Nu ska jag inte skriva mer om det här, för det riskerar att ta tråden till OT-marker.
Men, just idén att man blir en kreativ person genom att lära sig "grunden", eller "andras konst [idéer]" innan man kan bli en egen konstnär/vetenskapsperson är rätt vanlig och utbredd.
Och jag har egentligen inget emot att man lär sig olika tekniker, etc. Det är så klart så att idéer kan användas som ett material att bryta mot, varpå nya idéer kan utvecklas.
Men frågan är om det implicit i en idé, teknik, eller framställning också finns kunskap om
nya idéer? Lär vi oss automagiskt att förstå vad som finns
bortom ett vetenskapligt begrepp genom att förstå det enskilda begreppet?
För att ta kranks exempel:
han menar att det ofta är i
mötet mellan olika kunskaper som han ser en kreativ process. Inga sådana möten hade varit möjliga om man inte gjort tidigare erfarenheter, men jag tror nog att det är viktigt att se hur en kreativ process är
något mer än endast att behärska en viss kunskap. Det kan till exempel vara att
blanda olika kunskaper med varandra eller att kunna
kritisera kunskaper. Och sådant behöver inte härstamma ur kunskapen-i-sig om man inte anstränger sig på något sätt.
Ett välkänt problem inom didaktiken är att om vi endast återskapar tidigare kunskap prövar vi heller ingen ny. Därför är det tex kritiskt att inte enbart lära ut samhällskunskap, utan också diskutera hur vårt samhälle ser ut idag. Det händer ju saker hela tiden och fenomen som inträffar nu behöver ju inte vara exakta återskapelser av i tidigare samhällen.
Så kreativitet borde då vara något
mer än att endast känna till tidigare forskning, konst eller tekniker – även om vi är ense kring att det behövs någon form av grund för att kunna ta avstamp mot nya idéer.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar.