Tycker ändå vi oftast är överens! Stötpunkten känns snarare som hur mycket legitimitet en är beredd att ge olika teoretiska modeller. Och där är vi helt klart inte överens.Vi kommer inte vara överens. Det kan vi nog vara överens om
Den diskussionen har jag inte sett eller deltagit i. Men det är fullt möjligt att vi inte är. Men en tråd med titeln "Ilegitima teoribyggen" hade jag absolut klickat på!Stötpunkten känns snarare som hur mycket legitimitet en är beredd att ge olika teoretiska modeller. Och där är vi helt klart inte överens.
Ja, det är bra grejer. En sak jag tycker om är när jag som presenterar spelet för andra kan förklara inte bara hur spelets mekanik fungerar, utan också hur man ska använda den. I spelledarstyrda spel fokuseras väldigt mycket på spelledaren. Man pratar om ”spelledartips”. Det kanske funkar där att spelarna inte behöver några tips, men i ett spelledarlöst spel behöver alla få reda på tipsen, och då ska de kunna formuleras på ett kärnfullt sätt.
En del rollspel idag har spelartips, precis som spelledartips, men det är för mig ett rätt konstigt sätt att stylta upp det på. Dels borde "tipsen" vara inblandade i karaktärsskapandet där det är var spelarna normalt läser och dels är spelledaren ett extra-tillägga egentligen; det är en roll utöver de andra rollerna. Så det borde inte vara separerade spelar- och spelledartips, utan det borde vara grupp-tips med premissen att deltagarna spelar tillsammans ... vilket i sig då kan sättas i en (mer praktisk spel)struktur.
Det som blir tydligt för mig i den här tråden är att teori är en kul del av samtalet. Tror det jag har problem med är just klassificering, och mer specifikt hur många ofta använder sig av uttryck från Big Model.
Du tänker inte på 2007 nu?
De gånger jag har använt termerna de senaste åren har nog främst varit för att förtydliga min egen spelstil eller i trådar som historiskt betraktar spelteori från början av 2000-talet. "Vad var grejen med Big Model" eller "Vad har påverkat ert spelande?". Den typen av trådar.
Du har alltid Principia Apocrypha, med mera: https://lithyscaphe.blogspot.com/p/principia-apocrypha.html.
Uppfattas OSR-teoretikerna också som snobbiga och svåra? Det är alltså inte en retorisk fråga, utan jag undrar verkligen. OSR är ju oftast, antar jag, mer hands on än indie. Det är uppenbart vad designen syftar till. Jag gillar det.Du har alltid Principia Apocrypha, med mera: https://lithyscaphe.blogspot.com/p/principia-apocrypha.html.
Men OSR har ju lite samma situation som andra teoribyggen, i form av att det nog knappt finns två förespråkare som tycker helt likadant.
Oh, ja! Jag läser mycket på /r/osr och bloggar som dyker upp där, och det finns gott om snobberi där, inklusive de som öppet tycker att OSR är det enda rätta sätter att spela rollpel.
Okej, intressant! Men är det något i OSR som verkligen är svårt att förstå? I det jag har sett - 10-15 olika produkter - har enkelheten och användbarheten varit påtaglig. En del av indieteoretikerna kunde ju däremot vara riktigt knepiga, alldeles i onödan.
Det är ju för att de existerar på lite olika nivåer. Blorben rör ju spelandet på ett väldigt direkt sätt, vad ska vi förbereda, varför gör vi det och vad vill vi uppnå med detta i förlängningen? Samma sak med OSR som någon slags egen "sak", det är ju egentligen om man ska vara bokstavstrogen en beskrivning av ett visst sätt att närma sig gammel-d&d för att tillfredställa en step-on-up-agenda. Medans Big Model beskriver spelandet i sig (oavsett om spelandet sen klassas som OSR eller indie eller trad eller neojadajada osv).
Jag skulle säga att OSR framförallt lutar sig mot en antagen grund av äldre D&D som i sig skapar diskussion. Holmes vs Mentzer vs OD&D vs renaissance vs revival. Det som inte skrivs ut genom minimalismen behöver du ta med dig själv, och det gör automatiskt att olika grupper gör olika tolkningar. Som givetvis var och en är den enda rätta!
Det här är ju superintressant, för den här spontana "can't touch this"-känslan du beskriver är exakt hur jag känt mig bemött av indierollspelare, som återvändande rollspelare.
