Nekromanti Mobilnummerkoll

[Krille]

Varför tror så många att man måste ha telefonen på jämt bara för att man har den? Jag älskar att prata med människor (både sådana jag känner, och sådana jag inte känner) så jag har min telefon på nästan jämt och ringer ganska mycket med den, men då jag inte vill bli störd stänger jag helt sonika av den. Det är inte knepigare än så. Att man inte vill bli störd är ingen anledning att ogilla telefoner som koncept.

I fallet med mitt jobb har jag inget val. Jag förväntas vara nåbar (och därmed störbar) när jag sitter på min arbetsplats. Samtidigt måste jag koncentrera mig på jobbet.

Sociala kontakter på fritiden är helt annorlunda - de sker mestadels via mail eller IRC, inte via telefon, och således på mina villkor. Jag kan hela tiden avsluta det jag håller på med innan jag byter spår. Är det akut - och det är det sällan - så kan folk mitt telefonnummer och jag kan deras (eller till och med slå upp det).

 

[krank]

Det är alltså inte så att man inbillar sig att något ska hända (utom möjligen att man gör bort sig); utan snarare för att man inte gillar situationen.

Mycket centralt i hela min personlighet är att jag har göra-bort-sigfobi, etyt slags pinsamhetsfobi. Det ska finnas ett fint latiskt ord för det, men det har jag glömt. Jag kan bli helt panikslagen om jag tror att jag kommer att göra bort mig, planerar sociala saker i timtals för att dämpa ångesten ibland, och en av de få saker som kan få mig att bli aggressiv IRL är att få mig att känna mig dum, korkad eller bortgjord.

Så, det jag ogillar med att ringa och prata med främmande människor är att jag fram tills rätt nyligen hade ett ganska kraftogt socialt handikapp och fortfarande har svårt att läsa människor ibland. I text kan jag fundera över formuleringar så länge jag vill, och IRL kan jag läsa kroppsspråk och minspel. I telefonen har jag ingenting, och ringer dessutom troligen och stör jättemycket, vilket vore pinsamt.

(har dock blivit bättre med åren...)

 

[Insignia]

Okroppsliga röster

(Jag är nyfiken på bakgrunden till telefonrädlsa allså, vad den rädde inbillar sig ska hända om han/hon svarar.)

Jag har problem med både folk och telefoner, men går hellre och pratar med någon personligen (eller mailar) än ringer - framför allt om det är någon jag inte känner. På senare år har jag lyckats isolera de främsta orsakerna till att jag tycker så illa om att ringa.

Allmän folkskygghet är förstås en bidragande faktor; jag har svårt att förhålla mig till folk jag vet för lite om. Att det är värre med telefoner beror till stor del på att jag har dålig hörselintelligens - jag hör vad du säger, men det tar tid för hjärnan att registrera det. Det gör att jag måste koncentrera mig väldigt mycket för att följa konversationen när jag inte kan läsa folks läppar och kroppsspråk, vilket i sin tur gör att jag är rädd att säga något jag kommer att ångra, eftersom jag tänker mer på vad det egentligen var du sade än på vad jag ska svara.

Det går bättre om det är någon jag har pratat i telefon med förut, eftersom jag då är förberedd på hur vederbörande låter. Om jag ringer till en främling, framför allt till företag, så ökar problemet i och med att jag inte vet vem som kommer att svara och därför har svårare att förbereda mig. Jag blir hellre uppringd än ringer upp själv, eftersom jag då slipper det extra steget att avgöra om jag pratar med rätt person.

 

[Nightowl]

Telefon- och andra skräcker

Jag har en tillfällig fobi för telefonsignaler som utlöses varje gång jag går in i en av mina depressioner. På ett undermedvetet plan associerar jag telefonsamtal till ångest och skam, som om alla telefonsamtal var folk som skulle ringa för att skälla på mig. När jag väl svarar är det mindre problem, men om folk ringer oönskat (telefonförsäljare är ett bra exempel) är jag mindre trevlig, eftersom jag just utsatts för motsvarigheten till att en normal människa sett någon bli skjuten (det är sant, jag blir lika skärrad då!). Fast det kan ju inte den som ringer veta, det är ju inte deras fel. När jag är i det tillståndet är dessutom min normala oförmåga att få saker gjorda extrem och jag behöver anstränga mig för att gå upp, gå och lägga mig och äta, så jag är inte så mycket för att ringa folk heller, men det är egentligen inte själva samtalet som skrämmer mig. (Detta är naturligtvis inte riktigt friskt, men själva poängen är ju att jag är sjuk då.)

När jag är i ett normalt tillstånd gör telefonsignaler mig fortfarande lätt nervös, men inget så allvarligt. Jag tappar dock fullständigt all koncentration när jag hör en telefon, så fastän jag har min mobil med mig när jag kör bil så har jag den alltid avstängd, för jag har kört i diket när jag haft den på och folk ringt mig. Överhuvud taget har jag otroligt låg simultankapacitet (kopplat till en sorts autism) och har väldigt lätt att tappa koncentrationen och väldigt svårt att återfå den igen. Om jag har mer omfattande saker att göra på jobbet så isolerar jag mig på mitt kontor och sätter telefonsvararen på att jag är i "tjänsteärende", vilket ju iofs är sant, men i vanliga fall antas man nog vara överallt utom på kontoret när man är på tjänsteärende... just för att hålla koncentrationen och få saker gjorda så bra som möjligt. En annan metod är att utnyttja min extrema flextid och jobba på kvällar och helger när ingen kan tänkas ringa mig, och sedan sova ut dagen därpå och ta flexledigt...

När jag är i mitt dödläge har jag en liknande, mer smygande skräck för brev och i viss mån även för e-brev; jag har en irrationell känsla för att det ska vara... en anklagelse om min otillräcklighet och allmänna värdelöshet i brevet, hur dumt det än låter. Även när jag mår bra behöver jag så att säga ta mig i kragen för att öppna och reagera på brev, inklusive sådana saker som räkningar; jag har gjort det till en regelbunden ritual både hemma och på jobbet för att slippa hamna hos kronofogden igen av vettlösa skäl.

Däremot kan jag när jag mår bra (=normalt) tala ganska länge i telefon med någon jag känner (föräldrar, vänner, etc.) och om jag är i en av mina maniska perioder fortsätter jag att prata tills den andre tvingar mig att lägga på!

Erik

 

[krank]

Re: Telefon- och andra skräcker

När jag är i mitt dödläge har jag en liknande, mer smygande skräck för brev och i viss mån även för e-brev; jag har en irrationell känsla för att det ska vara... en anklagelse om min otillräcklighet och allmänna värdelöshet i brevet, hur dumt det än låter. Även när jag mår bra behöver jag så att säga ta mig i kragen för att öppna och reagera på brev, inklusive sådana saker som räkningar; jag har gjort det till en regelbunden ritual både hemma och på jobbet för att slippa hamna hos kronofogden igen av vettlösa skäl.

Jag känner igen det där och suttit i ungefär samma situation vid flera tillfällen; så det låter inte alls "dumt". Du har min djupaste sympati, ty ditt problem tycks vara värre än mitt blev.

Däremot skjuter jag alltid upp räkningsbetalandet alldeles för länge eftersom jag egentligen inte vill se hur det ser ut med min ekonomi, men det är en helt annan sak.

 

[Eva Florén]

Tja med tanke på att det är oerhört länge sedan jag hade en anställning av någon form, utöver frilansjobb så har jag svårt att ta ställning till det.
Jag har jobbat som receptionist på ett företag och som jag minns det så hade jag inga som helst problem då... men å andra sidan så har min telefonskräck eskalerat under de femton åren... Jag misstänker att jag skulle klara situationen strålande, då jag inte är den person som söks, utan det är Mitt Företag som söks. Måltavlan är alltså en annan och jag har bara upp till att förmedla det mitt jobb innebär om du förstår.
Min personliga mobil/telefon är en annan sak, den är en förlängning av mig och jag är Personen som söks.

Eva

 

[Eva Florén]

Klart det finns. Fast om sanningen ska fram så tror jag merparten måste svara i telefon med ojämna mellanrum, alternativt faktiskt ringa folk.
Textilläraren behöver ringa och beställa varor, föräldrar mm.
Djurskötaren behöver ringa och beställa varor, vetrinär mm.
Busschauffören behöver ringa trafikledningen
Lagerarbetaren behöver ringa om skador i lagret
etc
Jag tror inte någon slipper undan helt, någonsin.

 

[Eva Florén]

Hm, inte precis... snarare ett socialt beteendeproblem. Jmfr att det i de flesta kulturer finns folk som distanserar sig sin sociala samvaro i samband med depression eller andra problem...

 

[Eva Florén]

Problemet som jag har är väl att jag inte kan tala i telefonen när panikångesten griper mig... dvs rädslan för rädslan ger en rädsla som övergår i panikångest.

När det går bra, och det har det gjort många gånger när jag insett vem som är i den andra änden (en viktig nyckel till problemet), så kan jag antingen prata på som en värsta pratkvarn, oftast kan jag dock inte tänka och resonera normalt utan det kommer ut både kråkor och dumma saker som inte hör hemma i diskussionen. Lite som Goddag Yxskaft varianten:

Fingerat exempel låter såhär:
Uppringaren - Hej, är det här Eva?
Jag - Vem söks?

Det är vad jag är rädd för, att inte kunna göra mig förstådd och befinnas vara en galning eller idiot. När rädslan sedan övergår i panikångest låses all förmåga till att handla. Jag kan stirra på telefonen som vore den en elak vild kobra, oförmågen till att svara i den.

Så, rädsla för rädsla i sig!

 

[solvebring]

Att man tvingas prata med någon man inte vill prata med.
Eller så är det försäljare som inte fattar vad ett nej är och så måste man tvinga sig själv att vara dryg och otrevlig för att de tillslut skall ge upp, och det är en otrevlig känsla av att tvingas vara otevlig bara för att, fast man egentligen inte vill etc.

 

[Eva Florén]

Nixning

Jag älskar befrielsen att faktiskt kunna upplysa vederbörande (och då talar jag om den fasta telefonen) att telefonen han/hon ringt är en nixad telefon. Så skönt att kunna köra över försäljaren på samma sätt som vederbörande kör över mig.

Men, jag vet inte inte om det går att nixa mobiler... hm...

 

[solvebring]

Re: Nixning

Well, jag har både hem och mobil, och jag blir lika förbannad varje gång de ringer på någon utav dem. Saken är den att jag tänker inte Nixa, för folk skall tamejfan kunna förstå vad det enkla ordet NEJ betyder. Annars anser jag att de är så dåliga på svenska att de absolut inte bör jobba med att prata i telefon.

 

[Insignia]

Att vara otrevlig

Eller så är det försäljare som inte fattar vad ett nej är och så måste man tvinga sig själv att vara dryg och otrevlig för att de tillslut skall ge upp

Fast just det problemet är lätt att lösa:

"Nej, tack." *klick*

Man måste inte vänta tills försäljaren lägger på.

 

[solvebring]

Re: Att vara otrevlig

Jo, jag vet, jag brukar köra med det ganska ofta.
Men det är otrevligt bara för att de skall vara som pestsmittade blodiglar över luren. Och ibland i de klick-fallen har de ringt någon dag senare och försökt igen de elakingarna.

 

[Nightowl]

Re: Att vara otrevlig

Man måste inte vänta tills försäljaren lägger på.

En gång när jag gjorde det ringde försäljaren tillbaka och berättade hur dum och oartig jag var och hur jag aldrig skulle våga göra det mot någon som jag stod ansikte mot ansikte mot.

Erik, hon har aldrig mött mig, det märktes...

 

[Insignia]

Re: Att vara otrevlig

En gång när jag gjorde det ringde försäljaren tillbaka och berättade hur dum och oartig jag var

O_O Okej, det kanske inte är en garanterat enkel lösning. My bad.

och hur jag aldrig skulle våga göra det mot någon som jag stod ansikte mot ansikte mot.

Jag skulle nog inte lägga på luren rakt i ansiktet på någon, men det har inte så mycket att göra med att våga.

 

[Kropotkin]

Re: Att vara otrevlig

Jag jobbar en del extra som telefonintervjuare. Då jag inte säljer något eller kan tvinga någon att svara på frågor så tar jag ett nej för ett nej. Men ett problem som ibland dyker upp går något i den här stilen:
Jag ringer och presenterar mig. Personen är inte så fötjust över idén och svarar nekande. Men ofta kanske en person är upptagen med något just nu men kan vara villig att svara på frågorna när de har tid, så jag frågar om det går bra att ringa någon annan gång. Vissa människor tycks här se vad de tror är en lätt väg ur konversationen och säger att det kan vi göra. Hade de sagt nej en andra gång hade de hamnat på listan för vägran, men nu bokar jag istället om dem och någon på jobbet ringer upp några dagar senare. Ovanstående procedur upprepas men efter ett par gånger brister det för personen som rings upp och denna blir riktigt arg och otrevlig. De tycker att vi som ringer upp förföljer dem bara för att vi inte förstår undertexten i deras budskap.

Sedan avskyr jag själv verkligen försäljare som vägrar ta ett nej - det är faktiskt upplagt för att man måste bli otrevliga mot dem. Att då ringa upp igen och säga så är inte bara korkat utan minst lika otrevligt. Jag har råkat ut för att folk lägger på luren och även blivit kallad idiot efter tre ord, men jag tar verkligen inte åt mig av det.

Sedan är det förstås alltid trevligare att ringa upp personer på listor som tidigare gått med på att bli uppringda.

Sedan hör till saken att jag har telefonfobi...

 

[Guest]

Va fan. Dom lever på det. Låt dom vara... gör såhär istället... Detta trick fungerar varje gång.

Poängen med detta är att få säljaren att sluta ringa plus att undvika att någon blir sur genom att slänga på luren osv...

Säljaren ringer, låt honom eller henne kort presentera sin produkt, sen säger ni bara kort: "Ja, men ni ringde igår och erbjöd samma grej och då sa jag ja. Så jag tror grejerna är på väg..."
"Jaha" Säger säljaren. "Då tar jag bort dig från listan, det måste blivit något fel, tack och hej"
Du lägger på...

Klart, enkelt...

Puss på pungen från Lexx. Över och ut!

 

[Magnus Seter]

Det är en strategi

En gång när jag gjorde det ringde försäljaren tillbaka och berättade hur dum och oartig jag var och hur jag aldrig skulle våga göra det mot någon som jag stod ansikte mot ansikte mot.

De försöker skuldbelägga dig, och hoppas att det ska ge dem fortsatt fördel. För de flesta är lite skamsna över att ha varit "otrevlig".

När det hände mig att en telefonförsljare ringde tillbaks efter att jag kastat på luren, och inledde med "why did you hang up on me ..." (hon ringde från utlandet), så blev mitt svar "why the hell did you call back", och sen slängde jag på luren igen.

När jag berättade det för branschkollegor, så avslöjade en att de hade haft påringning från samma bolag, och sen slängt på, och sen blivit uppringda direkt och utskällda, vilket gjorde att de kopplade försäljaren till chefen.

Värt att notera är att det bolaget ringde två gånger i veckan under två eller tre månader och tog inte ett nej. Svin.

Fast det är klart, när jag svor åt dem slutade de ringa.

/M

 

[Nightowl]

Luring

Jag skulle nog inte lägga på luren rakt i ansiktet på någon, men det har inte så mycket att göra med att våga.

Under perioden 92-96 gick jag runt med en gigantisk röd telefonlur som jag slog ned folk med som försökte prata med mig utan att vara tilltalade.

Erik, inget är omöjligt för en händig karl