Telefon- och andra skräcker
Jag har en tillfällig fobi för
telefonsignaler som utlöses varje gång jag går in i en av mina depressioner. På ett undermedvetet plan associerar jag telefonsamtal till ångest och skam, som om
alla telefonsamtal var folk som skulle ringa för att skälla på mig. När jag väl svarar är det mindre problem, men om folk ringer oönskat (telefonförsäljare är ett bra exempel) är jag mindre trevlig, eftersom jag just utsatts för motsvarigheten till att en normal människa sett någon bli skjuten (det är sant, jag blir lika skärrad då!). Fast det kan ju inte den som ringer veta, det är ju inte deras fel. När jag är i det tillståndet är dessutom min normala oförmåga att få saker gjorda extrem och jag behöver anstränga mig för att gå upp, gå och lägga mig och äta, så jag är inte så mycket för att ringa folk heller, men det är egentligen inte själva samtalet som skrämmer mig. (Detta är naturligtvis inte riktigt friskt, men själva poängen är ju att jag är sjuk då.)
När jag är i ett normalt tillstånd gör telefonsignaler mig fortfarande lätt nervös, men inget så allvarligt. Jag tappar dock fullständigt all koncentration när jag hör en telefon, så fastän jag har min mobil med mig när jag kör bil så har jag den alltid avstängd, för jag har kört i diket när jag haft den på och folk ringt mig. Överhuvud taget har jag otroligt låg simultankapacitet (kopplat till en sorts autism) och har väldigt lätt att tappa koncentrationen och väldigt svårt att återfå den igen. Om jag har mer omfattande saker att göra på jobbet så isolerar jag mig på mitt kontor och sätter telefonsvararen på att jag är i "tjänsteärende", vilket ju iofs är sant, men i vanliga fall antas man nog vara överallt
utom på kontoret när man är på tjänsteärende... just för att hålla koncentrationen och få saker gjorda så bra som möjligt. En annan metod är att utnyttja min extrema flextid och jobba på kvällar och helger när ingen kan tänkas ringa mig, och sedan sova ut dagen därpå och ta flexledigt...
När jag är i mitt dödläge har jag en liknande, mer smygande skräck för brev och i viss mån även för e-brev; jag har en irrationell känsla för att det ska vara... en
anklagelse om min otillräcklighet och allmänna värdelöshet i brevet, hur dumt det än låter. Även när jag mår bra behöver jag så att säga ta mig i kragen för att öppna och reagera på brev, inklusive sådana saker som räkningar; jag har gjort det till en regelbunden ritual både hemma och på jobbet för att slippa hamna hos kronofogden igen av vettlösa skäl.
Däremot kan jag när jag mår bra (=normalt) tala ganska länge i telefon med någon jag känner (föräldrar, vänner, etc.) och om jag är i en av mina
maniska perioder fortsätter jag att prata tills den andre tvingar mig att lägga på!
Erik