Nekromanti Mersmak för Mer Skräck! [Längdvarning]

[Seraphim]

<big>Mersmak för Mer Skräck</big>

Det här inlägget är en blandad kom(l)pott, egentligen tänkt att vara ett svar, men eftersom tråden halkat ner och ämnet känns i "topic-klass", så får det bli så.

Skräckreaktioner.

Svar till Risings inlägg: "Man måste nog vilja bli skraj först".

"För övrigt blir man (i alla fall jag) inte så ofta rädd på det viset att man hoppar till och skriker i spelfåtöljen, utan det är snarare så att man blir nagelbitarskrämd och känner nackhåren resa sig."
+
"och hela publiken sitter och småskrockar medans de skakar av sig den plötsliga rysning som krupit upp längs deras ryggrader."

- Det här skiljer sig ganska mycket från person till person, naturligtvis (vad gör inte det?), men jag tror faktiskt att det är ganska få killar (maskulina typer, iaf) som reagerar med att "hoppa till och skrika" när det blir riktigt hemskt. Tjejer (feminina typer, iaf) har en tendens att reagera mer "utlevelsemässigt" med skrik och "hopp".
Därmed INTE sagt att killar och tjejer generellt har olika "skräcknivåer", tvärtom är det väldigt jämnt skägg (umm...) då det gäller "hur rädd" spelarna blir. Poängen är att reaktionerna är annorlunda. Makes sense?

Hur kan man då använda sig av det här, som skräckrollspelledare (/images/icons/devil.gif)?
Jo, en av de grundläggande fenomenen med känslor är att de smittar. Om ett flockdjur grips av panik och flyr är de andra inte dummare (?) än att de hakar på. Problemet med den "maskulina skräckreaktionen" (show no fear) är att den har svårare att smitta av sig - medan en hel grupp med "feminina" reaktioner lätt urartar.
Balansgången? En grupp med blandat feminina och maskulina skräcktyper (därmed inte sagt att det nödvändigtvis rör sig om killar och tjejer) som påverkar det fysiska spelklimatet (ny term?). Då får man dels de utagerande reaktionerna och "kallsvettsreaktionerna".

Comic Relief.

"Rollspelsskräcken är ofta av en ganska behaglig natur, en sort som har få representanter i filmvärlden."

- Håller med, med reservationer.
Rollspelsskräcken drabbas, såvitt jag erfarit den, ofta av samma plåga som många moderna skräckfilmer dras med; behovet av en "comic sidekick" och "comic relief". De båda företeelserna (varav den sistnämda är mer vanlig) används för att publiken ska få tillfälle att andas ut och varva ner. Ofta är det också i samband med "klimax" i skräcknivån. Skälet är att publiken inte ska vara så rädd att man blir "skrämd på riktigt", utan kan njuta av filmupplevelsen (sen förekommer ju begreppet "comic relief" och "comic sidekick" i många andra typer av filmer, sämst på sistonde i Star Wars: Episode I).
Inget ont med det, förutom att det inte är den skräck jag (eller någon som delar "skrämma skiten ur spelarna"-logiken i deras skräckspelledande) vill ha. Det kan kopplas till det "fysiska spelklimatet" också (som jag skrev om ovan), då spelarna inte alltför sällan avbryter stämningsfulla situationer med skämt, eller andra "dumheter", vilket är en normal rekation när man blir rädd, men inte särskilt bra för skräckSL, som får "reparera stämningen". Ofta kan det vara ett problem som kan knytas an till det jag skrev om reaktioner ovan, killar (nej, inte maskulina typer) har en tendens att skämta till när folk blir riktigt rädda och utagerar det, vilket i sin tur tar död på en hel del stämning.
Att komma runt det problemet kan vara svårt (tips?), eftersom det oftast inte är direkt medvetet från spelarnas sida. Har inga direkta lösningar; jag bara informerar om mina iaktagelser... /images/icons/wink.gif

Nåväl, comic relief, som sagt.
Det fanns ju en tidsperiod i filmens historia (exakt tidsperiod, någon?) där den praxis om comic relief, som finns idag, var en obefintlig idé - The Exorcist (sv. titel: Exorcisten | Friedkin, 1973) är ett välanvänt exempel på detta, Rosemary's Baby (Polanski, 1968) är ett annat, Omen (Gregory Peck | Donner, 1976) ett tredje. Minns jag inte fel är Risings paradexempel The Shining (Jack Nicholson, Shelly Duval | Kubrick, 1980) ytterligare en sådan film. Det mesta (allt?) av Hitchock räknas också hit. Ett modernt exempel (efter den här "perioden") är Seven (Brad Pitt, Morgan Freeman, Kevin Spacey | Fincher, 1995).
Viktigt att komma ihåg när vi diskuterar "comic relief" i skräckscenarion är att det inte är detsamma som humor. Det innebär att även om vi försöker ta död på "comic relief" i vårt skräckrollspelande, för att "öka trycket", tar vi inte bort humorn.
Även serietidningar hade ju en sådan period (Scott McCloud, Understanding Comics), vilket följdes av den drastiska åtgärden av en otroligt stark och rigid censur för serietidningar, som inte riktigt släppt än idag.

Vad är det då egentligen för fördel med att undvika "comic relief"?

- Den direkta fördelen med att hålla borta comic relief är att skräckspelandet blir mer intensivt. Där måste man som SL (och spelgrupp) göra ett avvägande; vill man spela "tunga" skräckäventyr - det är faktiskt påfrestade, både fysiskt och psykiskt.
Väljer man att genomföra ett sådant äventyr så kan man se fram emot en rejäl skräckupplevelse (om allt klaffar, i sedvanlig ordning, förståss) utan pardon, en inte helt oangenäm upplevelse /images/icons/devil.gif. Dessutom så får man en kraftigare anknytning till det som händer, så att man inte bara kan skaka av sig skräcken med ett "jaha"; insatsen och engagemanget i spelandet blir högre, något som egentligen är två sidor av samma mynt i det här fallet, då det är svårt att genomföra utan ett högt engagemang till att börja med.

Hur åstadkommer man det?

- För att "lyckas" med att hålla borta comic relief från äventyret bör man för det första ha en skräckspelgrupp som spelat ett tag och är motiverade till att spela 'tunga' skräckäventyr. Sedan får man som SL förbereda sig riktigt bra, så man inte hamnar i de där "bläddra i papperen/regelboken"-pauserna, då många 'oserositeter' poppar upp. Man får också hålla koll på SLP (ett par trådar av undertecknad på ämnet; Biroller och Mer om Spelledarpersoner), så att man "kommer ihåg dem" och ger dem anknytning till äventyret. Man får också se till att spelarnas insats i äventyret är hög och att deras rollpersoner har en stark grund i äventyrets spelvärld.
Sedan tillkommer fler tillägg till det fysiska spelklimatet, som kan hjälpa; isolation från (mörklägg rummet, så kläderna i soffan inte blir nästa samtalsämne), "(o)ljudsisolation" (sicka iväg metal-brorsan) och distraktionsisolation (ta ut hunden ur rummet) och eventuella stämningshjälpmedel, som musik (Min Sammanfattning: Om Musik i Rollspel).

Som avslutning vill jag säga att trots inläggets vinkling till den "ocensurerade" skräckens fördel, så är det inget fel på "mysskräck" ala CoC. Tvärtom. Men det är inte ämnet just nu. /images/icons/wink.gif
Mina frågor är;
Vad tycker ni om konceptet? Har ni spelat med/utan comic relief - upplevelser? Kan min teori om skräckreaktioner vara riktig och användbar? Är "tungt" skräckrollspelande någonting intressant, eller föredrar ni någon annan typ av skräckrollspelande (ex. mysskräck/deckarskräck)?

I övrigt: Hur är det med alla som läser inlägg, men inte svarar på dem - har de någon behållning av läsandet som berättigar deras 'lurkande', eller vad? Det borde väl rimligen vara skräckforumets tveeggade välsignelse; mindre ovidkommande sidospår, men mindre respons också. /images/icons/crazy.gif
Annars: Mycket länkar i det här inlägget. Praktiskt och användbart för läsaren (Dig), eller vanvettigt slöseri med tid från min sida?
Förresten: Mitt något konfunderande filmnotssystem är; (eventuell svensk titel | intressanta skådespelare, IMHO | Ressigörens efternamn, år), detta för att ni ska slippa hoppa vidare till imdb.com för grundläggande fakta. Bra eller förvirrande?

[color:red]- §eraphim</font color=red>, som funderar på att skaffa de där kännetecknande sex vingarna...

Chaos gives you a killer idea.
Order lets you analyse it rationally.
Chaos gives you the energy to make it astounding.
Order helps you develop it properly.
Chaos gives you the enthusiasm and the vision to see it through.
Order will make it work for you.
Chaos provides the killer marketing ideas.
Order applies them and makes you a million pounds, dollars or cupcakes.

 

[Palpatine]

Ett tack och en förklaring (OT)

I övrigt: Hur är det med alla som läser inlägg, men inte svarar på dem - har de någon behållning av läsandet som berättigar deras 'lurkande', eller vad? Det borde väl rimligen vara skräckforumets tveeggade välsignelse; mindre ovidkommande sidospår, men mindre respons också.

Ett väldigt intressant inlägg som jag tackar för men som jag låter andra mer insatta svara och diskutera vidare om medan jag försöker förklara min egen inställning till forumet och varför jag inte svarar på allt för många inlägg. Tidigare fanns det ganska många inlägg av typen RE: Jag håller med (NT) och Jag också (NT). Visst är det skönt med respons men min åsikt är att skall jag skriva något så skall jag också ha något vettigt att säga och inte bara fylla hela forumet med osammanhängande svammel. Istället läser jag glatt inläggen och försöker lära mig mer av stämningsbyggande för att glädja mina spelare.

-Jonny

Om någon känner för det vill jag fortfarande ha lite feedback på min novell Den Svarta Kullen - nu när vi snackar om respons./images/icons/smile.gif

 

[Rising]

Jag gillar nog Comic Reliefs...

Det kanske är så att jag inte tillfullo är bekant med begreppet, men jag upplever som spelledare att en "skräckscen" inte kan dras ut för länge, för till slut mister den sin intensitet. Något som upplevs skrämmande är ju ofta att man har en tidspress eller ett begränsat antal möjligheter, man kan inte alltid spela ett helt äventyr under sådana föresatser. Till slut behöver man ett lugnt tillfälle. En chans att andas ut. Komik, kärlek och spelarnas karriärer brukar vara finfina utflykter för mina spelare att hänge sig åt i dessa pauser. När spelarna får ha roligt med sina rollpersoner börjar de bli fästa vid dem. Och när du hotar att döda en älskad rollperson så har spelaren (som vi sagt tidigare) en hög insats, vilket är en given skräckingrediens.

Nå, om jag förstått dig rätt så menar du med "comic reliefs" snarare att spelarna sitter och skrattar runt spelbordet, medans rollpersonerna inte har ett dugg roligt. Det är förstås skräckdöden numero uno, och ja, det bör i det längsta undvikas. De förslag du tar upp (dämpad belysning, inga smågrejer som spelarna kan pilla med, inga störande oljud i bakgrunden osv) är jättebra, jag brukar också envisas med att visa för spelarna att jag slitit som ett djur med att skriva själva äventyret. Så fort jag ger dem en välgjord handout eller visar att jag ritat alla kartor i förväg så förstår spelarna att det här äventyret bara kommer kunna spelas en gång, om de larvar sig då är hela spelupplevelsen förstörd. Det brukar ge en enorm seriositet även om det är sent på dygnet.

Men att hindra ROLLPERSONERNA från att ha "comic reliefs" då och då tror jag är svårt. Att typiska "flabb" inte hör hemma i något skräckrollspel kan vi säkert enas om, men visst finns det utrymme för skratt i skräckgenren? Jag gillar iaf att pendla mellan det behagliga och det obehagliga i mitt spelledande. Om jag tog bort det första skulle det andra förlora i kraft. I "Seven" tycker jag att middagen är en av filmens viktigaste och starkaste scener. I den här världen där allt är skit och död så finns det ändå tid för ett skratt för att Pitt och Paltrow bor i ett sånt pissigt hus där tågen passerar med ett öronbedövande skramlande som tvingar en att hålla ett stadigt grepp om servisen så den inte faller i golvet. I vanliga fall hade man ju varit bedrövad över att någon bor där, nu blir det plötsligt ett befriande obetydligt problem för den gamle luttrade kriminalaren. Så har jag spellett många rollspel.

Komiska bifigurer tycker jag nog också om. Jag gillar att skaka om spelarna lite. Om allting BARA är ångest, isolation. korruption, mordhot och annalkande domedag sluter jag mig något som spelare. Då blir målet att överleva trots alla odds och jag börjar styra min spelare som om det vore ett datorspel. Om spökhunden hör min granne och springer iväg för att döda henne så hjälper jag inte, utan blir glad för att jag får en kort tidsfrist att gömma mig så mina odds förbättras. Det är mycket mycket dåliga föresatser för lyckat rollspel. Jag blir inte rädd, för jag är inte min rollperson. Jag är Johan Rising, datorspelaren som ska försöka klara mig levande genom äventyret. Alla motgångar jag möter på vägen är inte skrämmande, de är blott mer eller mindre frustrerande beroende på hur stor chans jag anser mig ha att överkomma dem. Den sortens rollspel vill jag in i det längsta undvika.

Pratar vi om samma sak? Jag ser att jag är rätt oklar, men ska försöka komma på fler exempel till nästa gång...

/Rising

 

[Seraphim]

Domedagen är nära! [utveckling av org. inlägget]

"Det kanske är så att jag inte tillfullo är bekant med begreppet"

- Skulle ha förklarat det lite bättre och svamlat lite mindre... Ah, well... /images/icons/crazy.gif

"en 'skräckscen' inte kan dras ut för länge, för till slut mister den sin intensitet"

- Jovisst är det så. Men det är inte vad jag menar, eller är ute efter här.

"Till slut behöver man ett lugnt tillfälle. En chans att andas ut. Komik, kärlek och spelarnas karriärer brukar vara finfina utflykter för mina spelare att hänge sig åt i dessa pauser."

- Ett skräckäventyr som saknar comic relief är inte ett skräckäventyr utan paus, humor eller karaktärsspelande. Vi vet ju båda vad såndant skräckspelande leder till. Det skräck utan comic relief ger är en dimension av tyngd i spelandet. En avsaknad av att få skratta ut och släppa rädslan. En avsaknad av trygghet.
Eftersom trygghet för spelarna är en av de "livlinor" de har från rädslan in i det "vanliga livet" där de sitter och spelar ett äventyr är det också en väldigt stark sak att "skära bort".
Det handlar naturligtvis inte om att "fastna i rollspelsvärlden", det handlar om att bli fokuserad under den tid spelandet fortgår och att öka upplevelsen och inlevelsen.

"jag brukar också envisas med att visa för spelarna att jag slitit som ett djur med att skriva själva äventyret"

- Som det mesta andra viktiga i livet (sex, tillexempel /images/icons/wink.gif) är dialog med deltagande parter viktigt, om inte nödvändigt. Din lösning är naturligtvis den raka och effektiva, något som jag också använder mig av.

"I vanliga fall hade man ju varit bedrövad över att någon bor där, nu blir det plötsligt ett befriande obetydligt problem för den gamle luttrade kriminalaren. Så har jag spellett många rollspel."

- Håller med. Men om man tittar på situationen i sig så är den ju inte så jävla rolig, eller hur? Mycket av den humor som finns i skräck; den "bra" humorn, den som inte dödar stämningen är galghumorn. De flesta situationer i världen som är jävliga kan ändå ge upphov till sarkastiska och bittra skratt, som även fast de inte är särskilt "hjärtliga" lättar upp den annalkande situationen.
Comic relief i rollspel, som jag ser det, hamnar i spelarnas händer. I skräckrollspel är det föga troligt att ens den mest skämtsamme av karaktärer skulle fortsätta med sina wisecracks när döden står för dörren. Att han skulle fortsätta skämta är troligt, men inte på samma gladlynta, respektlösa sätt.
Förutom karaktärssituationen tillkommer också det faktum att de flesta skämten som kommer från spelarna hör hemma i "den riktiga världen". De har ingen plats i spelandet (nåja, inte i det spelande vi försöker skapa här).

"Om allting BARA är ångest, isolation. korruption, mordhot och annalkande domedag sluter jag mig något som spelare."

- Bitter end. Den mänskliga faktorn skall inte tas bort ur spelandet. Karktärerna kanske är små brickor på dödsänglarnas spelplan, men de är fortfarande mänskliga. Beröva en människa av hennes fria vilja och hon upplever fortfarande frihet.
Det jag vill ha bort är det ovidkommande. Den där glittriga Hollywood-liningen som ger spelarna en chans att få sitt smink påbättrat och ta en paus när de behöver. Den som ser till att sluten är lyckliga, att "good guys finish first" och att det onda alltid åker på smisk.

"All fairytales do not have a happy ending"

Min idé här är alltså skillnaden mellan Astrid Lindgren och Ryska folksagor. En strid väntar inte på att deltagarna ska disktutera sin taktik i fem minuter per "runda".
Verkligheten har inte en vattenpaus i slagfältet, och spelarna bör agera därefter för att inlevelsen och upplevelsen ska bli så stark som möjligt.

Det är just när allting ÄR bara ångest, isolation, korruption, mordhot och annalkande domedag som människor blir mänskliga. Det är vad min idé går ut på.

Hänger ni med?

[color:red]- §eraphim.</font color=red>

 

[Rising]

Okej, då dödar vi clownerna!

Vad skönt. Jag misstänkte iofs att du menade såhär, nu klargjorde vi det iaf.

Jag tror dock att det finns en viktig komponent som avgör skrattets vara eller icke vara mer än något annat; nämligen skräckäventyrets längd.

På en spelsession på runt fem timmar (en bra längd i mina ögon) tjänar väldigt mycket på att vara kompakt och tät, utan några lugna stunder för spelarna. Det är dock som en riktigt bra thriller; det gäller att variera sig och hålla skönt flow i en sådan berättarteknik. Man brukar behöva en lugn stund för att ge spelarna en möjlighet att välja sin egen väg själva, eller för att förse dem med information som för äventyret framåt. Att klara av konststycket att köra en tät skräckhistoria utan att göra avkall på spelarnas möjlighet att själva styra sina öden till viss del eller trampa vatten är inte det lättaste. Nog är det skönt när man lyckas, dock.

Ska man spela långa skräckkampanjer på många spelmöten känner iaf jag att man inte kan hålla stämningen tät hela tiden. Framförallt känns det lite dumt att börja en spelsession mitt i ett "läskigt" skede. Om äventyrarna skall gå och lägga sig mitt ute i vildmarken och är livrädda för reptilmonster så kan inte spelledaren säga "Ni somnar. Då slutar vi för idag och fortsätter på fredag" utan att förstöra stämningen rätt ordentligt. Mina spelare mår bra av att få inleda en spelsession utan att vara skräckintensiva från start. När man kör långa skräckkampanjer så håller jag inte så hårt på skräckstämningen kampanjen igenom heller. Särskilt i Kult så har jag kört kampanjer som tagit långa sidokliv och blivit "Lock Stock"-gangstriga eller rättegångsdramer under flera kvällar. Då kan man komma undan med rätt mycket komik också. Det är en skön känsla att få supa sig redlös och drulla runt på stan i ett skräckrollspel. (man blir frestad som spelledare att utnyttja varje sånt tillfälle till att skrämma slag på spelarna med ett överraskande angrepp, men jag tror man förlorar spelarnas tillit om man håller på sådär för ofta)

Men okej, om man bara spelar ett äventyr, en kväll. Då håller jag med om att det är ett mycket klokt råd att försöka skära av spelarnas möjlighet att koppla av, andas ut och förlora fokus.

Till slut hamnar vi i frågeställningen om hur man lyckas hålla äventyret tight, så att spänningen hålls uppe högt tills äventyrets slut. Det finns förstås hundratals mer eller mindre lyckade liknelser som skildrar hur man ska lyckas med det (skala löken, åka bergådalbanan, frisera pudeln, osv) men kan man inte ge en handfull riktigt konkreta exempel?

Låt mig hämta andan och så ska vi se vad jag kan skrapa ihop...

Nå, tur att vi förstår varandra, Sera.

/Rising

 

[Anders]

Lite fjäsk (OT)

” Hur är det med alla som läser inlägg, men inte svarar på dem - har de någon behållning av läsandet som berättigar deras 'lurkande', eller vad?”

”Berättigar”... Ajaj, du vill tvinga oss andra att skriva spännande svar för att få läsa dina alster i fortsättningen?! Jag läser i princip alla inlägg du skriver (skulle faktiskt gissa att du har högst läsningsprocent från min sida av alla forumdeltagare!), men det är ju ofta som det inte går att skriva något bra svar. Antingen saknas tid (att sitta vid en dator och skriva är på sätt och vis ett ganska klumpigt sätt att kommunicera) eller så har man inte särskilt mycket intressant att komma med. Jag är bara en vanlig dödlig som lirar korpfotboll, lyssnar på högljudd rock’n’roll och spelar fantasyrollspel, medan du verkar ha fullständig koll på hela floran av rollspel, böcker och filmer inom skräckgenren.

” Mycket länkar i det här inlägget. Praktiskt och användbart för läsaren (Dig), eller vanvettigt slöseri med tid från min sida?”

Länkar till gamla inlägg är trevligt och tidsbesparande. När det gäller länkar till filmer, böcker m m är det ingen större chans att jag har tid och ork att kolla dem även om det nog skulle vara nyttigt. Får ibland en konstig känsla av att de flesta andra levt ett liv innan detta där de enbart ägnat sig åt att se massa filmer och TV-program. Gång på gång hör jag folk säga diverse saker på engelska som övriga direkt kopplar till, de snackar skådespelare och refererar till för mig okända folk och platser när de ska beskriva något i rollspelsvärlden... /images/icons/crazy.gif men jag har ju så höga tankar om mig själv att jag inte kan slita mig från mina egna funderingar för att ta del av andras via TV-rutan. /images/icons/smile.gif

Angående Skräckreaktioner och Comic relief kan jag bara säga att det ligger mycket i vad du säger. Beklagar att du inte får mer spännande respons från mig idag, men du har ju fått lite beröm iaf...

Arcana

 

[Seraphim]

Till alla fjäskare! [seriöst, men OT]

Arcana: "'Berättigar'... Ajaj, du vill tvinga oss andra att skriva spännande svar för att få läsa dina alster i fortsättningen?!"

- På sätt och vis. Att skriva långa inlägg på ett diskussionsforum utan någon större respons är ju inte särskilt givande för skribenten, även om det är en hel legion "lojala läsare" som uppskattar inläggen.

Palpatine: "Visst är det skönt med respons men min åsikt är att skall jag skriva något så skall jag också ha något vettigt att säga och inte bara fylla hela forumet med osammanhängande svammel."

- Vilket är en helt förståelig åsikt, som jag respekterar fullt och som jag själv, till stor del, håller fast vid. Min aningen OT-iga poäng här är att "fjäsk" som "Håller med [NT]" och "Bra Poäng! [ANT]" är, för mig som inläggsskrivare, inte så mycket en respons på mitt arbete, som en bekräftelse på att det finns folk som uppskattar det jag gör och läser det jag skriver.
Krilles inställning (förmodligen lika massuppfittat som allt annat jag försöker förstå...), att bara ge respons på sådant där kritik kan ges och skita i de avsnitt där medhåll finns, "för debattens skull", är - hur bra den än är för forumets relevansgrad och vidaredebatt - tämligen destruktiv för den inläggare som lägger ner en stor del av sin tid på att skriva, kontrollera och researcha sina inlägg. Att hela tiden mötas av kritik, omän till viss del god, och att aldrig höra någon säga: "Fan, du har nog rätt här" är inte precis uppmuntrande till fortsatt skrivande.

Jag menar inte att varje inlägg bör ha 10 underinlägg med "Bra! [NT]", eller att alla ska klappa varandra på axeln, utan att respons - bekräftelse - ger en "kick" till skribenten, som förhoppningsvis ger han/hon energi och inspiration nog att fortsätta skriva, oavsett hur lite "riktig" respons som ges.

[color:red]- §era.</font color=red>

 

[Quan'talis]

And my poor fool is hang'd!

Skillnaden mellan comic reliefs (relieves?) i rollspel och i filmer är väl att i en film har regissören full kontroll över när, var och hur stämningen ska gå från skräck till komik. En SL får försöka planera så gott det går och hoppas på det bästa. Dessutom är skrattet i rollspel ofta (oftast?) out of character, något som väldigt sällan händer i filmer ("Skärp dig nu, Brad, så där roligt var det inte att tallriken ramlade i golvet")

En annan skillnad är just längden - jag håller med om att fem timmar är lämplig längd för en session. Jag vet inte riktigt hur många sessioner ett "normalt" äventyr kräver, men i allmänhet behövs nog mer än en kväll, till och med för ett one-shot-äventyr. Alltså 5-10 timmar t.o.m. för ett relativt kort äventyr. Det är ju inte särkilt länge när det gäller rollspel, men en film på fem timar skulle kännas väldigt lång, comic relief eller inte. Alltså går inte rollspel och film att jämföra särskilt bra ("Nä, meeenar du?" Min ooriginalitet och förmåga att upprepa sånt som alla redan vet skördar nya segrar).

(Här hade jag tänkt jämföra ett fristående skräckäventyr med en skräckfilm och en längre kampanj med en TV-serie, men så gick jag och förstörde alltihop... Nåja, det hade ändå inte blivit någon bra jämförelse. Jag postar inlägget i alla fall och hoppas att någon blir imponerad av mitt Shakespearecitat)

/JPS /images/icons/clown.gif/images/icons/shocked.gif/images/icons/sick.gif

 

[Quan'talis]

Bra poäng! [ANT]

Ja...hm...verkar lite egendomligt att säga det nu, förstås.

/JPS

 

[Rising]

Om respons och debatter [Fortfarande OT]

Mmm, jag kommer ihåg något gammal aslångt inlägg jag skrev här på skräckforumet som jag tyckte var skitsmart men som ingen hakade på eller kommenterade, varpå jag tänkte att det här minsann inte var så kul.

Förmodligen var det där inlägget inte ett dugg smart (tittar man tillbaka på saker man skrivit för bara två månader sedan så tycker man ju att man låter som en idiot) men kanske var det också uttömmande.

Att skriva ett inlägg som tar upp en massa frågor och sedan besvarar dem självt ger liksom inte så mycket åt folk som läser. På sin höjd kan de skriva "jajamän [NT]" eller ge ett pladdrigt svar där de missförstår allt. (som jag brukar!)

Faktum är nog så att de intressantaste debatterna här på skräckforumet (och till vis del de andra forumen också) mycket sällan startas av att någon skriver ett smart och utstuderat inlägg om skräckteori där det förklaras en massa principer och tematik omvartannat, utan det handlar om rena småsaker där varenda forumsbesökare kan ha något att tillföra. Det kan vara en rak fråga som "vad är det läskigaste ni varit med om?", eller ett påstående som är lätt för vem som helst att ifrågasätta alternativt understödja med psykologiska kunskaper, personliga åsikter eller annan erfarenhet, som; "en detaljerad presentation av ett monster är inte lika läskigt som en lös beskrivning som kan tolkas efter spelarens eget huvud". Eller kanske bara en snabb publikvänlig fråga som "vilket monster är läskigast?" -som ju var helt och hållet startad för att vem som helst skulle kunna lägga in ett svar.

Åtminstone för egen del har jag haft mest nöje av att följa sådana diskussioner. Frågor som har ett svar är aldrig lika intressanta som frågor som ger upphov till nya frågor. (Jag brukar fuska och vara medvetet lös i mitt första inlägg och ge frågor som "vad tycker ni?" bara för att skapa debatt. Sedan går jag in med det jag egentligen ville säga i mina följdtrådar. Det har stundtals visat sig vara mycket effektivt)

Nå, slutsatsen är att det nog egentligen inte är lurkarnas fel att det inte blir tillräckligt med diskussioner, utan att vi som försöker skapa diskussioner gör det på ett för "duktigt" sätt, som inte lämnar utrymme för andra åsikter än våra egna. Det är ofta de små och skvallriga sakerna som skapar intressanta debatter i slutändan.

Eller vad tror ni?
Ni som inte så ofta kommenterar inlägg eller ger er in i diskussioner; vilka inlägg tycker ni är intressantast att följa och ge er in i?
Jag kan känna att jag, Sera och Krille (bl.a.) refererar för ofta till diskussioner vi redan haft och när vi plötsligt pratar om begrepp vi själva hittat på måste det vara grymt förvirrande. Eller upplevs inte det som ett problem?

/Rising

 

[Seraphim]

Kvantitet kontra kvalitét? [Mer OT]

"Nå, slutsatsen är att det nog egentligen inte är lurkarnas fel att det inte blir tillräckligt med diskussioner, utan att vi som försöker skapa diskussioner gör det på ett för "duktigt" sätt, som inte lämnar utrymme för andra åsikter än våra egna. Det är ofta de små och skvallriga sakerna som skapar intressanta debatter i slutändan."

- Det verkar som ett fall av en "kvantitet eller kvalitét"-fråga (vilket vi har diskuterat förut... /images/icons/wink.gif); håller man sig vag kan det ge upphov till mycket kringdebatt och mycket "råtext", men ofta är det också där den största delen rent ointressant pladder dyker upp, IMHO. Dessutom har det en tendens att skapa långa, ihärdiga debatter kring skitsaker, vilket de flesta som varit på forumen ett tag vet.
Jag vet ärligt talat inte vad jag föredrar; de långa, pladdriga debatterna, med sina uppdykande guldkorn, eller de "korta", precisa debatterna, som säger det som "ska" sägas.
Alla debatter (liksom den här) har ju en möjlighet att få sidospår som kan vara nog så intressanta, det är nog bara det att de debatter som är "kontrollerade" är tillräckligt exakta för att slippa majoriteten av "missförstånd/subjektivitets-sidospår" och avskräckande för de som kanske inte känner sig tillräckligt "insatta", eller upplever att de har "sämre" debattförmåga och lämnar istället utrymme för "gammelgäddorna" att käfta bäst fan de vill.

Jag håller med om att debatter som: "vad är det läskigaste ni varit med om?" kan vara intressanta. Men liknande debatter, som "vilket är det bästa skräckrollspelet" kan lika gärna bli en dyngtråkig upprepning med föga nytt eller debattvärdigt innehåll.

"Frågor som har ett svar är aldrig lika intressanta som frågor som ger upphov till nya frågor."

- Där är jag faktiskt dålig, då jag helst vill försöka svara på mina egna frågeställningar - och således få respons på "mitt svar till min fråga", vilket inte är särskilt kul i en debatt. Ambivalens ger också upphov till "dubbelgard"; bra för att undvika "angrepp" på logiska strukturer och resonemang i sina inlägg, men också tämligen diskussionsdödande, då det blir lite debatt utan personliga ställningstaganden. Samtidigt kan personliga ställningstaganden lika gärna leda till långa debatter - om just personliga ställningstaganden, något som jag upplever mycket ointressant ur debattsynpunkt.

"Eller vad tror ni?"

- Aha! Smidigt. /images/icons/wink.gif

I övrigt: Nu diskuterar vi diskussioner under en tråd om en spelform på ett skräckforum. Och du snackar om förvirring!?

[color:red]- §eraphim.</font color=red>

 

[Rising]

Skratt "in character" går att få fram!

Skillnaden mellan comic reliefs (relieves?) [Ärs! Skrev jag "reliefs" i en trådtitel också? Pinsamt!] i rollspel och i filmer är väl att i en film har regissören full kontroll över när, var och hur stämningen ska gå från skräck till komik. En SL får försöka planera så gott det går och hoppas på det bästa

Mmm, du har en poäng, men en comic relief innebär väl inte per defenition att någon absolut måste skratta? Det är ju ändå ganska lätt för spelledaren att leda in spelet i en situation där åtminstone rollpersonerna borde kunna ta ett lugnt andetag och känna att de kan ta en paus från ångest och äckligheter och slappna av med ett skratt eller två.

I sådana lägen är det ju inget fel om spelarna runt bordet börjar skämta och skratta "utanför sina roller", så länge som rollpersonerna på andra sidan verklighetens gränser också skulle ha uppskattat skämtet om de hade kunnat höra det. Det är ju lägen när spelarna tex. irrar runt i ett kloaksystem och plötsligt börjar höra hur något stort och skramligt närmar sig dem i skrämmande hög hastighet och någon ful typ i spelargruppen utbrister på jämtländsk dialekt "är det du, Bodil?" som man måste sätta stopp för.

Jag planerar sällan att mina humoristiska avbrott ska vara geniala utspel av lysande komik. Jag försöker egentligen inte ens få spelarna att skratta överhuvudtaget. Det räcker gott om de slappnar av och börjar spela lite ledigare med sina roller. En rolig SLP eller en kul situation hjälper spelarna att ta egna initiativ för att utveckla sina roller. Det ger en skön och avslappnad spelstil. I vanliga spelsituationer där spelarna har olika alternativ så är oftast ett eller två "bra" medans övriga är "dåliga". Det är väl det man vill komma ifrån med dessa avbrott?

/Rising

 

[Quan'talis]

The world is ugly, and the people are sad

Ärligt talat vet jag inte om det heter "reliefs" eller "relieves", men det gör nog inte så mycket. I dag var min litteraturprofessor osäker på om det heter "roofs" eller "rooves", och han ska ändå föreställa att ha engelska som modersmål...

en comic relief innebär väl inte per definition att någon absolut måste skratta?

Sant. Comic relief med betonong på relief, med andra ord. Kanske rent av ett knep att ta till när spelarna börjar tappa koncentrationen - man slänger in en "rolig" situation (rolig i skräckrollspel är ju inte nödvändigtvis samma sak som rolig i andra sammanhang) i spelet helt enkelt för att man märker att spelarna snart kommer att bli mindre seriösa i alla fall. Bättre att de skrattar åt en liten sidohandling än att de skrattar åt själva huvudintrigen.

(Ett exempel som inte har någonting alls med skräckrollspel att göra: i Shakespeares tragedi King Lear(Kung Lear | William Shakespeare | 1608 | ursäkter till §eraphim) blir kungen galen i tredje akten. Han vandrar omkring ute på heden mitt i en storm och säger lagom vansinniga saker (obligatorisk läsning för alla som vill gestalta en SAN-loss och samtidigt skryta med sin bildning), men så fort han riskerar att sluta vara tragisk och bli löjlig i stället säger hans narr något lagom roligt så att publiken kan skratta åt honom i stället, så att Lears trovärdighet bevaras.)

Det kräver förstås att man känner sina spelare tillräckligt bra för att kunna se när de är på väg att spåra ur, och att man kan improvisera tillräckligt bra för att faktiskt klara av det, men det borde kunna fungera.

/JPS - fortsätter med obskyra citat som rubriker. Respekt till alla som vet var detta inläggs rubrik kommer från.

 

[Rising]

Fortsätter förvirra [Ännu mer OT]

Jag tror att risken för "utballning" (eller vad det heter när det ballar ur) är ungefär lika stor för små insatta diskussioner som för stora allmängiltiga. Så länge ämnet från början är vettigt så beror ju risken för långa intetsägande OT-trådar på helt andra saker. (de är förresten inte sällan roliga i sig, även om jag sällan läser dem till slutet)

Däremot behövs det lite småtugg ibland för att man skall kunna vaska fram riktig intressanta guldkorn till diskussioner. Tråden "Vilket monster är värst?" fungerade bra som språngbräda på det viset, vill jag minnas.

Så visst, jag menar inte att vi ska starta flamewars av typen "Vampire är inte ett RIKTIGT skräckspel!" för att få hundra svar från alla forumbesökare, det är inte målet, utan bara att man kan bli bättre på att släppa in andra i de diskussioner som man själv tycker är intressanta. Det är egentligen inte en fråga om kvalitet kontra kvantitet, utan mer en fråga om hur man får respons och funderingar från okänt håll. Vi två vet ju på ett ungefär hur den andra resonerar. Hur får vi reda på vad andra tycker?

Ambivalensen är iofs en diskussionsdödande dubbelgardering (jag är nog lite för snabb med att säga "båda har rätt!" när jag egentligen tycker att det är självklart att alla andra synsätt än mitt eget är skrattretande juvenilt och felaktigt) men jag är ofta och fiskar efter någon som tycker på motsatt sätt än mig själv bara för att jag tror att "mitt eget sätt" blir bättre av att prövas mot andras åsikter. Frågor som saknar enkla svar (som frågan om monstret som inte syns (eller ens finns?) är läskigare än det som står framför näsan på dig) förväntar sig väl ingen att den efter långt debatterande skall mynna ut i någon annan slutsats än att "båda har rätt", men det är ju vad som sägs på vägen dit som är intressant!

I övrigt: Nu diskuterar vi diskussioner under en tråd om en spelform på ett skräckforum. Och du snackar om förvirring!?

Eh... ja... hmm... Det är ett annat trix: Babbla om ovidkommande saker så kanske man drar med sig några i bara farten.

Äh... i sanningens namn har vi det bra här på skräckforumet. Vi skulle behöva hålla den här diskussionen på Gondicaforumet, egentligen.

/Rising

 

[Seraphim]

Religion is a disease, but it is a noble disease!

"Ärligt talat vet jag inte om det heter 'reliefs' eller 'relieves'"

- Enligt Word2K så är det relieves, annars blir det relief’s, men å andra sidan är ju inte Word känt för att ha något med god språkkunskap att göra. Skum tomte, på dig själv!

"Shakespeares tragedi King Lear(Kung Lear | William Shakespeare | 1608 | ursäkter till §eraphim)"

- Meh! Ska du stjäla, så ska du stjäla rätt: King Lear (sv.titel: Kung Lear | Shakespeare, 1608), för han var väl inte med i pjäsen själv? Och kommentarer ska inte vara med alls! /images/icons/mad.gif (/images/icons/wink.gif)

"Respekt till alla som vet var detta inläggs rubrik kommer från."

- Damn! Jag blev respektlös! /images/icons/shocked.gif
Men jag höjer insatsen med en av mina favoritpoeter (hint, hint).

The Moral Christian is the Cause
Of the Unbeliever & his Laws.

"Bättre att de skrattar åt en liten sidohandling än att de skrattar åt själva huvudintrigen."

- Det var faktiskt en bra idé. Min teknik; för att använda sig utav Comic Relief i spelandet, alltså (hur fan kom vi in på det - det handlade ju om att bli av med det!) är att lägga in det när hela äventyret riskerar att falla på sin egen grandiositet. När Cthulhu har vaknat och världens undegång är nära riskerar allt att falla samman då hopplösheten blir humoristisk, eller rent parodisk - inte direkt vad vi skräckspelledare vill ha. Ett "skämt" inlagt från en SLP's sida, eller ett rent "beskrivande skämt" kan då bli räddningen. Fortfarande anser jag att skälet till att det lyckas är just att människor, när de står inför stundande "domedag" har en tendens att bli jävligt "roliga" för situationen. Dock brukar mycket av "skämten" ligga på ett plan, som under normala fall skulle anses vara stötliga - absurdheten av situationen gör att man gott kan skämta om Henrys sönderblåsta skalle; en situation som inte alltför sällan inträffar på slagfält och i krigszoner.
Tricket för SL, för att få det att fungera - och inte bli just ett "stämningsbrytande" skämt i situationen (gapflabb om spelaren Kalles flickväns nya frisyr, eller ett direktcitat från Lock, Stock and Two Smoking Barrels) - är att han dels håller den nuvarande situationens allvarlighet igång, samtidigt som han drar sitt "skämt". Då brukar spelarna faktiskt väldigt ofta kunna stämma in i lite halvgalna, lite cynistiska skratt, som utan att bryta stämningen, lättar den såpass att spelarna får sin "Comic Relief" och kan fortsätta hålla sin koncentration.
Umm.. Ehh.. Å vad tycker ni? /images/icons/wink.gif

I övrigt: Argh! Fick spö av en tjej! Igen! De kanske bara väger hälften av det jag gör, men de är då fan så mycket snabbare efter 40 minuters hårdträning. Måste träna mer.

[color:red]- §era</font color=red>, bara lite flummig.

 

[Quan'talis]

"O Lord Thou pluckest me out"

Hmm... vi är väl kvitt; jag känner inte igen ditt citat heller.

Ska du stjäla, så ska du stjäla rätt

Där kan jag inte hålla med. Efter att jag stulit din intellektuella egendom har du faktiskt ingenting att säga till om längre.

för han var väl inte med i pjäsen själv?

Inte helt otänkbart; åtminstone var han med i en del av sina tidigare pjäser. Men nu känner jag på mig att jag inte bara är off topic, jag är på väg att gå genom off topic och komma ut på andra sidan.

Min teknik [...] är att lägga in det när hela äventyret riskerar att falla på sin egen grandiositet. [...] Tricket för SL, för att få det att fungera [...] är att han dels håller den nuvarande situationens allvarlighet i gång, samtidigt som han drar sitt "skämt".

Kan du inte försöka göra dina inlägg lite lättare att citera? Det var knappt så jag klarade av det där.

Håller med, hur som helst. Ett skämt får inte vara på bekostnad av någonting annat; i mina mest teoretiska och pretentiösa stunder (som inte varar så länge, bara tanken på att försöka planera in ett skämt i handlingen - här ska spelarna skratta i tre minuter och fjorton sekunder - brukar få mig att inse att jag nog inte är någon bra rollspelsteoretiker) brukar jag anse att alla delar av ett äventyr ska tillföra någonting, och helst mer än en sak. Om ett skämt är nödvändigt för att bevara stämningen får det vara med, om det bara är roligt och inte tillför någonting annat är det inte nödvändigt, om det motverkar den stämning man vill uppnå ska det bort. Vilket för oss till...

... det handlade ju om att bli av med det!(comic relief, i fall någon hunnit glömma det)

Förunderliga äro rollspelforats vägar! Nu är vi tillbaka på ämnet igen!
Alltså: förutsatt att man vill undvika comic relief, hur gör man?

/JPS - äntligen har jag lyckats skriva ett inlägg som lyckas kombinera mesta möjliga utsmyckning med minsta möjliga innehåll!

'That corpse you planted last year in your garden,
'Has it begun to sprout? Will it bloom this year?
'Or has the sudden frost disturbed its bed?
'O keep the Dog far hence, that's friend to men,
'Or with his nails he'll dig it up again!

 

[Rickard]

Håller med [inte ANT, men OT]

"Min aningen OT-iga poäng här är att "fjäsk" /.../ är, för mig /.../ som en bekräftelse på att det finns folk som uppskattar det jag gör och läser det jag skriver."
och
"Jag menar inte att varje inlägg bör ha 10 underinlägg /.../ , utan att respons - bekräftelse - ger en 'kick' till skribenten,"
Så brukar jag också tänka, därav mina "Håller med [NT]"-inlägg.. Jag skulle aldrig (gör aldrig) skriva något sånt om det redan var 2-3 st såna redan.. Här på skräckforumet har jag, liksom Arcana, inte så mycket att tillföra.. Tydligen inte så många fler heller.. Det är lite synd.. Det kan ju bli rätt enkelriktat när bara du och Rising babblar på..

Vidare ska man tänka på att man inte bara kan läsa era inlägg och sen gå ut och vara en toppenSL i skräck.. Ni talar ju ändå om erfarenhet (hoppas jag /images/icons/smile.gif) och det ni tar upp är inget ni tänker på medan ni SL:er utan ni skriver väl bara hur ni SL:er(?).

Dessutom §.. Du lämnar aldrig några trådar att spinna vidare på.. Man kan bara hålla med.. Du har skrivit en massa sammanfattningstrådar och du kanske kommer ihåg att någon anmärkte på detta också (kanske var det t.o.m. Rising).. Inget ont i det. Som sagt, det du skriver är ju vettigt..

"Krilles inställning /.../ att bara ge respons på sådant där kritik kan ges och skita i de avsnitt där medhåll finns, 'för debattens skull'"
Men så har han ju flest skrivna inlägg också.. /images/icons/wink.gif

Förresten.. Ja.. Det är bra med länkarna.. Inte för att jag använder dem men det beror på att jag är nerkopplad när jag svarar på inläggen..

/[color:448800]Han</font color=448800> som faktiskt kopplade upp sig och svarade på detta enda inlägg bara för att han tyckte att det var så viktigt

 

[Seraphim]

Bortdribblad.

"Jag tror att risken för "utballning" (eller vad det heter när det ballar ur) är ungefär lika stor för små insatta diskussioner som för stora allmängiltiga."

- Poäng. Okej då, då kanske vi ska försöka lämna våra små insatta debatter, så att alla kan vara med. Men då blir ju inte ockulta längre dolt! /images/icons/sad.gif

"Däremot behövs det lite småtugg ibland för att man skall kunna vaska fram riktig intressanta guldkorn till diskussioner. Tråden "Vilket monster är värst?" fungerade bra som språngbräda på det viset, vill jag minnas."

- Ett bra exempel i en lista med blandad kompott. Give and take, så jämnar det väl ut sig i slutändan.

"Det är egentligen inte en fråga om kvalitet kontra kvantitet, utan mer en fråga om hur man får respons och funderingar från okänt håll. Vi två vet ju på ett ungefär hur den andra resonerar. Hur får vi reda på vad andra tycker?"

- Jaja, sluta slå mig i huvudet med argument! /images/icons/wink.gif
Men ett litet dilemma kvarstår för min del; de mycket användbara begrepp och teorier vi hittils kommit på - ska vi bara lämna dem, eller vaddå? Saker knyter ju, som bekant, in i varandra, och då är det ju bra med lite allmängiltiga termer att använda sig av för att "hålla tråden". Men det är ju lite drygt att förklara dem i varje tråd. Å andra sidan är det svårt för andra att komma in i debatterna då. Hmm... /images/icons/crazy.gif

"Vi skulle behöva hålla den här diskussionen på Gondicaforumet"

- Men snälla nån! Inte kan väl du dra omkring i sådana forum!? *fnys* Snart säger du väl att du kikat in på Eonforumet också... /images/icons/wink.gif

[color:red]- §.</font color=red>

Baby got an atom bomb...
- Fluke.

 

[Toggrikk]

Här kommer mera [Fortfarande OT]

Det var en massa bra saker som jag kom att tänka på när jag läste det här. Nu får vi se vad jag minns efteråt...

Jag får nog räknas till en av de som för det mesta bara märks som ännu ett nummer under antalet läsningar. Men det var väll från en sån person som du ville ha respons?

Inlägg men en parantes efter som det står varning långt efter är för mig oftast attraktivare än andra så det är inget problem. Att jag inte så ofta ger mig in i diskusioner beror nog mest på att jag hellst diskuterar i tal.
Då jag skriver ett inlägg är det oftast för att få något förklarat för mig. Men det är väll inte så illa det. Det finns så många här som ger intrycket av att vara välldigt duktiga. Att läsa deras tankar och idéer kan vara välldigt användbart.

Jag tror att många drar sig för att svara och ge respons på forumet här på grund av den delvis ganska tuffa attityd som finns mot de som här betäcknas som kobolder eller lurkar i det här inlägget. Jag ska försöka utväckla: På en annan community som jag varit aktiv innom som behandlar strategikortspelet magic så är stämmningen helt annan, mera gemytlig kompisanda. Så är det överlag också att spela spelet. Rollspel måste på nåt sätt vara mera seriöst. Jag gämför eftersom jag tycker att det finns stora likheter, båda är fantasyrelaterade nörd- sub- kulturer (de kan man väll säga).

Jag håller i grunden med om att det är bra men människor som är kreativa och personliga (egna), Det blir lätt oaccepterat på mång platser, men att göra det till en grej att alla måste ha en starkt utpräglad egen personlighet och vara välldigt kreativa och bara för sakens skull inte göra som alla andra tycker jag inte är bra.

Det borde finnas rum för människor att bara vädra sina åsikter här vilka de än är. Då skulle det bli en plats för en massa människor att träffas och utbyta idéer, må de vara nya och kreativa eller inte. Jag tror alla skulle tjäna på det.

Jag tror överlag att många här som flummar ganska mycket och nu tillhör jag väll också den skaran antar jag... Jag tror nog själv att jag varit rätt otydlig... Men för klarar gjärna om det behövs...

En till sak som jag inte tycker är så bra på forumet är att i och med att alla inlägga roterar ut så fort överges diskusioner som skulle kunna bli sådana där riktigt bra djupdyknings diskusioner.

Sen får jag väll tacka alla personliga och kreativa människor som skrivar de alldra flesta intressanta inlägg som jag läser och inte bara tagga ned på dem.

Tack för ordet!

 

[Nalle med AK4]

Re: Halvfjäsk och skämt[OT]

Jeez...längdvarning på den här tråden/images/icons/smile.gif

tittar man tillbaka på saker man skrivit för bara två månader sedan så tycker man ju att man låter som en idiot

Det där tycker jag att jag känner igen mej i....
Nalle