Jag skrev lite om Kampanjen i en annan tråd ganska nyligen, så jag tänker vara lat och citera mig:
krank;n335354 said:
Jag tänker att frågan verkar kompliceras av att friform var en i hög grad pre-internetsk rollspelstrend, och därmed fick ganska många olika tolkningar i olika grupper runtom i landet. För en del var det att ha regler anpassade för det specifika scenariet. För andra blev det synonymt med att spela regellöst. För en del blev det vad man föraktfullt kallade allt spel som inte betraktade rollspelsreglerna som lika fasta och obändiga som brädspelsregler (motsvarigheten till det där "man då kan man ju lika gärna spela improvisationsteater" som en del häver ur sig ibland).
Nu tänker jag ta tillfälle i akt att skriva av mig lite nostalgi kring en friformig/regellös kampanj jag varit med i. Vill man inte läsa kan man skippa att läsa från och med här.
Jag har av och till varit spelare i en superhjältekampanj som pågått i olika former sedan nångång 2000, skulle jag gissa. Den går bara under namnet "Kampanjen". Den kampanjen har ibland beskrivits som friform. Den är i varje fall regellös, och bygger mest på en allsmäktig och väldigt duktig spelledare. Ofta är mötena hyfsat linjära till sin struktur, men med ganska goda möjligheter att här och var göra stickspår och hitta på egna tokigheter vid sidan om. Ganska mycket spelande har genomförts vid sidan av – mellan enskilda spelare och SL på fik, i chattrum, på lediga stunder, via telefon. Olika konstellationer av spelare har spelat olika aspekter av kampanjen. Vid det här laget är Kampanjen en osannolikt massiv röra av såparelationer och kosmisk epik.
Vi uppnådde tidigt vad jag tolkar som den kritiska massan. Mycket, tror jag, för att vi snackade så mycket om Kampanjen även mellan mötena. Om två spelare åkte buss tillsammans så kunde samtalet kretsa kring vilka av ens rollpersoner som egentligen skulle kunna tänka sig få betalt för att göra reklam för nån produkt. Hur de skulle ställa sig till rådande politiska klimat eller dokusåpa. Vilket deras favoritämne i skolan var. Vilken sorts perverst sex de gillade. Och så vidare. För mig har det här kännetecknat Kampanjen ganska mycket, och det jag försökt ta med mig till andra sammanhang; att prep is play och att prep inte slutar för att man börjar spela.
En annan viktig del av Kampanjen är att i princip alla har en massa rollpersoner. Jag tror att jag haft åtminstone ett tiotal som hunnit introduceras, och flera som aldrig blev det. Flera rollpersoner gör att man kan spela mer mångfacetterat, se fler delar av episka stories, och vara med mer aktivt i massiva crossover-events.
Själva sessionerna har som sagt varit hyfsat rälsade/linjära, men inte helt. Och det roliga har ofta handlat om att få spela ut hur ens olika mer eller mindre märkliga rollpersoner reagerar på och försöker lösa problemen de står inför, situationerna de hamnar i. Det är ju superhjältande, så vid det här laget har typ alla vanliga troper från den genren dykt upp i en eller annan form.
Sedan har också SL använt våra reaktioner och påhitt när han planerat kommande sessioner; så Kampanjen som helhet har inte känts helt linjär även om nästan varje session varit det.
Nu var det tyvärr länge sedan jag spelade i Kampanjen. Jag bor numera för långt bort från SL för att det ska vara genomförbart. Jag vet inte ifall den ännu spelas; jag borde kanske ta reda på det.
I den första versionen av det inlägget skrev jag också om några av mina rollpersoner. Vilken tur att jag inte gjorde det! För nu har jag därmed tillfälle att tillföra något nytt till texten i den här tråden istället.
Min "main" under väldigt lång tid var
Electrocuter. Han var med och grundade superhjältegruppen Warriors Extreme, och var en äldre herre med hjärtproblem och elkrafter. Hans story var att han under väldigt många år varit en skurk – ingen som vill förinta världen, mer nån som smugglade vapen till terrorister och sånt. Hade en massa aktier i tveksamma bolag, kontakter i den undre världen, etc. Men – nu när han började bli äldre och i samband med hjärtproblemen började se döden komma så bestämde han sig för att försöka ändra sig – bli en good guy och försöka reparera lite av de skador han ställt till med. Eller åtminstone tillföra lite gott i världen.
Han var gruppens surgubbe (precis som de flesta av mina rollpersoner genom åren), men ur såpa-synpunkt funkade han ju väldigt bra. Han hade ett stormigt (höhö) förhållande med Tempest, som var en teoretiskt sett pensionerad superhjältinna i hans egen ålder. Scenerna där han berättade för henne hur han kände är bland det känslomässigt starkaste jag gjort i rollspel, tror jag. Sedan var det såklart såpa-kaos: otrohet, svartsjuka, tidsresor, alternativa dimensioner, perversa superskurkar och så vidare.
Min första karaktär, tror jag, var dock
Morphis, en parasitisk astralvarelse som tog över en polis vid namn Jessica Parker och under en tid sprang runt och använde sina eldkrafter för det allmänna goda. Senare i kampanjen kom punkten där hennes parasitiska natur drogs till sin spets – kan man verkligen vara en superhjälte om man i princip kidnappat och traumatiserat en person? Kontinuerligt under flera år? Så Morphis släppte Jessica Parker, som blev en ny rollperson för mig. Genom en ondings experimentella kraftmaskin så fick hon benkrafter – hon kan skapa sig en rustning och forma vapen av sitt skelett, helt enkelt. As you do. Numera kallar hon sig
Thorne, hyser ett starkt hat mot Morphis, drivs av att vilja göra världen säkrare, och har relativt nyligen upptäckt att hon är lesbisk eller åtminstone bisexuell.
Annars har vi ju
Machine, en stor klockpunk-ängel-grej som spenderade stora delar av all downtime med att koka té och försöka logiskt lösa de relationsdraman som pågick omkring honom. Under kampanjens gång har han bland annat uppgraderats till att bli Time Machine, en mäktig krononaut med oanade krafter, som kan vara med på alla stories som involverar kosmiska hot och tidsrese-skurkar.
Jag har också den brittiska skolflickan
Paper Doll, vars krafter – som namnet antyder – är att hon kan kontrollera papper. Hon kan forma saker, göra papprena tåliga, och så vidare. Hon är med i supergruppen The Monumentals, som är lite mer av en "humorgrupp" av mer eller mindre urspårade karaktärer (till exempel den deprimerade Brian, som när han råkar få i sig elektricitet förvandlas till den magnifike POWERHOUSE – där den senare framför allt har ett oförstörbart ego, är otroligt dum i huvudet, och gör en massa pinsamma saker som Brian sedan mår skitdåligt av.
Sedan har jag ju precis som de andra spelarna ett gäng karaktärer som vara varit med någon enstaka gång. Som
Blue Light, en homosexuell stålmannen-ripoff som helst av allt bara skulle vilja superhjälta ifred och att det inte skulle vara så mycket fokus på hans homosexualitet – medan hans supergrupps manager naturligtvis hela tiden vill spela på det i all marknadsföring.
Jag tror inte att jag glömt någon viktig, nu…
I Kampanjen har de multipla rollpersonerna använts dels för att kunna köra massiva crossover-events där varje spelare kunnat vara med i alla delar av den mäktiga, komplexa och mångfacetterade storyn. Och dels för att kunna köra lite mer separerade stories med individuella supergrupper, som ändå känt som en del av en gemensam helhet. Vi kan liksom Kampanjen-världen nu, vi vet vilka aktörerna är etc. Och att supergrupperna har lite olika fokus och mäktighet och så, gör ju att SL kan köra stories hela vägen från Punisher och Spider-man hela vägen upp till Galactus och så. Vi har gjort allt från att stoppa ficktjuvar till att hindra utomjordiska eller utomdimensionsliga invasioner till att stoppa superskurkar som velat förstöra själva tiden. Och allt hänger ihop, och alla spelare som råkar närvara när vi spelar kan vara med.
