Nightowl
Champion
Fjantasy (derogativt, av fjanting och fantasy) Ett snällare uttryck är "standardfantasy". Själv skulle jag faktiskt vilja använda begreppet "rollspelsfantasy", för att jag anser att den här speciella genren uppstod i när de första rollspelen dök upp, och hur mycket fansen än förnekar det kan man härleda de flesta av genrens traditioner från "så här var det i de flesta D&D-kampanjer som hade Gygax eller Arneson som DM". Människoliknande raser och Ont-vs-Gott från Tolkien, äventyrare och deras värdshustillhåll från Howard och Leiber, magi och kufiska magiker från Jack Vance, och monster från felläsningar av mytologiska uppslagsverk och B-science fiction, allt kört genom en köksmixer. Jag har funnit att den enda rationella orsaken till att jag ogillar genren är att det påminner mig om när jag var kobold (!), och vi pratar om de dåliga minnena.
Grisodling (från typisk rollpersonsjobb) Rollspel som fokuserar på rollpersonernas jordnära tillvaro. Kan ses som negativt (det är "tråkigt") eller positivt (det är "realistiskt"). Jag tror det var Rosen som definierade Khelataar som "heroisk grisodling", dvs rollpersoner från en grisodlingsbakgrund som utför storverk och i belöning får bondedottern och halva hemmanet.
Ålfiske Vanligt i grisodlings-fokuserade världar: detaljer om världen som är fullständigt irrelevanta för normalt "äventyrande", som "hur man fiskar ål i byn Avliden". Själv använde jag uttrycket "ostmeny", efter en artikel till RuneQuest/Glorantha om olika sorters ostar.
Culture gaming (efter en snubbe som jag glömt namnet på, men han är britt och bor i Japan) Spel som fokuserar på att rollpersonerna är medlemmar av en kultur där man i vanliga fall tänker annorlunda än en modern svensk. Historisk grisodling och världar som Glorantha, Khelataar och Tekumel är liksom upplagt för culture gaming, men faktum är att man inte behöver grisodla och kan spela i vår värld: Werewolf: the Apocalpyse är ett alldeles utmärkt culture gaming-spel där man smiskar rumpa i det moderna Amerika.
Korvtårta (efter en sketch i Fem myror...) En spelvärld skapad genom att skaparen blandar ihop allt han tycker är häftigt, konsekvens be damned. Chronopia, RIFTS och World of Synnibarr är typisk korvtårta, men faktum är att Gondica också är det: Mekanurg har helt enkelt rört ihop allt han tycker är ballt.
Fisktank (efter engelskans fishtank, akvarium) Skapat av Anders Troberg som ett uttryck för raka motsatsen till rälsning ; ett rollspelsscenario där man skapar en miljö (själva tanken) med ett antal pirayor (SLP med olika mål) och sedan släpper ned ett antal färggranna akvariefiskar (rollpersonerna) och ser vad som händer. Kräver proaktiva spelare men är knappast high-brow; en klassisk dungeon är en fisktank.
Brian (efter en RQ-kampanj av en viss David Hall) En stereotyp SLP som förkroppsligar vad som är anses som normalt beteende i det samhället. I David Halls kampanj fanns en SLP vid namn Brian som liksom rollpersonerna var en äventyrlig bondson i en typisk "heroisk grisodling"-kampanj; Brian gjorde Det Rätta i alla situationer, och ville man veta vad de gamla, visa och inflytelserika uppskattade var det bara att apa efter Brian. Poängen var alltså att visa genom exempel vad som är acceptabelt beteende, vilket är ett enklare sätt att culture-gamea än att tvinga de stackars spelarna att läsa en massa fjantig text. En rollperson som är annorlunda är dessutom inte "dåligt rollspelad", utan en "rebell", vilket är bra mycket roligare.
Rälsning Oftast negativt, men det är ju en smaksak: ett äventyr som går som tåget, endast åt ett visst håll med ett antal stationer i en viss ordning. Om rollpersonerna försöker åka åt ett annat håll ska det straffa sig. Det finns bara en lösning på alla problem. Jag har kommit fram till att jag egentligen ogillar rälsning mest när rollpersonerna förväntas göra val i alla fall men det bara finns ett enda som inte är uppenbart. Skräck- och konspirationsäventyr funkar utmärkt som rälsning eftersom rollpersonerna inte förväntas agera utan bara reagera, och reaktionen är ganska enkel ("spring för livet!"). Äventyr som förutsätter att man springer mot ett blodisande skrik (för att felcitera Pratchett) är mycket mer irriterande.
Diskbänkssurrealism (efter en beskrivning av serien "Syborgs förbannelse") Grisodling i modern skräckmiljö eller urban fantasy, typ Unknown Armies eller Kenneth Hites kåserier i Suppressed Transmissions. Serierna Bacon & Egg och Hieronymus Bosch är också bra exempel på diskbänkssurrealism, liksom en del episoder av TV-serien Angel ("Ni har nått Wolfram och Harts kundsupport. Om ni önskar offra getter, tryck 1 på er knapptelefon eller säg "Getter"...").
Mission Impossible-fantasy (efter scenen i början av varje episod av TV-serien Mission: Impossible, där Mr Phelps får ett meddelande av sina uppdragsgivare som förstör sig själv efter T minus fem minuter) En subgenre inom fjantasy, där varje äventyr handlar om fullständig orelaterade hot mot Godhet och Allt Som Är Normalt. Rollpersonerna vägleds genom diffusa angivelser att plocka upp ett visst antal Plottkuponger (se detta uttryck) och om de misslyckas, kommer De Goda Makterna att Förneka All Kännedom Om Deras Existens. Varför fem slumpmässiga individer på en pub är mest lämpade för dessa uppdrag framgår aldrig. Själv kan jag bara njuta av denna genre som fars.
Plottkuponger (efter engelskans plot coupons) Föremål eller personer som rollpersonerna måste questa efter utan någon annan anledning än att när dom fått alla tre eller fem kan dom "lösa in dom" ungefär som rabattkuponger, fast istället för ett gratis simhallsbesök så avancerar SL plotten framåt. Egentligen inte en dålig idé, bara en utsliten sådan.
Erik, usch vad negativ jag låter
Grisodling (från typisk rollpersonsjobb) Rollspel som fokuserar på rollpersonernas jordnära tillvaro. Kan ses som negativt (det är "tråkigt") eller positivt (det är "realistiskt"). Jag tror det var Rosen som definierade Khelataar som "heroisk grisodling", dvs rollpersoner från en grisodlingsbakgrund som utför storverk och i belöning får bondedottern och halva hemmanet.
Ålfiske Vanligt i grisodlings-fokuserade världar: detaljer om världen som är fullständigt irrelevanta för normalt "äventyrande", som "hur man fiskar ål i byn Avliden". Själv använde jag uttrycket "ostmeny", efter en artikel till RuneQuest/Glorantha om olika sorters ostar.
Culture gaming (efter en snubbe som jag glömt namnet på, men han är britt och bor i Japan) Spel som fokuserar på att rollpersonerna är medlemmar av en kultur där man i vanliga fall tänker annorlunda än en modern svensk. Historisk grisodling och världar som Glorantha, Khelataar och Tekumel är liksom upplagt för culture gaming, men faktum är att man inte behöver grisodla och kan spela i vår värld: Werewolf: the Apocalpyse är ett alldeles utmärkt culture gaming-spel där man smiskar rumpa i det moderna Amerika.
Korvtårta (efter en sketch i Fem myror...) En spelvärld skapad genom att skaparen blandar ihop allt han tycker är häftigt, konsekvens be damned. Chronopia, RIFTS och World of Synnibarr är typisk korvtårta, men faktum är att Gondica också är det: Mekanurg har helt enkelt rört ihop allt han tycker är ballt.
Fisktank (efter engelskans fishtank, akvarium) Skapat av Anders Troberg som ett uttryck för raka motsatsen till rälsning ; ett rollspelsscenario där man skapar en miljö (själva tanken) med ett antal pirayor (SLP med olika mål) och sedan släpper ned ett antal färggranna akvariefiskar (rollpersonerna) och ser vad som händer. Kräver proaktiva spelare men är knappast high-brow; en klassisk dungeon är en fisktank.
Brian (efter en RQ-kampanj av en viss David Hall) En stereotyp SLP som förkroppsligar vad som är anses som normalt beteende i det samhället. I David Halls kampanj fanns en SLP vid namn Brian som liksom rollpersonerna var en äventyrlig bondson i en typisk "heroisk grisodling"-kampanj; Brian gjorde Det Rätta i alla situationer, och ville man veta vad de gamla, visa och inflytelserika uppskattade var det bara att apa efter Brian. Poängen var alltså att visa genom exempel vad som är acceptabelt beteende, vilket är ett enklare sätt att culture-gamea än att tvinga de stackars spelarna att läsa en massa fjantig text. En rollperson som är annorlunda är dessutom inte "dåligt rollspelad", utan en "rebell", vilket är bra mycket roligare.
Rälsning Oftast negativt, men det är ju en smaksak: ett äventyr som går som tåget, endast åt ett visst håll med ett antal stationer i en viss ordning. Om rollpersonerna försöker åka åt ett annat håll ska det straffa sig. Det finns bara en lösning på alla problem. Jag har kommit fram till att jag egentligen ogillar rälsning mest när rollpersonerna förväntas göra val i alla fall men det bara finns ett enda som inte är uppenbart. Skräck- och konspirationsäventyr funkar utmärkt som rälsning eftersom rollpersonerna inte förväntas agera utan bara reagera, och reaktionen är ganska enkel ("spring för livet!"). Äventyr som förutsätter att man springer mot ett blodisande skrik (för att felcitera Pratchett) är mycket mer irriterande.
Diskbänkssurrealism (efter en beskrivning av serien "Syborgs förbannelse") Grisodling i modern skräckmiljö eller urban fantasy, typ Unknown Armies eller Kenneth Hites kåserier i Suppressed Transmissions. Serierna Bacon & Egg och Hieronymus Bosch är också bra exempel på diskbänkssurrealism, liksom en del episoder av TV-serien Angel ("Ni har nått Wolfram och Harts kundsupport. Om ni önskar offra getter, tryck 1 på er knapptelefon eller säg "Getter"...").
Mission Impossible-fantasy (efter scenen i början av varje episod av TV-serien Mission: Impossible, där Mr Phelps får ett meddelande av sina uppdragsgivare som förstör sig själv efter T minus fem minuter) En subgenre inom fjantasy, där varje äventyr handlar om fullständig orelaterade hot mot Godhet och Allt Som Är Normalt. Rollpersonerna vägleds genom diffusa angivelser att plocka upp ett visst antal Plottkuponger (se detta uttryck) och om de misslyckas, kommer De Goda Makterna att Förneka All Kännedom Om Deras Existens. Varför fem slumpmässiga individer på en pub är mest lämpade för dessa uppdrag framgår aldrig. Själv kan jag bara njuta av denna genre som fars.
Plottkuponger (efter engelskans plot coupons) Föremål eller personer som rollpersonerna måste questa efter utan någon annan anledning än att när dom fått alla tre eller fem kan dom "lösa in dom" ungefär som rabattkuponger, fast istället för ett gratis simhallsbesök så avancerar SL plotten framåt. Egentligen inte en dålig idé, bara en utsliten sådan.
Erik, usch vad negativ jag låter
