Nekromanti Meningen med Regler
- Thread starter Max Raven
- Start date
Enkelt! Regler ska underlätta.Max Raven said:
…
…jaha, ville du ha mer specifikt? Regler ska underlätta för de som ska spela spelet att kunna spela spelet på det sätt spelet ska spelas. "ska" kan i det här fallet betyda vadsomhelst, både vad spelmakaren vill och vad spelarna vill.
OK, det betyder inte heller nånting.
Grejen är ju att regler fyller så olika syften i så olika spel att det blir lite svårt att säga.
OK, ett försök till på den abstrakta nivån: Reglerna är en sorts överenskommelse.
Ah, jo, den gillar jag nog. Reglerna, både sånt som "Vi spelar i en värld som saknar avancerad teknologi", sånt som "en av spelarna ska vara spelledare" och sånt som "rulla 2t6 och addera vapnets skadevärde för att få fram skadevärdet" är överenskommelser som skapar trygghet och underlättar (där kom det igen...) för spelgruppen. Jag ser nu "regler" ur ett ganska abstrakt synsätt, där även världen och rollerna blir regler.
Ser vi till ren systemmekanik börjar det bli svårt igen nämligen, för då handlar det så mycket om vad det är tänkt att "man" ska uppnå med själva rollspelet i stort. Kan du svara på vad man ska med rollspelet ifråga till så kan jag förklara vad reglerna har för syfte i just det fallet =)
Botulf
Hero
- Joined
- 25 Dec 2008
- Messages
- 1,265
Allt och ingenting... någon annan lär väl komma med en bättre uppsatts på ämnet så jag nöjer mig med att säga: Det är ett spel. Det heter ju som sagt "roleplaying game" och inte endast "roleplaying". Så för mig blir frågan ungefär samma sak som "varför har man regler i Warhammer, Schack, Monopol, Poker osv.... För det är ett spel helt enkelt och spel är kul.
Observera dock att engelskans "game" också betyder "lek". Däremot har lekar också regler, såklart.Wulfrik said:
Man ska akta sig för att dra alltför stora växlar på just orden. "Football" i USA, där rollspelen kommer från, är en sport som inte har en rund boll och som definitivt inte spelas med fötterna.
Med det sagt är ord roliga.
Role playing game blir, direktöversatt, Roll[skådespel] [lek/spel]. Typ. Alltså, "role-playing" är ju direkt knutet till skådespeleri/acting, låtsas-vara-någon, etc. Och game kan som sagt vara monopol-spel eller lek.
Det svenska ordet "rollspel" får plats med ungefär samma språkliga ambivalens; vi använder "spel" om såväl skåde-spel (som i låtsas-vara-någon, typ) och monopol-spel.
Det svenska ordet har dock slarvat bort leken. Jag saknar den, och tycker egentligen att "rollspelslek" blir en mycket bättre översättning.
solvebring
Superhero
(Enligt min uppfattning...)
För att ge leken/spelet ett ramverk vilket då underlättar spelet och t.ex. gör att samtliga deltagare är lika inför det. Man slipper t.ex. saker som "Ha-ha, du är död!", "Nähä! Du missade! Ha-ha!" eller missförstånd i form av att man upplever spelets händelser på helt skilda sätt. Regler hjälper en att avgöra och "se" spelet för den gemensamma objektiva bedömning som finns gruppaktivitet (om någon nu fattar vad jag babblar om?
). Reglerna är stöttepelare åt spelets innehåll och dess deltagare. Reglerna hjälper deltagarna att avgöra saker och ting rättvist och på ett mer spännande sätt som alla är lika inför - t.ex. slumpen. Kort och gott skulle jag vilja säga att regler är ramverk för att bland samtliga deltagare underlätta uppfattningen av vad som händer i (det gemensamma) spelet. Samtidigt som det erbjuder dramatik och spänning och vidare utveckling av upplevelsen - t.ex. handlings- och konfliktresolution.
Vad är meningen med rollspel?
Som jag ser det så innebär rollspel att vi sitter och säger balla saker till varandra. Tillsammans blir det en story.
Regler har då två uppgifter:
1) Ge en trygghet att säga balla saker, och
2) Ge en inspiration att säga balla saker.
Naturligtvis måste man inte ha regler för att deltagarna ska säga balla saker, men eftersom reglerna är en del av rollspelet så ska dom underlätta detta för att fylla sitt syfte.
Ett exempel.
Spelaren säger: "Jag använder mitt feat mighty push... Jag slår tjugo och knuffar honom två rutor nedför stupet! Hahaha!"
Reglerna har dels gjort det tydligt vad spelaren får säga (Slår spelaren tjugo eller mer så får hans rollperson knuffa någon två rutor) och dels inspirerat spelaren; Spelaren har fått en idé om hur han knuffar ner snubben för stupet, och han förverkligar den i gruppens gemensamma bild av spelet. Alla blir glada.
Tydlighet ger rättvisa och tillgänglighet. Enkla och lättförståeliga regler är bra på tydlighet. Det är här som överenskommelsen, ramarna och underlättandet som nämns i tråden kommer in. (Arfert, krank, solvebring, rjonas)
Inspiration är kul och avancerar utvecklingen i spelet. En väg för inspirerande regler är att låta de vara intrikata och ihopkopplade, så att nya handlingar öppnas upp av de föregående. En annan väg är att göra vaga regler som istället inspirerar tolkningar i spelarna. Det är här utmaningar, oförutsägbarhet och komplikationer kommer in, (Arfert) men även feedback till handlingen.
Både tydlighet och inspiration öppnar upp för spelarna att delta i spelet.
----
Slå en tärning för att uppnå en manöver under strid är ju den arketypiska regeln, men kom ihåg att även "Spelledaren skriver ner ett scenario och bestämmer vad som händer i världen" är en regel.
Eller till exempel "Spelarna får själva bestämma hur de gillen de har kontakter i opererar och ger sig uttryck, så zeppelinarföraren har ansvar för att beskriva alla zeppelinare och dess matroser, inte spelledaren"
Eller "Ifall du slår en 1:a på tärningsslaget så händer något hemskt och en av dina allierade dör", det är också en regel som inspirerar deltagarna att själva avgöra exakt vad som händer egentligen.
Som jag ser det så innebär rollspel att vi sitter och säger balla saker till varandra. Tillsammans blir det en story.
Regler har då två uppgifter:
1) Ge en trygghet att säga balla saker, och
2) Ge en inspiration att säga balla saker.
Naturligtvis måste man inte ha regler för att deltagarna ska säga balla saker, men eftersom reglerna är en del av rollspelet så ska dom underlätta detta för att fylla sitt syfte.
Ett exempel.
Spelaren säger: "Jag använder mitt feat mighty push... Jag slår tjugo och knuffar honom två rutor nedför stupet! Hahaha!"
Reglerna har dels gjort det tydligt vad spelaren får säga (Slår spelaren tjugo eller mer så får hans rollperson knuffa någon två rutor) och dels inspirerat spelaren; Spelaren har fått en idé om hur han knuffar ner snubben för stupet, och han förverkligar den i gruppens gemensamma bild av spelet. Alla blir glada.
Tydlighet ger rättvisa och tillgänglighet. Enkla och lättförståeliga regler är bra på tydlighet. Det är här som överenskommelsen, ramarna och underlättandet som nämns i tråden kommer in. (Arfert, krank, solvebring, rjonas)
Inspiration är kul och avancerar utvecklingen i spelet. En väg för inspirerande regler är att låta de vara intrikata och ihopkopplade, så att nya handlingar öppnas upp av de föregående. En annan väg är att göra vaga regler som istället inspirerar tolkningar i spelarna. Det är här utmaningar, oförutsägbarhet och komplikationer kommer in, (Arfert) men även feedback till handlingen.
Både tydlighet och inspiration öppnar upp för spelarna att delta i spelet.
----
Slå en tärning för att uppnå en manöver under strid är ju den arketypiska regeln, men kom ihåg att även "Spelledaren skriver ner ett scenario och bestämmer vad som händer i världen" är en regel.
Eller till exempel "Spelarna får själva bestämma hur de gillen de har kontakter i opererar och ger sig uttryck, så zeppelinarföraren har ansvar för att beskriva alla zeppelinare och dess matroser, inte spelledaren"
Eller "Ifall du slår en 1:a på tärningsslaget så händer något hemskt och en av dina allierade dör", det är också en regel som inspirerar deltagarna att själva avgöra exakt vad som händer egentligen.
solvebring
Superhero
Ah! Precis vad jag försökte säga...rjonas said:
Även på latin sträckte ordet sig över mycket; nöje, teaterspel, idrottsspel, tidsfördriv, lek, tidigaste skolgången och knep/trick.krank said:
För mig har reglerna bland annat funktionen att vara en struktur för att hantera sådant som vi i rollspelet inte kan/vill göra. Strid kanske är det uppenbaraste exemplet men även till exempel att avgöra om en argumentation fungerar eller ej. En så opartisk sådan struktur som möjligt.
De är också en överenskommelse, eller bör i alla fall vara, mellan deltagarna för hur saker och ting går till, hur olika situationer ska lösas.
De styr också, på olika detaljnivåer i olika system, hur spelvärlden fungerar. Kan man döda någon med ett dolkhugg eller ej? Är det alltid en fördel att ha ett stort blaffigt vapen eller ej? Är det alltid en fördel att vara en vessla framför en mus?
De styr också hur berättelsen tar vändningar, är det bara utifrån spelarnas/rollernas val av handlingar eller finns det en struktur i spelvärlden som även lägger sig i och påverkar. På vilken detaljnivå handlingen tar vändningar. Är det i en strid varje runda á två sekunder eller är det hela strider (eller andra konflikter)? Vid varje låsdyrkning/undvikande av fälla eller hela inbrottet?
Och säkert lite till.
Mogger
Hipsteranka
På ett allmänt plan så skapar vi oss alltid regler när vi leker, det hör liksom ihop med leken. Vi skapar de ramar inom vilka vi ska agera.Max Raven said:
På ett konkret plan är frågan alldeles för allmän för att kunna besvara, men kranks "underlätta" och "kommunicera" ligger nära till hands.
Christoffer
It's all pig.
Reglerna finns där för att få oss att göra saker som vi annars inte skulle göra. Förändra vårt beteende helt enkelt. I gamla d&d får man massor av mer xp för att hitta skatter än för att döda monster. I nyare d&d får man massor av xp för att döda monster (hur det är för att hitta skatter har jag ingen aning om).
Ex. I Dogs in the Vineyard, om vi har en konflikt, säg att vi debatterar något och vi bara snackar, så tjänar jag på att erkänna att du ha en poäng, jag tjänar på att ha fel.
I Burning Wheel avancerar man färdigheter genom att testa dem mot olika svårighetsgrader. Att slå fyra tärningar och behöva fem framgångar är alltså bra och koolt, dock är det inte så himla lätt att hitta dessa svåra test. Så, när du befinner dig i grottgångarna och i en strid tagit en svår skada, vilket ger dig mindre tärningar att slå vilket ger dig enklare att få svår tester, så öppnar det upp för dig att avancera färdigheter. Pusha på, med skadan, och du har en morot för det. Detta ser man knappast i andra rollspel, då springar man iväg, plåstrar om sig och dricker drycker, för att sen komma tillbaka.
I Apocalypse World ökar jag mitt Hx (historia, hur bra man känner en karaktär, ungefär) med andra karaktärer i slutet av varje spelmöte, detta sker genom att varje spelare väljer en karaktär de spelar och sen ser på berättelsen och väljer vem som lärt känna henne bättre. Denna får +1 Hx till dennes karaktär. När man nått +4 får man Xp och denna siffra nollställs igen. För att någon skall välja min karaktär uppmanas man att agera på samma planhalva, i samma sfär, att springa iväg på egna äventyr, att inte interagera med de andra spelarnas karaktär, är därför ogynnsamt.
I gamla d&d tjänar man mer på att sno skatter än döda monster. I gamla d&d tjänar man mer på att döda monster än tidigare (ingen aning hur det är med skatterna) varav spelet har tagit en annan vändning. Fokuset är förskjutet.
Helt enkelt, vi uppmanas bete oss på ett sätt som vi annars inte skulle se som helt självklart.
Ex. I Dogs in the Vineyard, om vi har en konflikt, säg att vi debatterar något och vi bara snackar, så tjänar jag på att erkänna att du ha en poäng, jag tjänar på att ha fel.
I Burning Wheel avancerar man färdigheter genom att testa dem mot olika svårighetsgrader. Att slå fyra tärningar och behöva fem framgångar är alltså bra och koolt, dock är det inte så himla lätt att hitta dessa svåra test. Så, när du befinner dig i grottgångarna och i en strid tagit en svår skada, vilket ger dig mindre tärningar att slå vilket ger dig enklare att få svår tester, så öppnar det upp för dig att avancera färdigheter. Pusha på, med skadan, och du har en morot för det. Detta ser man knappast i andra rollspel, då springar man iväg, plåstrar om sig och dricker drycker, för att sen komma tillbaka.
I Apocalypse World ökar jag mitt Hx (historia, hur bra man känner en karaktär, ungefär) med andra karaktärer i slutet av varje spelmöte, detta sker genom att varje spelare väljer en karaktär de spelar och sen ser på berättelsen och väljer vem som lärt känna henne bättre. Denna får +1 Hx till dennes karaktär. När man nått +4 får man Xp och denna siffra nollställs igen. För att någon skall välja min karaktär uppmanas man att agera på samma planhalva, i samma sfär, att springa iväg på egna äventyr, att inte interagera med de andra spelarnas karaktär, är därför ogynnsamt.
I gamla d&d tjänar man mer på att sno skatter än döda monster. I gamla d&d tjänar man mer på att döda monster än tidigare (ingen aning hur det är med skatterna) varav spelet har tagit en annan vändning. Fokuset är förskjutet.
Helt enkelt, vi uppmanas bete oss på ett sätt som vi annars inte skulle se som helt självklart.
Rickard
Urverk speldesign
Referensramar. På samma sätt som världen säger var någonstans rollpersonerna är, säger reglerna på vilket sätt rollpersonerna ska interagera med världen.Måns said:
/Han som svarade på frågan och höll med Måns i samma veva