Right. Gross. Okej.
Förutom att jag är en pryd liten flicka (juh!) så... antar jag att jag har något rätt äckligt att berätta.
När jag var femton år gammal bodde jag i en liten by som heter Slagnäs, och som ligger strax utanför Arjeplog (eller, okej, inte STRAX utanför, snarare sex mil utanför...), och detta var innan Slagnäs fick sin närbutik. Jag var ledig från skolan (som man gick i Sorsele dessutom) medans mamma jobbade på hotell Tjintokk och hennes dåvarande karl testkörde bilar i Arvidsjaur, och hade väl bara haft mens i sådär ett par månader av mitt liv. Alltså var den ungefär lika regelbunden som de flesta engelska verb, och så sitter man där på porslinstronen och gör sina behov (men! Detta är inte en bajshistoria, so no shit!), samt ser en liten röd fläck i trosan... Fan, tänkte jag, hoppas vi har bindor hemma.
Efter att ha använt upp den sista tussen toalettpapper börjar jag så leta efter mammas bindor, och samtidigt försöka hålla hoppet vid liv att hon ska ha Always och inte fucking sug-Libresse, men icke. Hon har inte ens Libresse. Det finns ingenting.
Men eftersom bindor kan egentillverkas hemma (då håller de i kanske en kvart...) av toapapper så börjar jag leta efter sådant, och det är nu situationens allvar börjar gå upp för mig. Det finns inget nytt toapapper. Inget alls. Och ajg har mens, och har redan lärt mig att jag behöver nattbindor mensen runt pga mängden blod som kommer.
Så jag sätter mig på toastolen igen för att rädda mina kläder och funderar, och kommer fram till att eftersom huset har tre toaletter kan jag ju inte vara helt utan toapapper, men hur ska jag ta mig till de övriga? Så fort jag går omkring blöder jag ju som en stucken gris, liksom. Då får jag den jobbigaste idén jag någonsin fått - och börjar riva sönder den tomma toapappersrullen. Kartong är ändå bättre än inget.
Efter att ha slätat ut den och plattat till den och satt den i ett dubbelt lager sätter jag den i trosan och hoppas på det bästa, samt lyckas äntligen ta mig ut ur badrummet. Precis som i Zelda, där man alltid klarar av ett fånigt klurproblem i början innan man får questa, ger jag mig nu ut på jakt i det stora trevåningshuset. Inget hushållspapper i köket. Inget toapapper på den lilla toaletten. Inget hushållspapper bland mina akvarellgrejer. Ingenting i något rum i hela huset, i alla fall inte på de två våningar vi använder, men det har inte blött igenom än så länge.
Ensam hemma är jag fortfarande, och närmaste butik som har öppet ligger i Sorsele, som ligger 30 kilometer bort. Dit tar jag mig nog inte på min lilla Eu-moppe i tid i alla fall, så jag sväljer de sura uppstötningarna och beger mig ner mot den överbelamrade, illaluktande källarvåningen. Där finns det nu allt möjligt roligt, som gamla poststämplar och vinterkläder, men där finns också husets tredje toalett, som jag inte vågar gå in i egentligen. Det är för äckligt.
Men! Eftersom ingen har använt den på flera år finns där toapapper, men jag vågar inte gå på golvet - eller de Mad-tidningar som ligger på golvet. En doft av mögel fyller näsan, och jag löser det hela genom att hålla i mig i dörrkarmen och luta mig så långt in som möjligt i rummet. När jag äntligen får tag på toapapperet känner jag hur det blöder igenom. NU först blöder det igenom min kartongbinda, och jag tappar halvt greppet om dörrkarmen, stampar ner på en madtidning... och ett halvdussin pälsängrar kilar ut från under den. Efter att ha skrikit i högan sky (tur att ingen var hemma) rycker jag åt mig toapapperet och springer upp för trappen, in på lilla toaletten och byter till en toapappersbinda. Kartongbindan spolar jag ner, då den är för äcklig för att ta därifrån.
Sedan får jag torka upp blodspåren som leder från källartrappen, och därefter är det dusch och byxbyte som gäller.
Usch och fy för Slagnäs.
Förutom att jag är en pryd liten flicka (juh!) så... antar jag att jag har något rätt äckligt att berätta.
När jag var femton år gammal bodde jag i en liten by som heter Slagnäs, och som ligger strax utanför Arjeplog (eller, okej, inte STRAX utanför, snarare sex mil utanför...), och detta var innan Slagnäs fick sin närbutik. Jag var ledig från skolan (som man gick i Sorsele dessutom) medans mamma jobbade på hotell Tjintokk och hennes dåvarande karl testkörde bilar i Arvidsjaur, och hade väl bara haft mens i sådär ett par månader av mitt liv. Alltså var den ungefär lika regelbunden som de flesta engelska verb, och så sitter man där på porslinstronen och gör sina behov (men! Detta är inte en bajshistoria, so no shit!), samt ser en liten röd fläck i trosan... Fan, tänkte jag, hoppas vi har bindor hemma.
Efter att ha använt upp den sista tussen toalettpapper börjar jag så leta efter mammas bindor, och samtidigt försöka hålla hoppet vid liv att hon ska ha Always och inte fucking sug-Libresse, men icke. Hon har inte ens Libresse. Det finns ingenting.
Men eftersom bindor kan egentillverkas hemma (då håller de i kanske en kvart...) av toapapper så börjar jag leta efter sådant, och det är nu situationens allvar börjar gå upp för mig. Det finns inget nytt toapapper. Inget alls. Och ajg har mens, och har redan lärt mig att jag behöver nattbindor mensen runt pga mängden blod som kommer.
Så jag sätter mig på toastolen igen för att rädda mina kläder och funderar, och kommer fram till att eftersom huset har tre toaletter kan jag ju inte vara helt utan toapapper, men hur ska jag ta mig till de övriga? Så fort jag går omkring blöder jag ju som en stucken gris, liksom. Då får jag den jobbigaste idén jag någonsin fått - och börjar riva sönder den tomma toapappersrullen. Kartong är ändå bättre än inget.
Efter att ha slätat ut den och plattat till den och satt den i ett dubbelt lager sätter jag den i trosan och hoppas på det bästa, samt lyckas äntligen ta mig ut ur badrummet. Precis som i Zelda, där man alltid klarar av ett fånigt klurproblem i början innan man får questa, ger jag mig nu ut på jakt i det stora trevåningshuset. Inget hushållspapper i köket. Inget toapapper på den lilla toaletten. Inget hushållspapper bland mina akvarellgrejer. Ingenting i något rum i hela huset, i alla fall inte på de två våningar vi använder, men det har inte blött igenom än så länge.
Ensam hemma är jag fortfarande, och närmaste butik som har öppet ligger i Sorsele, som ligger 30 kilometer bort. Dit tar jag mig nog inte på min lilla Eu-moppe i tid i alla fall, så jag sväljer de sura uppstötningarna och beger mig ner mot den överbelamrade, illaluktande källarvåningen. Där finns det nu allt möjligt roligt, som gamla poststämplar och vinterkläder, men där finns också husets tredje toalett, som jag inte vågar gå in i egentligen. Det är för äckligt.
Men! Eftersom ingen har använt den på flera år finns där toapapper, men jag vågar inte gå på golvet - eller de Mad-tidningar som ligger på golvet. En doft av mögel fyller näsan, och jag löser det hela genom att hålla i mig i dörrkarmen och luta mig så långt in som möjligt i rummet. När jag äntligen får tag på toapapperet känner jag hur det blöder igenom. NU först blöder det igenom min kartongbinda, och jag tappar halvt greppet om dörrkarmen, stampar ner på en madtidning... och ett halvdussin pälsängrar kilar ut från under den. Efter att ha skrikit i högan sky (tur att ingen var hemma) rycker jag åt mig toapapperet och springer upp för trappen, in på lilla toaletten och byter till en toapappersbinda. Kartongbindan spolar jag ner, då den är för äcklig för att ta därifrån.
Sedan får jag torka upp blodspåren som leder från källartrappen, och därefter är det dusch och byxbyte som gäller.
Usch och fy för Slagnäs.