängande... So sue me!
Detta är vad jag kom fram till ganska snabbt, för lång tid har jag inte på mig mitt i natten =)
Det hela handlar om psykologi. I alla tider har man pumpat soldater fulla med tankar och fantasier om att fienden skall vara så hemsk, de dödar barn och äter gammla mostrar. Allt för att inte de egna soldaterna skall stanna upp och börja tänka. Man vill ha dödsmaskiner. Det man egentligen gör är att genom att skapa en situation där fienden ses som monster blir man själv lite mer monster.
Ett spel som, trots att det spelas som ett superhjälterollspel, har löst detta på ett ok sätt är Vampire. De har sin humanity. Det är helt enkelt så att en normal människa har humanity 7. Har du högre är du en person med enorm empati och medmänsklighet, har du lägre är du antingen emotionellt störd eller saknar totalt empati... för att sjunka vidare mot ett monster...
En liknande princip tycker jag gärna får följa med i många rollspel. Kanske är det så att korsriddaren som är starkt troende inte inte känner medlidande då han dräper saraceerna, medan en fotsoldat som är där för att hans länsherre är det börjar känna medlidande med saraceerna och därför behåller sitt mått av mänsklighet. Han gör det för att inte bli dömd för förräderi och kan uppvisa mental störning efter sina dåd, men påvisar en fortsatt hög mänsklighet. Denna riddare, som i sin tros glans har dödat högar med "vildar" och inte kännt annat än att de är djur och hedningar, kanske får tappa lite mänsklighet.
Detta beror helt och håller på hur man väljer att spela sin karaktär, spelar man en medmänsklig sådan eller gör man det inte? Finns det något sätt att hålla kvar vid ett ordnat liv och en sinnesnärvaro trots att mänskligheten sjunker, eller kommer man närmare och närmare reptilhjärnan.
Min korta slutledning är:
Spelar vi mänskliga karaktärer eller spelar vi monster. Många karaktärer dödar utan urskiljning. Man har ihjäl vakten istället för att smyga förbi den eller bluffa förbi den. Man dödar alla i rövarbandet, trots att dessa egentligen bara var hungriga bönder vars tillgångar tagits i skatt... Kort sagt, man är ett monster.
De två frågor jag har är då:
1. Tycker ni det behövs tas upp som del i ett rollspel, eller känns det överflödigt. "Låt alla spela monster om det är något som inte stör dem".
2. Om ni tycker att det bör tas upp, vad är erat förslag till detta. Vad bör påverka, och hur mycket kan man regelverka det och hur mycket bör man göra subjektivt? Är vampiresystemet en bra grund att stå på vad gäller medmänsklighet, eller bör man gräva upp något från början och bygga med grund och allt?
Mina ursäkter om jag stulit ngt som står i något rollspel jag inte läst, förolämpat korta personer, långa personer eller andra udda typer som Mamma alltid sade att jag inte fick mobba på dagis.
[EDIT] allt första raderna och "Detta beror helt och håller på hur man väljer att spela sin karaktär," är ett i grunden ett svar på Quadrantes inlägg varifrån citatet är hämtat. Detta kan då verka lite osammanhängande... So sue me!
DS.
)
