Nekromanti Minnen av Rising

[Magnus Seter]

Hej allihopa!

Nu är det den tid på året då vi särskilt minns Rising, en av rollspel.nu:s mest uppskattade användare, som alltför tidigt lämnade oss. Idag är det två år sedan vi fick beskedet, och därför skapar jag den här tråden där ni kan skriva och minnas Rising.

På så sätt kan de som inte var här då Rising var som mest engagerad få en inblick i varför hans närvaro här uppskattades så stort.

Vänliga hälsningar

/Magnus

 

[Cybot]

Jag fick en flashback idag när en person i min retorikklass skulle demostrera svärdskonst och jag mindes risings humoristiska sågning av Herr Nils där han beskrev stansen Plogen som "Snuskgubben på Ica" eller något i den stilen.

Som referens är här "Snuskgubben":

IOM att Herr Nils inlägg är borta så hittar jag dock inte det inlägget
Annars så skulle jag länka direkt.

 

[krank]

Tja... här äger RIsing till exempel sönder en skräcktråd.

Överhuvudtaget var Rising bäst på skräck. Bäst. SOm här.

Nu hittar jag inte den bästa tråden, den där han och jag pratade om hur jag skulle gestalta mythosgrejer i Tatters of the King, och han pratade om paradoxala beskrivningar och att bygga upp hotfulla situationer...


EDIT: Eller här var det ju: LÄNK.

En helt sjukt cool tråd.

 

[Storuggla]

De inlägg jag minns mest är Äckelgubben På Konsum, Kramkalas och hans underbara profilbild där han häftade sig i huvudet.


Storuggla, täckt av snö

 

[Cybot]

De inlägg jag minns mest är Äckelgubben På Konsum, Kramkalas och hans underbara profilbild där han häftade sig i huvudet.


Storuggla, täckt av snö

Ja! Äckelgubben på Konsum var det ju. Det är bara synd att alla risings bilder från Rollspelsriksdagen är borta.

 

[Rymdhamster]

Jag satt och läste lite olika gamla inlägg och snubblade över det här inlägget:

Spoiler

Hände inte exakt det här för typ fyra år sedan? Jag kommer nämligen ihåg det som om det var igår; jag var i Masmo (vilket är ett idiotiskt namn på en ort, och jag ägnade en jättelång stund för att hitta på något roligt sätt att rita dit någon bokstav eller några prickar över någon bokstav för att få det att bli något snuskigt, men lyckades inte) hos några studerande, och där fanns en jättesöt rosenkindad brunett med höga kindben och ett så strålande leende att det senare behövde förvaras i kopparcylinder 250 meter under sårskorpan.

Någon i det där studentkollektivet hade en massa rollspel, och jag försökte förtvivlat ta reda på vem det kunde vara, och om den personen i så fall hängde på wrnu, eftersom det hade varit häftigt, men de typ förstod inte frågan. Dock, de var inte några lamerz, utan tvärtom verkade de helsköna, för typ medan jag var där och vi satt och puffade magisk drake, så kom någon typ från S/F-bokhandeln med ett illuminati-spel, och de verkade allihop rätt nere på spelhobbyn (även om de inte fattade hur gammalt spelet är - de ryckte till när de såg ett kort med Diana).

Nååå... i alla fall: poängen med historien var att vi pratade om JUST DET HÄR: om några postarbetare som vägrat dela ut reklam från sverigedemokraterna. Och de var typ alla pudas och pratade om civilkurage, medan jag satt och väntade på att få ordet, varpå jag skulle demonstrera min skarpsinnighet och briljans genom att säga det uppenbara (det alla sagt i den här tråden) och efter det skulle jag förmodligen ha blivit ihop med den söta brunetten och kanske byggt en koja ute i skogen, vem vet.

Men istället kom en slemmig typ och snodde mitt argument innan jag ens hunnit säga något, och alla ba "ååh, smart" åt honom istället.

Så jag tycker hela grejen suger. Förresten så går alla i Masmo omkring med gummistövlar fastän det inte regnar, och så tycker de på högsta allvar att det är roligt med historier som handlar om papegojor. Alla vet ju att alla historier med papegojor automatiskt är skittråkiga. Det är alltid så här: "Det var en präst/nunna/jättepryd grevinna/svärmor eller liknande, som skulle lämna in sin papegoja hos en djuraffär medan de var borta på resa, men killen i djuraffären hade inte tid utan lämnade den hos en sjöman/bordellmamma/borstbindare/snuskgubbe och så sade han tre ekivoka fraser (som papegojan lärde sig) och sedan så blev det så roligt att papegojan sade de tre grejerna åt sin ägarinna när hon kom tillbaka, varpå denne blev väldigt, väldigt överraskad!"

ha ha, liksom. Fuck alla i hela Masmo. De låter bara sina söta brunetter spela spel för att fresta oss kärlekstörstande pojkar från storstaden, men allt är på låtsas och sedan kommer något slemmo och snor flickan i slutändan i alla fall. Håll er borta från Masmo, med andra ord.

Det kändes så mycket som Rising för mig. Det här nästan ändlösa raljerandet som man ändå inte kunde låta bli att läsa.
Här är hela tråden.

 

[Laowai]

Jag har tidigare läst lite av Rising tidigare, men inte nog för att kunna komma ihåg något på rak arm (och det känns lite fusk att leta reda på ett bara för att ha ett att posta) men han verkar för mig, ha varit den enskilt starkast lysande personen på rollspel.nu.

Han skrev så bra att han nog med lätthet hade kunnat göra en serie i stil med Rocky, och få den att slå ännu större.

Jag blev mer aktiv medlem strax efter att Rising gått bort, så jag lärde tyvärr aldrig känna honom, och fick inte personligen uppleva hans geni, men jag är genuint ledsen att han inte finns kvar bland oss. Jag tror att jag hade haft mycket att lära av honom, och jag tror att forumet hade varit en bättre, och ljusare plats med honom här.

För alla er som kände honom, jag beklagar sorgen, så väldigt väldigt mycket.

 

[Xyas]

Det kändes så mycket som Rising för mig. Det här nästan ändlösa raljerandet som man ändå inte kunde låta bli att läsa.

Så jävla bra

Bästa pitchen för en rollspelside någonsin!

Just det här stycket fastnade i min hjärna och har suttit där som berget sedan jag första gången läste inlägget:

Mina fiender är först och främst agenterna från Labyrinten, som är ute efter mig av rent personliga skäl. De säger att våra respektive byråer är mitt uppe i ett kallt krig, men att jag inte tar det på tillräckligt mycket allvar. De mördade min familj och jag skickade dem en låda choklad och skrev en dikt där jag bad om ursäkt för att jag hade ätit upp all fransk nougat. Det gjorde dem helt rasande.

 

[Laowai]

Det kändes så mycket som Rising för mig. Det här nästan ändlösa raljerandet som man ändå inte kunde låta bli att läsa.

Så jävla bra

Bästa pitchen för en rollspelside någonsin!

Just det här stycket fastnade i min hjärna och har suttit där som berget sedan jag första gången läste inlägget:

Mina fiender är först och främst agenterna från Labyrinten, som är ute efter mig av rent personliga skäl. De säger att våra respektive byråer är mitt uppe i ett kallt krig, men att jag inte tar det på tillräckligt mycket allvar. De mördade min familj och jag skickade dem en låda choklad och skrev en dikt där jag bad om ursäkt för att jag hade ätit upp all fransk nougat. Det gjorde dem helt rasande.

Holy

Freaking

Balls.

Det där var typ det mest bisarra jag någonsin har läst, och den enda text annat än romanen "Släktet" som någonsin har fått mig att rysa av rädsla och obehag.

Helvete vad coolt det var.

 

[Fienden]

"Krulligt i nacken och lite konstigt där framme. Det är den bästa frisyren."

Det är allt. Vila i frid, din genialiske jävel.

 

[Storuggla]

För att vara rättvis är det dock inte Rising utan ett barnprogram.


Storuggla, eller barn och barn...

 

[Ond bråd död]

Jag satt och läste lite olika gamla inlägg och snubblade över det här inlägget:
<div class="ubbcode-block"><div class="ubbcode-header">Klicka för att visa.. <input type="button" class="form-button" value="Visa dolt innehåll" onclick="toggle_spoiler(this, 'Dölj innehåll', 'Visa dolt innehåll')" /></div><div class="ubbcode-body"><div style="display: none;">Hände inte exakt det här för typ fyra år sedan? Jag kommer nämligen ihåg det som om det var igår; jag var i Masmo (vilket är ett idiotiskt namn på en ort, och jag ägnade en jättelång stund för att hitta på något roligt sätt att rita dit någon bokstav eller några prickar över någon bokstav för att få det att bli något snuskigt, men lyckades inte) hos några studerande, och där fanns en jättesöt rosenkindad brunett med höga kindben och ett så strålande leende att det senare behövde förvaras i kopparcylinder 250 meter under sårskorpan.

Någon i det där studentkollektivet hade en massa rollspel, och jag försökte förtvivlat ta reda på vem det kunde vara, och om den personen i så fall hängde på wrnu, eftersom det hade varit häftigt, men de typ förstod inte frågan. Dock, de var inte några lamerz, utan tvärtom verkade de helsköna, för typ medan jag var där och vi satt och puffade magisk drake, så kom någon typ från S/F-bokhandeln med ett illuminati-spel, och de verkade allihop rätt nere på spelhobbyn (även om de inte fattade hur gammalt spelet är - de ryckte till när de såg ett kort med Diana).

Nååå... i alla fall: poängen med historien var att vi pratade om JUST DET HÄR: om några postarbetare som vägrat dela ut reklam från sverigedemokraterna. Och de var typ alla pudas och pratade om civilkurage, medan jag satt och väntade på att få ordet, varpå jag skulle demonstrera min skarpsinnighet och briljans genom att säga det uppenbara (det alla sagt i den här tråden) och efter det skulle jag förmodligen ha blivit ihop med den söta brunetten och kanske byggt en koja ute i skogen, vem vet.

Men istället kom en slemmig typ och snodde mitt argument innan jag ens hunnit säga något, och alla ba "ååh, smart" åt honom istället.

Så jag tycker hela grejen suger. Förresten så går alla i Masmo omkring med gummistövlar fastän det inte regnar, och så tycker de på högsta allvar att det är roligt med historier som handlar om papegojor. Alla vet ju att alla historier med papegojor automatiskt är skittråkiga. Det är alltid så här: "Det var en präst/nunna/jättepryd grevinna/svärmor eller liknande, som skulle lämna in sin papegoja hos en djuraffär medan de var borta på resa, men killen i djuraffären hade inte tid utan lämnade den hos en sjöman/bordellmamma/borstbindare/snuskgubbe och så sade han tre ekivoka fraser (som papegojan lärde sig) och sedan så blev det så roligt att papegojan sade de tre grejerna åt sin ägarinna när hon kom tillbaka, varpå denne blev väldigt, väldigt överraskad!"

ha ha, liksom. Fuck alla i hela Masmo. De låter bara sina söta brunetter spela spel för att fresta oss kärlekstörstande pojkar från storstaden, men allt är på låtsas och sedan kommer något slemmo och snor flickan i slutändan i alla fall. Håll er borta från Masmo, med andra ord.

</div>

Det kändes så mycket som Rising för mig. Det här nästan ändlösa raljerandet som man ändå inte kunde låta bli att läsa.
Här är hela tråden. </div></div>

Typiskt Risings kreativa driv. Jag minns svagt en historia om att han till skillnad från nån OP ville ha mer sex i rollspel, och att han svamlade om troll som knullade i en tjärn typ. Jag minns det för att det var första gången jag fattade hur han gjorde, att han på något sätt satte sig i ett speciellt tillstånd eller kreativt rus när han skrev saker.

Ja, eller det är iaf så jag uppfattade det, och det jag försökt efterlikna när jag skriver för mig själv. Tyvärr har jag inte samma energi som honom, men även han kroknade oftast innan han var klar. Minns till exempel nån rollspelsdesigntävling då han försökte vara vaken 24 timmar och skriva. Det var lite hans förbannelse att aldrig bli klar utan genast vilja till nästa projekt tror jag. Det måste vara väldigt knäckande i längden.

 

[Johan K]

Jag kan inte hitta någon speciell tråd eller nått sådant här på wrnu.
Har mer ett sådant där kollektivt minne av alla dessa inlägg vår gode Rising gjorde här. Vissa var genialiska, vissa var lite skarpa & många var bra sådär: Varför tänkte jag inte såhär???

Tänder ett antal ljus här & tar en liten stund för vår gode Rising!!

 

[solvebring]

Jag har inte så mycket att säga, egentligen Jag sitter inte på någon cool anekdot eller tråd eller så. Fast även om så är fallet – då jag bara kände Rising som forumit – så tog hans död ändå jävligt hårt på mig och jag grät som ett litet barn när vi forumiter delade vår sorg, under den perioden. Kanske är jag överdrivet blödig, det lämnar jag åt någon annan att bedöma, dock vill jag minnas en sak som Dante sa till mig när jag satt i Småpraten och var deppig och undrade hur det egentligen kom sig, att jag tog det så hårt fast vi, jag och Rising, aldrig träffats irl: alla relationer är viktiga, även dem man har på internet. Det var jävligt bra sagt, tycker jag, och för mig är det sant. Rollspel.nu är för mig en mycket viktig plats, liksom forumiterna som vistas här – många har man träffat dagligen under flera år. Kram och skål på er!

Nå, Rising var mycket, bland annat jävligt intelligent och välformulerad. Till och med när han var otrevlig så gjorde han det ganska snyggt, liksom. För mig var han dock främst rolig; en kille som alltid fick mig att garva, som man kunde chattdunka på axeln och fnissa tillsammans med. Allt som oftast när vi snackade i Småpraten så fick han mig att bli på bättre humör. Det betydde jävligt mycket för mig, för humor är viktigt för mig och det är skönt att skratta, speciellt när man har dåliga dagar.

Det är med andra ord så jag minns honom, som en rolig prick att uppskatta, och framför mig ser jag den där fina bilden då han låg i badkaret och drack häxgrogg på rengöringsmedel.

Hur som helst vill jag salutera Risings minne och alla de goda garv han gav, samt sända en stor varm kram till hans familj.

 

[Fienden]

För att vara rättvis är det dock inte Rising utan ett barnprogram.


Storuggla, eller barn och barn...

Det skiter jag i. För mig är det Rising, för det var en titel man såg om och om och om igen. Det är något som nya användare borde lära sig: Sluta aldrig läsa Risings inlägg.

 

[Rymdhamster]

Hans påverkan räckte visst till andra sidan jorden:

http://www.philipsportfolio.se/blog/?p=793

 

[Rymdhamster]

Haha, en googlesökning ledde mig till det här inlägget som jag verkligen fastnade för:

Spoiler

Själv tog jag med mig väldigt mycket från Dan Browns böcker. Exempelvis:

"Häng med ett tag till, så skall jag avslöja något för dig:"
Om det är något trick som Dan Brown verkligen hanterar skickligt, så är det att hela tiden fresta med någon form av real-world-information för att fängsla läsarens intresse.

Now; alla spänningsberättelser frestar med att avslöja hemligheter i själva fiktionen (såsom att få veta vem som var mördaren i en typisk Agatha Christie-deckare) - och givetvis använder Dan Brown det här knepet också - men vad han framförallt gör är att fresta med information hämtad från verkligheten (eller åtminstone från skrönor och konspirationsteorier från verkligheten) och det har en särskild typ av märklig, lockande kraft. Att få veta vad det kan vara för något man har hittat på en meteorit i en S/F-historia är liksom inte riktigt lika spännande som att få veta vad det kan ha varit på den meteorit som Bill Clinton talat så starkt om, i "I Cirkelns Mitt".

Dan Brown använder sina "faktauppgifter" som teasers på väldigt många olika sätt. Det mest uppenbara är förstås när han låter dem utgöra grunden i sina böckers intriger - såsom i Da Vinci-koden - och nästan lika tydligt är det när han låter dem stå för det pusselarbete som protagonisten måste utföra för att komma vidare i handlingen. Men det jag tycker är snyggast är när Dan Brown använder det här tricket nästan i förbigående i de lugna perioderna i boken, bara för att spänningen inte skall sjunka för lågt i överbryggande scener. Till och med enkla transportsekvenser när Langdon måste förflytta sig från en plats till en annan så kan Dan Brown hooka oss genom att berätta om hur Langdon kommer att resa med sensationella fordon av olika slag (ett trick han använder i såväl Da Vinci-koden som i Änglar och Demoner).

Faktasnippets har visat sig vara mycket effektiva som teasers, särskilt när man hintar till dem och etablerar dem så effektfullt som Dan Brown gör. Det kanske ser ut som ett billigt trick för att hålla läsarens intresse vid liv, men det fungerar, och Dan Brown använder en hel del olika berättartekniker för att utföra detta konstnummer. Jag kommer ihåg att jag började skratta efter ett tag när jag läste I Cirkelns Mitt, då jag liksom hade fått upp ögonen för detta och började titta på hur han utförde detta trick i detalj: Hur mycket han skulle avslöja om varje faktasnippet innan han gjorde ett avbrott, och hur länge han skulle dröja innan han faktiskt kom ut med sina avslöjanden. Och om han skulle teasa oss in character - genom att exempelvis låta Langdon börja berätta om något och sedan avbryta honom innan han var färdig - eller om han skulle göra det med sin berättarröst. Det är ett roligt trick, och jag blev inspirerad av hur Dan Brown utförde det.

Varva den långsamma, krypande eskaleringen med rappa partier
Det typiska för Dan Brown-deckarna är att vi i varannat kapitel får följa protagonisten och i varannat kapitel får följa någon mördare som ligger ett par steg före den förstnämnde. I de flesta fall så är mördarens kapitel mer krypande och långsamma i sitt tempo än protagonistens.

Jag tänkte på detta när jag såg den första säsongen av 24, där dottern åkte bil ut med några pojkar, som snart visar sig vara utsända för att kidnappa henne. Dessa partier använde sig av samma berättarteknik: Dotterns "kapitel" var långsamma och krypande, med små varsel om att något inte stod rätt till som snart växte sig starkare och starkare, medan Jack Bauers egna kapitel hade mer action, högre tempo och fler trådar i luften.

Det här långsamma och krypande är väldigt effektfullt berättande (eller; jag brydde mig iaf mer om dottern än om Jack Bauer i 24 - medan jag kanske inte tycker att Dan Brown lyckats lika bra med sina mördare) men om man bara har en sådan långsam, krypande berättelse så är det lätt hänt att man tappar publikens intresse för att det blir för långrandigt. Samtidigt så är de flesta trick för att försöka råda bot på den tristessen väldigt billiga och platta. Alla som sett någon tonårsslasher vet exempelvis hur ofta de tvingas krysta fram fejkade skräckscener i inledningen; typ suspensescener som inför vilket Jason-mord som helst, fast som inte slutar med någon blodig slaktscen utan som bara visar sig vara några busungar som skräms eller liknande.

Då känns Dan Brown-metoden uppriktigare och taktfullare: Ha den där långsamma, krypande berättelsen, men varva den med en annan berättelse som har högre tempo, och låt varje kapitel från denna högtempoberättelse avslutas med cliffhangers så att läsarnas intresse hela tiden överbryggar de långsamma partierna.

Det funkar i 24, och ibland ser man det till och med i Lost, men Dan Brown är en av de som gör det mest konsekvent.

Använd alla knep i boken
En av sakerna som gör Indiana Jones till den bästa matinéfilm som någonsin gjorts är för att Steven Spielberg helt utan att skämmas använde sig av alla matinétrick som fanns. Han lät mycket medvetet bli att använda några avantgardistiska prov på nytänkande, utan gjorde en ren och enkel äventyrsberättelse genom att plocka alla de (simpla) trick som genren hade att erbjuda. Om man vill vara högkulturell och fin i kanten så skall man förstås låta bli att använda alla trick eftersom det är ett tecken på dålig smak, men det sket Spielberg i, och det är till stor del därför som Indiana Jones blev en så charmig och härlig berättelse.

Dan Brown gör likadant: Han stoppar verkligen in alla thrillertrick i var och en av sina böcker. Protagonisten blir oskyldigt misstänkt och jagad av polisen - check; en av de som stod på protagonistens sida visar sig i själva verket vara en skurk - check; osv. Vi har klyschiga kärlekshistorier och vresiga typer som i slutändan visar sig vara hjälpsamma - hela samlingen av trick, twister och planteringar.

Det är helt enkelt roligare att läsa en bok av en författare som uppenbarligen haft roligt när han skrev den, än en från en kissnödig snofsputte som först och främst verkar vara mån om att ingen skall kunna klanka ner på hans böcker.

När jag läste Dan Brown så började jag tänka "hmm, fantasy bör nog ha dvärgar iaf, när jag tänker efter." I vanliga fall hatar jag dvärgar och kan inte förstå varför de måste in i alla fantasyvärldar, men på något sätt så har jag börjat se på dem i nytt ljus. De hör liksom till, och att ta bort dem vore som att ta bort den Herr Flick-liknande gestapostereotypen från Indiana Jones.

Man ska ha roligt när man hittar på berättelser. Man behöver förstås inte ta med alla stereotyper - men om man ska låta bli något så skall man göra det för att man vill uppnå något annat som är ännu roligare, och aldrig - aldrig - för att man vill uppnå något så ytligt och trist som "god smak".

Tråden


Det är nästan så jag känner för att starta en tråd som heter "dagens Rising" och varje dag posta ett "nytt" inlägg från Rising.

 

[Vimes]

Åh, det där kommer jag ihåg. Jag tyckte nog han missförstod mig i den där tråden (stort iofs att bli missförstådd av Rising ändå), eftersom jag egentligen höll med honom.

 

[w176]

Jag träffade aldrig Rising i kött och blod, men jag kan dela med mig ett minne av hans spel.

Pookafiktum på Norrlands Forumträffen

För en hel bunt år sen var det en Norrlandsforumnitträff i Umeå. Det var en massa trevliga människor där. Dnalor, Nightowl, Svarte faraonen, DeBracy(?) m.m.

Jag var grumt nervös, och bara barnet när jag for ner. (Eller nja. Men jag var tonåring). Vi hade jätte misugt. Fikade och spela spel och pratade.

Lukas Svarte faraonen, hade med sig ett litet spel. Pookafiktum rising gjort, och vi spelade det med tändstckor som markers.

Man spelade pookor, som var små hysskapade knytt som bodde på älvdrottningens hov. Spelet var en rättegång på vem älvdrottningen skulle halshugga för ett fruktansvärt brott, och pookorna som förklarar alla hyss de hålligt på med som ledde upp till brottet. Fast egentligen handlar om att skryta om vem som genomfört det bästa hyssen utan att bli halshyggen.

Det var riktigt roligt. Jag har intensiva minnen om pookor som simmar i källare fyllda med senap, efter någon kock-olycka, och fraser som "SEEEENAP MELLAN SKINKORNA!"

Ett helt crazy litet spelbart spel, fylld av spelighet, exprimentell design och totalt vansinnigt roliga saker. Precis i Risings stil.

MEN! Titta på länken! Den är bryten! Är det någon som har kvar en kopia av detta geneiala spel?

 

[Vimes]

För kanske tre år sedan höll jag och en vän på med ett brädspel (ett av alla dessa spelprojekt), jag tyckte tankeprocessen hade kört fast lite och ville ha feedback. Eller, feedback och feedback, jag ville höra vad Rising tänkte. Men man kunde ju inte garantera att man skulle få svar, så jag väntade tills jag såg Rising online i vrållådan och efterfrågade (lömskt nog) ett svenskt brädspelsforum. Rising var förstås "Posta dina ideer här så kommenterar jag!". Det var ju min avsikt, och feedbacken jag fick var förstås awesome, men tyvärr blev det inget spel ändå. Jag tror, tråkigt nog, att mitt mål mer var att pitcha en kul ide för Rising än att faktiskt göra ett färdigt spel.