Monster som spelbara raser ?

[Franz]

Sen så är det en till grej. Nu är det jag som övertänker, jag vet, men en kentaur kan ju inte gå på vanliga utedass. Det betyder, om hen är något så när lik en häst gällande anatomi att hen pissar och skiter överallt…

 

[EvilSpook]

Pratar vi om en standard-fantasyvärld så blir det ju lite märkligt om en gammal män på ett värdshus kommer fram till en ork, ett skelett och en vampyr för att ge dem ett uppdrag (när jag skriver detta så märker jag dock hur awesome det låter!) och många monster har ju svagheter och egenheter som man måste förhålla sig till.

En vampyr, ett skelett och en orch går in på ett värdshus. Orchen säger till värdshusvärden -"Ge oss en 3 Bloody Mary tack. En med extra Blood, en med extra Mary och en med en extra mopp".

//EvilSpook

 

[Franz]

En vampyr, en ork och ett skelett går in på ett värdshus. Vampyren säger:
- Ska vi gå till Black Jack-bordet? Jag känner för att betta!
Orken säger:
- Nä, jag orkar inte!
Skelettet säger:
- Hörrni, nu måste vi bena ut det här!

 

[EvilSpook]

Vad tycker övriga forumet om att kunna spela monster raser ?

Är det bra eller anus ?

Tyckte att det tidigare var problematisk, men betydligt mindre så med åren.
Jag tror att det har med förtroende för övriga spelare och sin egen ambition att göra.
Vill man spela seriöst och lite pretentiöst blir det såklart svårare med ett gäng som liknar teen titans.
Men med rätt spelare och inställning kan det å andra sidan bli hur bra som helst.

//EvilSpook

 

[Brior]

Jag tycker att det är särskilt spännande att fundera över hur icke-mänskliga varelser skulle fungera och tänka med sina förutsättningar och sociala strukturer. Jag gillade att skriva om vargfolk i mina trakoriska romaner och har haft väldigt kul med alver, demoner, halvlingar etc i Svärdets sång – för varelser kan vara konstiga även om de liknar människor. Hur påverkar exempelvis odödlighet psyket? Vad gäller profanerad exotism, så är det ju knappast brist på exotiska varelser även om man gör spelare av några arter.

(För övrigt vill jag som veterinär hävda att anus är bra! Den som inte förstår detta kommer att göra det den dag hens anus inte fungerar som tänkt!)

 

[Dr_Dängrot]

Sen så är det en till grej. Nu är det jag som övertänker, jag vet, men en kentaur kan ju inte gå på vanliga utedass. Det betyder, om hen är något så när lik en häst gällande anatomi att hen pissar och skiter överallt…

Det där är något man inte behöver ta i beaktande för rollpersoner går aldrig på toa precis som att dom aldrig badar eller sköter sin tandhygien eller äter 3 mål mat om dagen osv .

 

[Franz]

Det där är något man inte behöver ta i beaktande för rollpersoner går aldrig på toa precis som att dom aldrig badar eller sköter sin tandhygien eller äter 3 mål mat om dagen osv .

Absolut, men jag kan liksom i mitt huvud rationalisera att rollpersonerna har gått på utedasset under kvällen på värdshuset, vi behöver bara inte tala om det. Kentauren har å andra sidan säkerligen lagt av en gigantisk tarmuttömning på värdshusets golv, vi behöver bara inte tala om det. Lite skillnad för mig

 

[erikt]

Det förtar även av känslan av det immersion för mig. Jag menar hur kan ankan prata med en näbb.

På samma sätt som en papegoja?

Hur kan han vara en krigare när han ett par äpplen lång.

Har du provat att bråka med en honungsgrävling någon gång? Storlek har begränsad betydelse.

Hur kan han hålla i ett svärd? Hur kan en vampyr som dricker levande varelser blod bara kunna lalla omkring bland folk.

Hur kan en biff-ätande människa bara lalla omkring bland kor?

Hur kommer Kentauren in på värdshuset osv. Blir väldigt mycket Disney + över hela settingen.

 

[Lupus Maximus]

Jag gillar när rollspel inte hindrar "monster" som rollpersoner. Sedan vad som är tillgängligt för spelarna beror på den specifika kampanjen.

Vill en spelare fåna sig och spela skämtsamt, tja... är det en fånig och skämtsam kampanj passar det utmärkt. Om det inte är det, och spelaren inte kan hålla sig från att fåna sig, så är inte spelaren kompatibel med kampanjen. Men det har inget med om man kan spela ett "monster" eller inte.

 

[zo0ok]

Jag tycker det beror helt på världen och kampanjen.
Skulle vi köra i Trakorien är ju Vargmän inga problem. Minotaurer däremot?
Om vi däremot skulle köra Kopphavets hjältar så är Minotaurer en grej där. Helt ok då.

Jag har nog egentligen först problem med det, om jag har problem med spelarens bevekelsegrund för att spela ett monster, och hur karaktären kommer fungera i kampanjen. Och då ser jag tre problem:
1) om det bara handlar om min-maxande (den bästa lönnmördaren är en halv-orch, så jag vill spela halvorch just därför)
2) om spelaren försöker göra fars av det
3) om monster-rollpersonen kommer ta uppmärksamhet från de andra rollpersonerna, och oundvikligen hamna i händelsernas centrum hela tiden

Med det sagt, så föredrar jag en så mänsklig kampanjevärld som möjligt... så att det inte krävs så stora avsteg från vad som är "normalt" för att få effekt. Jag har precis läst den första Dragonlance-romanen. Där är standard-fienderna "Draconians". Ödleliknande/Drakliknande människostora varelser, med vissa magiska egenskaper. Jag tycker det är fräckt när de dyker upp första gången, men sedan när de är överallt, även som stökiga besökare på världshusen... då tycker jag det hade varit bättre att det "bara" var orcher eller någon form av människor.

 

[DanielSchenström]

Jag gillar valmöjligheter så om det inte är något problem så får spelarna göra vad de vill.

 

[Deodanders]

Det händer ibland att jag, än idag, eller särskilt idag... just nu faktiskt, grämer mig över att jag inte lät min son spela Skaven när han ville det. Vi hade spelat lite WFRP 2e och pratade om att plocka upp det igen. Självklart skulle jag ha börjat en kampanj med mitt barn, där rollpersonerna var den behornade råttans barn. Istället spelade vi inte alls.

 

[Sömniga Isaac]

Jag strävar ofta efter att minska på de fantastiska elementen i spel som jag spelleder, därför att jag vill helst av allt spela i vår värld eller något som liknar vår värld. MEN som spelare i en fantasy setting så har jag jätte svårt att spela spelet om jag inte får spela ödlefolk eller dylika monsterfolkslag, för jag klarar inte av fantasy särskilt bra annars. Ska jag uthärda att vara spelare i fantasy måste jag nästan spela en monster ras för att orka, för det är den enda delen av fantasy som är intressant för mig.

 

[anth]

Innan man diskuterar monster som spelbara raser vill jag lyfta en mer grundläggande fråga som jag tycker att man måste besvara först:

Vad är ett monster?

Spelar man fantasy förväntar man sig att förutom människa kan man spela alv, dvärg och halvling.
Sedan varierar det från spel till spel, men i DnD är numera draconians, gnomes, tieflings, drow, half-elves och half-orcs spelbara i grundreglerna. För att inte tala om spelbara raser i splat-books.
Andra spel har sina speciella raser, som misslor, vargmän, svartfolk, ankor, skaven,... och så har vi Star Wars.

Låt oss förenkla; säg att förutom människa så är bara alv, dvärg, halvling som spelbara raser.
Varför är inte alver, dvärgar och halvlingar monster?

Jag har varit med om spelare som spelar alver och dvärgar "jättebra":
En gång spelade en person en dvärg som en småväxt skotte som var en långsint, girig alkoholist.
En annan gång spelade en person en alv som en långsmal person som bröt på finlandsvenska och var trädkramere; ville skydda naturen från de hemska människorna.
Ärligt: är det en bra gestaltning av alver och dvärgar?

Jag har till och med sett svenskar som har problem att rollspela kineser, vikingar, amazonasindianer, eller t.o.m. moderna amerikaner på ett trovärdigt sätt. Det känns bara som de spelar vanliga svennar från 2000-talet.
Nu kanske någon säger att det är rollspel och rollspel ska vara kul. Vad gör det om spelaren som har en kines som rollperson, inte rollspelar som en kines om vi ändå har kul när vi rollspelar?
Och om det inte gör så mycket att man inte spelar en kines rätt, då gör det väl inte så mycket om man inte spelar en alv korrekt, eller en kentaur?

Jag tycker att antingen ska alla icke-människor vara förbjudna, eller så ska alla vara tillåtna.

Sedan tycker jag att att spelledaren och spelvärlden är viktigare än vad spelarna tycker.
Vad gör det om man kan rollspela en demon, om alla spelledarpersoner tar fram högafflarna och tänder bålen så fort de får se en demon?

Min erfarenhet med icke-mänskliga rollpersoner är att det blir två typer av spel:
1. Man bryr sig inte om skillnaderna: dvärgen behandlas som en skotte, alven behandlas som en finlandssvensk och demonen behandlas som en namibier som talar skånska (om ni bor i skåne talar demonen värmländska).
2. Allt blir ett ångestladdat drama som bara går ut på att dölja rollpersonernas identiteter, ungefär som när man spelar marvel-mutanter i en värld där vanliga människor hatar/fruktar mutanter.
Jag är mest nyfiken på om ni har andra spelstilar än de två när man har med icke-människor?

 

[Bolongo]

1. Man bryr sig inte om skillnaderna: dvärgen behandlas som en skotte, alven behandlas som en finlandssvensk och demonen behandlas som en namibier som talar skånska (om ni bor i skåne talar demonen värmländska).

Nära släkt med detta är väl att man spelar dem som aliens i Star Trek. Alltså som människor med något karaktärsdrag starkt framhävt.

 

[zo0ok]

Och om det inte gör så mycket att man inte spelar en kines rätt, då gör det väl inte så mycket om man inte spelar en alv korrekt, eller en kentaur?

Jag tycker att rollspel är en ... utforskande/explorativ ... aktivitet.

Så jag tycker att man måste få försöka. Annars börjar man ställa motsvarande krav på SL att alla SLP, konflikter, politik och kartor är "djupa". Och jag tror det är roligare att spela, och öva sig på att spela, lära sig spela, än att spela bra.

Däremot tycker jag man ska ställa frågan till spelaren: varför. Om syftet med att spela en Alv bara är att man vill maxa sin ranger, men man har tänk sig att alven är som vilken murderhobo som helst... eller... om syftet är att göra fars (snarare än att utforska) så tycker jag svaret ska vara nej.

 

[Lupus Maximus]

Min erfarenhet med icke-mänskliga rollpersoner är att det blir två typer av spel:
1. Man bryr sig inte om skillnaderna: dvärgen behandlas som en skotte, alven behandlas som en finlandssvensk och demonen behandlas som en namibier som talar skånska (om ni bor i skåne talar demonen värmländska).
2. Allt blir ett ångestladdat drama som bara går ut på att dölja rollpersonernas identiteter, ungefär som när man spelar marvel-mutanter i en värld där vanliga människor hatar/fruktar mutanter.
Jag är mest nyfiken på om ni har andra spelstilar än de två när man har med icke-människor?

3. Olika kulturer med olika synsätt och med kulturkrockar. Det kräver ju inte icke-människor, men det kan ge ytterligare skillnader pga olika behov baserat på biologin.

T.ex. har vi "elven stupid" där en alv som är 70 bast är lika mentalt mogen som en tolvåring ger en mental inställning, men alver som som utvecklas lika snabbt som en människa, men lever i några tusen år, har en annan och helt enkelt har högre krav på vad de ser som mogen individ. Varför delta i ett uppror mot en tyrann, då problemet är självkorrigerande inom något årtionde, osv.

Men, de kulturella skillnaderna kan också ge problem i "varför vill den här rollpersonen ge sig ut på äventyret". Grupp-typ 1 bryr sig nog inte om den frågeställningen, men grupp-typ 3 är frågan viktig för.