Nekromanti Multipla karaktärer
- Thread starter MrG
- Start date
Re: Avskaffa spelledaren!
Visst!
En grupp erfarna spelare kan, när sådana finnes, funka som mentorer för nybörjaren. Fast det man egentligen gör då är att byta ut "förklaring före spelmötet" mot "förklaring under spelmötet".
Gordeg
Visst!
En grupp erfarna spelare kan, när sådana finnes, funka som mentorer för nybörjaren. Fast det man egentligen gör då är att byta ut "förklaring före spelmötet" mot "förklaring under spelmötet".
Gordeg
Re: Att uppmuntra till deltagande:
Hyllningar och bonusar till folk när de tar risken, mest klassiska är xp, men komplimanger och uppmuntran funka lika bra.
Plus att som sl acceptera alla sånna idéer, en jätte cool känsla när man märker att det funkar och får en helt klart att pröva det igen som spelare.
Som spelar
Kör på och kolla om folk hakar på, blir det konstigt kan man be om ursäkt sedan, men sällan det blir det.
Spela med nya bekantskaper får en ofta att våga testa mer och sen är det enklare att ta med sig det hem. Svårare att ta nya grepp med en samspelad grupp.
Som SL
Hyllningar och bonusar till folk när de tar risken, mest klassiska är xp, men komplimanger och uppmuntran funka lika bra.
Plus att som sl acceptera alla sånna idéer, en jätte cool känsla när man märker att det funkar och får en helt klart att pröva det igen som spelare.
Som spelar
Kör på och kolla om folk hakar på, blir det konstigt kan man be om ursäkt sedan, men sällan det blir det.
Spela med nya bekantskaper får en ofta att våga testa mer och sen är det enklare att ta med sig det hem. Svårare att ta nya grepp med en samspelad grupp.
Rising
Vila i frid
Re: Invändningsregeln:
Det var ändå bara en utvikning. Invändningsregeln är enklare än så. Den är lika enkel som den är praktiskt suverän, däremot kan jag alltså (ännu) inte förklara varför den fungerar så bra. När jag kommer på något så hör jag av mig.
Nej, gör inte det, förresten. Jag har nämligen fel och lade fram en jäktad, oigenomtänkt modell över hur detta fungerar. Jag har varit inne på att försöka vaska fram vad som utgör en riktig berättelse från en oriktig tidigare, och det är nog ett tvivelaktigt projekt som jag envisas med enbart på grund av min fåfängas skull. I vilket fall som helst så är det där jag föreslog inte (hela) sanningen.
Det var ändå bara en utvikning. Invändningsregeln är enklare än så. Den är lika enkel som den är praktiskt suverän, däremot kan jag alltså (ännu) inte förklara varför den fungerar så bra. När jag kommer på något så hör jag av mig.
Re: Att uppmuntra till deltagande:
Något som är väldigt tacksamt ur kampanjskaparsynpunkt är regler för att konstruera spelmässiga fixpunkter som tex förläningar, borgar, byar, städer, båtar, rymdskepp, handelskompanier osv. Ju mer delaktiga som spelarna har varit i uppbyggnadsskedet av en kampanj desto mer blir den deras. Egentligen ett bättre sätt att lägga upp det på än att i efterhand försöka sälja in dem på spelledarens vision.
Något som är väldigt tacksamt ur kampanjskaparsynpunkt är regler för att konstruera spelmässiga fixpunkter som tex förläningar, borgar, byar, städer, båtar, rymdskepp, handelskompanier osv. Ju mer delaktiga som spelarna har varit i uppbyggnadsskedet av en kampanj desto mer blir den deras. Egentligen ett bättre sätt att lägga upp det på än att i efterhand försöka sälja in dem på spelledarens vision.
Rising
Vila i frid
Re: Att uppmuntra till deltagande:
Om man tror att det är värst med tvivlet "pratar jag för mycket? Lägger jag till för mycket spelledarpersoner i handlingen?" osv, då fungerar någon sort av fantasipoäng bra: Man spenderar fantasipoängen för att få lägga till saker i handlingen. Då ser alla hur mycket det förväntas av dem att bidra till handlingen. Man bör dock inte koppla dessa fantasipoäng till något annat som har med spelet att göra; att exempelvis göra så att bra rollgestaltning belönas med extra fantasipoäng - eller att man dessutom kunde använda fantasipoängen till att ge sin karaktär en poängbonus i en handlingsresolution, det vore att missbruka tanken med poängen katastrofalt.
Om man tror att det är värre med tvivlet "lägger jag in något som sabbar atmosfären eller som bryter mot genrens konventioner?" osv, då fungerar det bättre om man i förväg pratar om vad det är för gemensam målsättning man vill ha. Jag skulle personligen ha svårt för att lägga till något i Eon eftersom jag är så obekant med världen och tycker den är så snårigt och komplext uppbyggd (vilket förstås är en av dess kvaliteter ur trovärdighetssynpunkt), medan jag enkelt tycker mig kunna bidra med färgstarka porträtt och miljöer i Baron von Munchaussen (vilket å andra sidan många av dagens barn kanske skulle ha större problem med).
Om man däremot tror (och det här är vad jag personligen tror) att det värsta tvivlet är "kommer mina medberättare tvingas anpassa sig för mycket till det jag hittar på om jag tar ut svängarna?" (eller den barnsliga, egocentriska varianten: "hur gör jag för att få alla andra att prata om det jag hittar på?") så är det svårare. Då tror jag att man måste köra en väldigt ändamålsinriktad (=teleologisk) spelstil för att alla ska känna sig säkra.
Alltså, i en vanlig orsak-verkan-spelstil är det alltid vanskligt att tillämpa fritt berättande. Alla som försökt skriva ett regelsystem för fri magi har upptäckt detta - om spelarna eftersträvar framgång åt sina karaktärer så uppmuntras de till att hitta på så enkla och kraftfulla (och tråkiga) lösningar på sina problem som möjligt. I vanliga orsak-verkan-världar är det en stor skillnad på att hitta på en skurk som kan lyfta en långtradare och att hitta på en annan skurk som kan lyfta en hel skyskrapa: Den ene vinner troligtvis i en brottningsmatch mot den andra. På detta sätt kan olika påhitt vara olika "dominerande" i en vanlig orsak-verkan-värld: Det mest framgångsrika tar upp störst plats i historien. Därför kan somliga spelare försöka övertrumfa varandra, medan andra spelare kan vara rädda för att sätta alltför stark prägel på historien.
I en ändamålsvärld fungerar det inte så. Inigo Montoya har övat på fäktning i hela sitt liv, men den halvenkle Westley är ändamålsstyrd att besegra honom. Vad ger Westley kraften till detta stordåd? Det skulle ha kunnat vara vad som helst, men som vi vet är ändamålet i Princess Bride att den sanna kärleken skall segra. Så vi får acceptera att Westleys höga kärlek har gjort honom till en bättre fäktare än Inigo Montoya, fastän han i sträng kausalisk mening inte borde kunna vara detta, då han har haft mycket kortare tid på sig.
Så... enligt detta synsätt finns det ingen dominanstävlan mellan de olika påhitten. Vad man berättar påverkar alltså inte hur berättelsen kommer fortlöpa, annat än på ett kosmetiskt plan. Det gör att man kan ta ut svängarna hur mycket man vill utan att inkräkta på någon annan berättares möjligheter att sätta sin egen prägel på historien.
Det måste vara lösningen.
Well, om det nu är det som är problemet, då hjälper inga belöningar eller kreativitetshjälpmedel.
Om man tror att det är värst med tvivlet "pratar jag för mycket? Lägger jag till för mycket spelledarpersoner i handlingen?" osv, då fungerar någon sort av fantasipoäng bra: Man spenderar fantasipoängen för att få lägga till saker i handlingen. Då ser alla hur mycket det förväntas av dem att bidra till handlingen. Man bör dock inte koppla dessa fantasipoäng till något annat som har med spelet att göra; att exempelvis göra så att bra rollgestaltning belönas med extra fantasipoäng - eller att man dessutom kunde använda fantasipoängen till att ge sin karaktär en poängbonus i en handlingsresolution, det vore att missbruka tanken med poängen katastrofalt.
Om man tror att det är värre med tvivlet "lägger jag in något som sabbar atmosfären eller som bryter mot genrens konventioner?" osv, då fungerar det bättre om man i förväg pratar om vad det är för gemensam målsättning man vill ha. Jag skulle personligen ha svårt för att lägga till något i Eon eftersom jag är så obekant med världen och tycker den är så snårigt och komplext uppbyggd (vilket förstås är en av dess kvaliteter ur trovärdighetssynpunkt), medan jag enkelt tycker mig kunna bidra med färgstarka porträtt och miljöer i Baron von Munchaussen (vilket å andra sidan många av dagens barn kanske skulle ha större problem med).
Om man däremot tror (och det här är vad jag personligen tror) att det värsta tvivlet är "kommer mina medberättare tvingas anpassa sig för mycket till det jag hittar på om jag tar ut svängarna?" (eller den barnsliga, egocentriska varianten: "hur gör jag för att få alla andra att prata om det jag hittar på?") så är det svårare. Då tror jag att man måste köra en väldigt ändamålsinriktad (=teleologisk) spelstil för att alla ska känna sig säkra.
Alltså, i en vanlig orsak-verkan-spelstil är det alltid vanskligt att tillämpa fritt berättande. Alla som försökt skriva ett regelsystem för fri magi har upptäckt detta - om spelarna eftersträvar framgång åt sina karaktärer så uppmuntras de till att hitta på så enkla och kraftfulla (och tråkiga) lösningar på sina problem som möjligt. I vanliga orsak-verkan-världar är det en stor skillnad på att hitta på en skurk som kan lyfta en långtradare och att hitta på en annan skurk som kan lyfta en hel skyskrapa: Den ene vinner troligtvis i en brottningsmatch mot den andra. På detta sätt kan olika påhitt vara olika "dominerande" i en vanlig orsak-verkan-värld: Det mest framgångsrika tar upp störst plats i historien. Därför kan somliga spelare försöka övertrumfa varandra, medan andra spelare kan vara rädda för att sätta alltför stark prägel på historien.
I en ändamålsvärld fungerar det inte så. Inigo Montoya har övat på fäktning i hela sitt liv, men den halvenkle Westley är ändamålsstyrd att besegra honom. Vad ger Westley kraften till detta stordåd? Det skulle ha kunnat vara vad som helst, men som vi vet är ändamålet i Princess Bride att den sanna kärleken skall segra. Så vi får acceptera att Westleys höga kärlek har gjort honom till en bättre fäktare än Inigo Montoya, fastän han i sträng kausalisk mening inte borde kunna vara detta, då han har haft mycket kortare tid på sig.
Så... enligt detta synsätt finns det ingen dominanstävlan mellan de olika påhitten. Vad man berättar påverkar alltså inte hur berättelsen kommer fortlöpa, annat än på ett kosmetiskt plan. Det gör att man kan ta ut svängarna hur mycket man vill utan att inkräkta på någon annan berättares möjligheter att sätta sin egen prägel på historien.
Det måste vara lösningen.