En sak som jag inte medvetet tänkt på förr som den här tråden lyfte upp är hur rollspelsteori är informell och förvetenskaplig. Det innebär inte nödvändigtvis dålig - förvetenskapliga saker behöver inte vara värdelösa, särskilt inte när vetenskapen knappt finns på plats ännu - men det innebär att teoribygget ofta är litet friflytande och subjektivt, och inte empiriskt förankrat.
Antag att jag säger "det finns fundamentalt tre sorters rollspelsspelstilar". Vad grundar jag det på? Personliga erfarenheter och andras anekdoter, antagligen, och personlig bias. Låt oss säga att vi faktiskt (på något vis - det här är ett tankeexperiment, inte ett forskningsprojekt) instrumentaliserade vad dessa spelstilar innebär, och satte en massa forskningsstudenter eller en AI på att analysera faktiskt inspelat, representativt spel (där vi inte i övrigt är inblandade). Är det någon som tror att vi efter den granskningen och anläggandet av robusta statistiska metoder skulle hitta tre distinkta och huvudsakligen uttömmande spelstilar, snarare än en rätt amorf blobba av "normalspelande" som i vissa fall sträckte sig ut i vissa riktningar, och kanske med några små avvikande isolerade öar här och där? Och vad betyder det i så fall för min teori? Den verkar ju inte vara sann om den påstår att det här är de tre spelstilarna som finns. Kanske är den normativ, och menar att det är de tre spelstilar som borde finnas och att de som inte följer dem gör fel? Men då är det antingen något som saknar empiriskt innehåll, eller något där jag nu har att visa att de som inte följer en av dessa stilar specifikt får dåliga erfarenheter eller till och med gör sig själva illa. Det verkar intuitivt svårt. Kanske menar jag att allt spelande faller inom en triangel som definieras av glidande skala kring de här spelstilarna snarare än att de är beskrivningar av distinkt spelande, men hur underbygger jag det i så fall, och hur kan jag resonera med någon annan som har tre helt andra stilar som skapar samma sorts triangel som jag men med andra typer?
(En jämförelse här, för att illustrera hur jag tänker. Ni har säkert sett MBTI, Myers–Briggs Type Indicator, som delar upp folk i en av sexton olika personlighetskategorier utifrån fyra olika personlighetsdrag. Det här är inte kategoriskt utan innehåll eller nytta - folk som hamnar i olika boxar, särskilt de som är långt ifrån varandra, kommer att skilja sig åt i genomsnitt. Men de fyra utvalda egenskaperna är godtyckliga - bara en av dem (introversion/extraversion) är en som man hittar som grundläggande personlighetsdrag i den vetenskapligt framställa Big Five-modellen. De är inte bestående heller - folk hamnar i olika boxar beroende på dagsform. Och resultaten kan inte egentligen användas till något - börjar man försöka använda MBTI för anställningar kommer det att vara kontraproduktivt. Man kan välja ut vilka fyra drag man känner för och producera 16 boxar att hamna i, och det är precis det MBTI har gjort. Det är vad som gör det hela pseudovetenskapligt. När man faktiskt försöker hitta personlighetstyper med systematisk forskning - alltså distinkta kluster - har man hittat fyra, och en av dem kunde man inte ge ett mer spännande namn än "Genomsnittlig" (för den som undrar är de tre andra Reserverad, Självcentrerad och Rollmodell). Det är skillnaden på en förvetenskaplig/informell och en vetenskaplig/empirisk analys, och jag menar att vi är sorgligt korta på det senare inom rollspelsteori.)
Ett sätt att undvika mycket av det här är att inte försöka analysera hela fältet eller hitta på en allomfattande terminologi (i alla fall inte utan en sådan systematisk grundval), utan att lägga fram en programförklaring i stället. Dogme 95 behövde inte ställa upp en modell för all film - det sade i stället "så här gör vi film inom det här explicita programmet". På motsvarande vis är Story Now, Blorb eller OSR program (mer eller mindre explicita) för sätt att spela på. Sedan får värdet av programmet och dess fortlevnad avgöras av om folk känner att det funkar för dem - det är en instruktionsbok eller en vision, inte ett sanningsanspråk. Om man dessutom lägger till att det här inte är Den Enda Vägen för rollspelande kanske folk inte ens blir arga på en!
(En annan jämförelse. När Cyberpunken var ny inom SF-litteraturen tyckte den att den var helt ny (vilket bara delvis var sant - den var ny, men alla som tittade hittade direkt dess rötter årtionden tillbaka i tiden), och att den skulle ersätta all den gamla förstockade SF-litteraturen som den tyckte (på svaga grunder) bara var strålpistoler och rykande rymdraketer. Vad som hände var att den blev en undergenre inom SF, först stor ett tag och sedan allt mindre över tid, men utan att helt försvinna (och mer kvardröjande just inom spel), och inte utan att lämna avtryck även utanför sin egen undergenre. Det är så mycket man ens kan hoppas på för sitt program, och SF är rikare för att det hände.)
