terje
xenomorf mystiker
Megakorparna, dessa senkapitalistiska dinosaurier har varit stora favoriter i cyberpunken. Hur ser tendenserna ut, vad är troligt och vad är häftigt att ha med i spel?
Ända sedan kapitalismen föddes i slutet av medeltiden och började dominera samhället i och med industrialiseringen har tendensen varit klar: en allt större del av rikedomarna samlas i allt färre händer. Sedan slutet av 1800-talet i och med utbredningen av aktiebolagsformen har dessa stora ägare allt mer kommit att bli byråkratiska institutioner som banker och försäkringsbolag snarare än enskilda personer. Den senkapitalistiska ekonomin domineras av ett allt mindre antal gigantiska företag som till sitt inre kan beskrivas som planekonomier. Från 70/80-talen kan vi sen en trend som ytligt sett ökar mängden företag i ekonomin: outsourcing. Produktion och tjänster som tidigare gjordes inom företagets ramar läggs nu ut på entreprenad. Men eftersom detta huvudsakligen rör sig om osjälvständiga underleverantörer och små tjänsteföretag som var för sig aldrig kan komma upp i samma makt som de enskilda storföretagen förändras inte läget. Tvärtom kan megakorparna spela ut underleverantörerna mot varandra, härska genom att söndra.
Om man renodlar denna tendens och drar den till sin spets kan man leka med ett scenario där alla de stora företagen och finanssfärerna smält samman till en enda stor koloss som dominerar världsekonomin. Under den finns mängder av mindre företag, på pappret självständiga men i realiteten helt beroende av att få kontrakt med korporationen. Konkurrensen är mördande, men adam smiths fria marknadsekonomi hör historien till.
I toppen finner vi korporationens finansbyråkrater, ett litet men mycket mäktigt skikt vars medlemmar tävlar om att få högst avkastning på den fond som de satts att ansvara för. En plats för intriger och ränkspel i styrelserummen.
Under dem hittar vi de många mindre företag som är beroende av korporationen för lån, investeringskapital, licenser, kontrakt, osv. Detta är ofta mindre eller mellanstora företag som sköter någon del av den produktionskedja som korporationen dirigerar. Här gäller djungelns lag mellan konkurrenterna, alla slåss om att vinna gillande hos korporationens tjänstemän.
Längst ner har vi de som tillverkar produkter och tjänster. Industriarbetet har inte försvunnit, tvärtom har det expanderat till att även omfatta tjänstesektorn som nu använder löpandebandprincipen i callcenters, datorsupporter och snabbmatsrestauranger. De som slavar här arbetar ofta på korta osäkra kontrakt eller genom bemanningsföretag. De värsta jobben förläggs som "terapiarbete" i fängelserna som förvandlats till moderna slavläger.
Beroende på var spelarna placerar sina rollpersoner kan detta scenario ge utrymme för ganska olika äventyr. Som tjänstemän inom korporationen tillhör man den lilla elit som kontrollerar planeten (eller solsystemet?). Intriger och ränkspel där allt från skitsnack till lönnmord brukas för att göra karriär. Som delägare/medarbetare i något av företagen under korporationen är affärer ett ständigt krigstillstånd, i kampen mellan konkurrenter används industrispionage, sabotage, kidnappningar av "humankapital", osv. Längst ned i pyramidens botten är livet en ständig kamp för överlevnad, kommer du att ha jobb i morgon eller kommer du att bli en av de hålögda stackarna på gatan? Arbetsmarknadskonflikter kallas det på nyheterna, men det är inte ovanligt att strejker (vilka är olagliga i de flesta länder) övergår i rena eldstrider mellan desperata timmanställda och företagens vaktstyrkor.
Detta kanske inte alls passar den bild av framtiden som målas upp i N3, utan är bara resultatet av en sysslolös eftermiddag.
Ända sedan kapitalismen föddes i slutet av medeltiden och började dominera samhället i och med industrialiseringen har tendensen varit klar: en allt större del av rikedomarna samlas i allt färre händer. Sedan slutet av 1800-talet i och med utbredningen av aktiebolagsformen har dessa stora ägare allt mer kommit att bli byråkratiska institutioner som banker och försäkringsbolag snarare än enskilda personer. Den senkapitalistiska ekonomin domineras av ett allt mindre antal gigantiska företag som till sitt inre kan beskrivas som planekonomier. Från 70/80-talen kan vi sen en trend som ytligt sett ökar mängden företag i ekonomin: outsourcing. Produktion och tjänster som tidigare gjordes inom företagets ramar läggs nu ut på entreprenad. Men eftersom detta huvudsakligen rör sig om osjälvständiga underleverantörer och små tjänsteföretag som var för sig aldrig kan komma upp i samma makt som de enskilda storföretagen förändras inte läget. Tvärtom kan megakorparna spela ut underleverantörerna mot varandra, härska genom att söndra.
Om man renodlar denna tendens och drar den till sin spets kan man leka med ett scenario där alla de stora företagen och finanssfärerna smält samman till en enda stor koloss som dominerar världsekonomin. Under den finns mängder av mindre företag, på pappret självständiga men i realiteten helt beroende av att få kontrakt med korporationen. Konkurrensen är mördande, men adam smiths fria marknadsekonomi hör historien till.
I toppen finner vi korporationens finansbyråkrater, ett litet men mycket mäktigt skikt vars medlemmar tävlar om att få högst avkastning på den fond som de satts att ansvara för. En plats för intriger och ränkspel i styrelserummen.
Under dem hittar vi de många mindre företag som är beroende av korporationen för lån, investeringskapital, licenser, kontrakt, osv. Detta är ofta mindre eller mellanstora företag som sköter någon del av den produktionskedja som korporationen dirigerar. Här gäller djungelns lag mellan konkurrenterna, alla slåss om att vinna gillande hos korporationens tjänstemän.
Längst ner har vi de som tillverkar produkter och tjänster. Industriarbetet har inte försvunnit, tvärtom har det expanderat till att även omfatta tjänstesektorn som nu använder löpandebandprincipen i callcenters, datorsupporter och snabbmatsrestauranger. De som slavar här arbetar ofta på korta osäkra kontrakt eller genom bemanningsföretag. De värsta jobben förläggs som "terapiarbete" i fängelserna som förvandlats till moderna slavläger.
Beroende på var spelarna placerar sina rollpersoner kan detta scenario ge utrymme för ganska olika äventyr. Som tjänstemän inom korporationen tillhör man den lilla elit som kontrollerar planeten (eller solsystemet?). Intriger och ränkspel där allt från skitsnack till lönnmord brukas för att göra karriär. Som delägare/medarbetare i något av företagen under korporationen är affärer ett ständigt krigstillstånd, i kampen mellan konkurrenter används industrispionage, sabotage, kidnappningar av "humankapital", osv. Längst ned i pyramidens botten är livet en ständig kamp för överlevnad, kommer du att ha jobb i morgon eller kommer du att bli en av de hålögda stackarna på gatan? Arbetsmarknadskonflikter kallas det på nyheterna, men det är inte ovanligt att strejker (vilka är olagliga i de flesta länder) övergår i rena eldstrider mellan desperata timmanställda och företagens vaktstyrkor.
Detta kanske inte alls passar den bild av framtiden som målas upp i N3, utan är bara resultatet av en sysslolös eftermiddag.
Själv tycker jag att cyberpunken, som en subgenre till scifin, alltid ska ha någon form av kritik riktad mot idag eller liknande. 