Nekromanti Mushin-manifestet

[Genesis]

De senaste diskussionerna om spelvärldar har fått mig att fundera på hur jag gillar att spela. Det är intressant att jag efter att ha tränat så många kampsporter till slut hittat den som jag verkligen känner mig bekväm med och jag ser i Wing chun så många paralleller till sättet jag gillar att spela och spelleda rollspel på. Jag ville först kalla det här manifestet för "gamgok", kantonesiska för "känsla" och ett ord som min sifu använde mycket när han förklarade för mig hur man utövar bra Wing chun. På sätt och vis är det en bättre term, men jag använde istället "mushin" eftersom det är en mer välkänd, starkare term, även om det innebär att punkt fyra kan kännas lite malplacé.

Jag postar det här manifestst till stor del för att jag senare skall kunna länka till det i diskussioner som liknar de som hållts på WRNU idag. Punkterna har ett visst överlapp, men jag föredrar att se det som att de "förstärker" varandra. Här följer nu de sju punkterna i mushin-manifestet. Notera att samtliga punkter gäller för såväl spelare som spelledare.

1. I Mushin finns ingen plan, det finns bara här och nu. Inga förberedelser; jag vet inte vad som kommer att hända utan reagerar på det du gör. Du reagerar på det jag gör och jag reagerar på din reaktion. Jag vet inte vad som kommer att hända utan agerar på känsla.
2. I mushin finns ingenting utanför striden. Inga kampanjböcker, ingen spelvärld finns utöver det vi kommit överens om tillsammans. Allt som inte etablerats är tomt utrymme som jag eller du kan grabba tag i och forma något ur. Ingen utanför spelbordet kan skapa mer relevant eller engagerande material än det som skapas av dig och mig, här och nu.
3. Mushin är ärlig och öppen. Jag håller inga hemligheter för dig och du håller inga hemligheter för mig. Våra roller må hålla hemligheter för varandra, men det är en del av spelet. Spelledaren vet inte mer om vad som pågår än vad spelarna gör. Ingen har någon information som inte de andra har. Jag kanske har idéer för hur saker och ting egentligen ligger till, men de har inget sanningsvärde förrän de etablerats i spel. Fiktionen omförhandlas ständigt och inget är satt i sten förrän alla gått med på det.
4. I mushin sätts aldrig kraft mot kraft. Försök inte att blockera dålig energi; ändra istället dess riktning och förvandla den till god energi. När en idé förs fram som jag inte gillar så ställer jag mig inte i vägen. Jag tar emot den och bygger vidare på den och ändrar den till något jag gillar. Jag säger inte "Nej", jag säger "Ja, och" eller "Ja, men". På samma sätt blir jag inte förvånad eller ledsen när du tar mina idéer och gör om dem till något jag inte hade tänkt. Tvärtom! Samspelet där idéer kastas fram och tillbaka, transformeras och muterar och blommar ut är precis vad jag vill ha.
5. I mushin finns ingen vinst eller förlust. Jag kommer att kämpa för min rollperson och du kämpar för din, men jag blir inte ledsen när min rollperson förlorar. Jag njuter av det, precis som jag njuter av min rollpersons vinster. Det viktiga är inte vinst och förlust, utan striden i sig.
6. I mushin finns ingen motståndare, bara medspelare. Mushin-krigaren mår som bäst när hon möter en kämpe som utmanar henne och sätter all hennes skicklighet på prov. Jag vill inte spela med folk som bara lyssnar på mina idéer och spelar med. Jag vill ha medspelare som tar mina idéer och gör saker med dem som jag aldrig väntat mig.
7. Mushin är fullständig medvetenhet och engagemang i nuet. Jag är engagerad i det vi sysslar med här och nu och förväntar mig detsamma av dig. Jag sitter inte och tänker på annat. När min rollperson inte är närvarande är jag fortfarande intresserad av vad som händer och kommer med förslag och uppmuntrande tillrop.

Jag avslutar med ett citat knipsat från Wikipedia. Tydligen skrivet av nå'n japansk svärdsmästare:

The mind must always be in the state of 'flowing,' for when it stops anywhere that means the flow is interrupted and it is this interruption that is injurious to the well-being of the mind. In the case of the swordsman, it means death. When the swordsman stands against his opponent, he is not to think of the opponent, nor of himself, nor of his enemy's sword movements. He just stands there with his sword which, forgetful of all technique, is ready only to follow the dictates of the subconscious. The man has effaced himself as the wielder of the sword. When he strikes, it is not the man but the sword in the hand of the man's subconscious that strikes.

 

[Sodivra]

De senaste diskussionerna om spelvärldar har fått mig att fundera på hur jag gillar att spela. Det är intressant att jag efter att ha tränat så många kampsporter till slut hittat den som jag verkligen känner mig bekväm med och jag ser i Wing chun så många paralleller till sättet jag gillar att spela och spelleda rollspel på. Jag ville först kalla det här manifestet för "gamgok", kantonesiska för "känsla" och ett ord som min sifu använde mycket när han förklarade för mig hur man utövar bra Wing chun. På sätt och vis är det en bättre term, men jag använde istället "mushin" eftersom det är en mer välkänd, starkare term, även om det innebär att punkt fyra kan kännas lite malplacé.

Jag postar det här manifestst till stor del för att jag senare skall kunna länka till det i diskussioner som liknar de som hållts på WRNU idag. Punkterna har ett visst överlapp, men jag föredrar att se det som att de "förstärker" varandra. Här följer nu de sju punkterna i mushin-manifestet. Notera att samtliga punkter gäller för såväl spelare som spelledare.

1. I Mushin finns ingen plan, det finns bara här och nu. Inga förberedelser; jag vet inte vad som kommer att hända utan reagerar på det du gör. Du reagerar på det jag gör och jag reagerar på din reaktion. Jag vet inte vad som kommer att hända utan agerar på känsla.
2. I mushin finns ingenting utanför striden. Inga kampanjböcker, ingen spelvärld finns utöver det vi kommit överens om tillsammans. Allt som inte etablerats är tomt utrymme som jag eller du kan grabba tag i och forma något ur. Ingen utanför spelbordet kan skapa mer relevant eller engagerande material än det som skapas av dig och mig, här och nu.
3. Mushin är ärlig och öppen. Jag håller inga hemligheter för dig och du håller inga hemligheter för mig. Våra roller må hålla hemligheter för varandra, men det är en del av spelet. Spelledaren vet inte mer om vad som pågår än vad spelarna gör. Ingen har någon information som inte de andra har. Jag kanske har idéer för hur saker och ting egentligen ligger till, men de har inget sanningsvärde förrän de etablerats i spel. Fiktionen omförhandlas ständigt och inget är satt i sten förrän alla gått med på det.
4. I mushin sätts aldrig kraft mot kraft. Försök inte att blockera dålig energi; ändra istället dess riktning och förvandla den till god energi. När en idé förs fram som jag inte gillar så ställer jag mig inte i vägen. Jag tar emot den och bygger vidare på den och ändrar den till något jag gillar. Jag säger inte "Nej", jag säger "Ja, och" eller "Ja, men". På samma sätt blir jag inte förvånad eller ledsen när du tar mina idéer och gör om dem till något jag inte hade tänkt. Tvärtom! Samspelet där idéer kastas fram och tillbaka, transformeras och muterar och blommar ut är precis vad jag vill ha.
5. I mushin finns ingen vinst eller förlust. Jag kommer att kämpa för min rollperson och du kämpar för din, men jag blir inte ledsen när min rollperson förlorar. Jag njuter av det, precis som jag njuter av min rollpersons vinster. Det viktiga är inte vinst och förlust, utan striden i sig.
6. I mushin finns ingen motståndare, bara medspelare. Mushin-krigaren mår som bäst när hon möter en kämpe som utmanar henne och sätter all hennes skicklighet på prov. Jag vill inte spela med folk som bara lyssnar på mina idéer och spelar med. Jag vill ha medspelare som tar mina idéer och gör saker med dem som jag aldrig väntat mig.
7. Mushin är fullständig medvetenhet och engagemang i nuet. Jag är engagerad i det vi sysslar med här och nu och förväntar mig detsamma av dig. Jag sitter inte och tänker på annat. När min rollperson inte är närvarande är jag fortfarande intresserad av vad som händer och kommer med förslag och uppmuntrande tillrop.

Jag avslutar med ett citat knipsat från Wikipedia. Tydligen skrivet av nå'n japansk svärdsmästare:

The mind must always be in the state of 'flowing,' for when it stops anywhere that means the flow is interrupted and it is this interruption that is injurious to the well-being of the mind. In the case of the swordsman, it means death. When the swordsman stands against his opponent, he is not to think of the opponent, nor of himself, nor of his enemy's sword movements. He just stands there with his sword which, forgetful of all technique, is ready only to follow the dictates of the subconscious. The man has effaced himself as the wielder of the sword. When he strikes, it is not the man but the sword in the hand of the man's subconscious that strikes.

+1 på allt.

 

[CapnZapp]

Oj.

 

[solvebring]

Jag gillar det, helt klart. Inte för att det passar alla sorts spel eller alla typer av rollspelare - utan för att det går att anpassa till de flesta spelen och de flesta spelgrupperna - bara man vågar pröva.

Detta är trots allt en extremare version av de tekniker som handlar om spelarinflytande, som till exempel Han diskuterat så flitigt, och som jag själv anammat och tolkat rätt så duktigt. Det är även en extremare version av det mesta av det matnyttiga som man kan få ut av Play Unsafe.

Med andra ord tycker jag att du skrivit ett bra manifest, så länge som det är tillåtet att göra egna tolkningar av punkterna och att plocka ut så mycket av varje punkt som man behöver. Det är trots allt vad rollspel är för mig, att ta vad man behöver för att göra det bästa av det man kan för aktuellt spel och spelgrupp.

När jag spelleder tradspel till exempel, så använder jag lite av allt i ditt manifest, fast på olika nivåer - anpassat efter spelgruppen och spelet. Kort sagt vill jag utlysa ett "+1" samtidigt som jag vill konstatera att detta inte är så olikt andra trådar om spelledartekniker. Sedan så tycker jag det är viktigt att poängtera att sådana saker aldrig behöver vara totalitära. Tvärtom bör de experimenteras med lika mycket om de är experimentella i sig själva.

Varför säger jag det här? Tja, för att jag vill, och för att jag tror att många ser sådana här saker som någonting svartvitt. Men det är inte svartvitt. Faktum är att alla brukar det på ett eller annat sätt och i olika nivåer. De flesta som spelar spelledarstyrda tradspel tenderar väl dock att hålla nere på det mesta vad gäller gruppdynamik och delat inflytande - man är van att spelleder sköter det mesta och är nöjd med det. ... Fast blir man bara medveten om att det här inflytandet finns och börjar rucka på det, det är då man kan ta fram verkligt bra spel, specialanpassat efter sin egen spelgrupp.

Jag var inte medveten om hur mycket inflytande från andra kunde ge mig - ge oss alla. Jag var förut, liksom mina medspelare, inställd på att jag som spelledare bar på allt och att det skulle vara så. Så fel jag hade. Idag älskar jag att experimentera med gruppdynamiken och givandet och tagandet. Jag hoppas därmed att andra kan inspireras av ditt manifest och pröva olika delar av det.

Att "spelledarens ord är lag" är trots allt det värsta missbruket av makt mellan deltagare som jag känner till. Visst, man kan se det som att spelarna valt spelledaren som en sorts representant för vad de vill uppleva - men hur länge håller det egentligen? Hur kan man veta något sådant om man inte låter de som vill ha upplevelsen få vara med och skapa den? Vem är den deltagaren som ensam ska få bestämma vad som är kul och inte, vad som finns och inte? Osv.
... Och det sista här, om maktmissbruket, har för mig blivit en utgångspunkt för mitt nya spelledande och min senaste vision om spel. Däri tror jag att man har nyckeln till att dela fantasin kring bordet på en högre nivå. ... Om man nu intresserar sig för sådana experiment. Jag säger inte att alla måste gilla det eller att alla måste tro det - men jag tror det, och jag rekommenderar folk att testa.

 

[Lukas]

Internsant!

Det är sådana här saker jag skulle vilja utforska mer i rollspel men tyvärr saknar grupp för.


//Lukas

 

[solvebring]

Internsant!

Det är sådana här saker jag skulle vilja utforska mer i rollspel men tyvärr saknar grupp för.

Folk att spela med eller folk som vill pröva?

 

[Genesis]

Med andra ord tycker jag att du skrivit ett bra manifest, så länge som det är tillåtet att göra egna tolkningar av punkterna och att plocka ut så mycket av varje punkt som man behöver.

Tja, du får göra vad du vill med det; det är bara en text. För mig är det här inte en extrem på en skala så mycket som slutstationen på en resa. Jag har anammat metoder och principer som alla pekar åt det här hållet under en lång tid och sakta närmat mig det här. Detta känns för mig som den logiska slutpunkten, och alla bitarna förstärker varandra i en sorts synergieffekt. Jag har märkt det i diskussioner med Recca, där jag kastar ur mig mina tekniker och lösningar på problem och hon säger saker som "Ja, det låter intressant och kul, men då uppstår ju det här problemet." och jag svarar "Det problemet uppstår inte för mig eftersom jag spelar såhär." Så den här slutpunkten känns som ett stabilt ekvilibrium där tekniker förstärker varandra istället för att komma ivägen för varandra. Sedan tror jag säkert att det finns andra ekvilibrium på vägen, andra stabila kombinationer av makt, förberedelse och teknik. Jag tror att Rickard till exempel har hittat en sådan punkt. Men jag vet också att det finns många dysfunktionella kombinationer.

Sedan är det såklart också ett ideal, snarare än en praktisk verklighet för mig. Jag kan inte påstå att jag aldrig blockerar en idé eller aldrig tvingar in ståryn på en uttänkt väg. Men det är något jag strävar mot att uppnå.

 

[Lukas]

Internsant!

Det är sådana här saker jag skulle vilja utforska mer i rollspel men tyvärr saknar grupp för.

Folk att spela med eller folk som vill pröva?

de jag har att spela rollspel med är alla mycket mer intresserade av Trad spel.

 

[solvebring]

Internsant!

Det är sådana här saker jag skulle vilja utforska mer i rollspel men tyvärr saknar grupp för.

Folk att spela med eller folk som vill pröva?

de jag har att spela rollspel med är alla mycket mer intresserade av Trad spel.

Det finns inget som säger att man inte kan anamma sådant spel för tradspel. Det handlar bara om att hitta nivåer på det som passar det aktuella spelet och spelgruppen.

För det måste man experimentera. Mitt tips är att kolla in Play Unsafe och den här artikeln på min blogg. Det finns vissa punkter i den artikeln som jag idag skulle vilja skriva om. Teknikerna som redovisas fungerar dock hur bra som helst bara man hittar sin nivå på dem. Jag spelar faktiskt för det mesta just tradspel, men jag spelar väldigt dynamiskt och fritt i alla fall - i den utsträckning som spelgruppen är bekväm med.

 

[Sodivra]

Du drar paralleler till wing chuns mushin, men du skulle också kunna dra paralleller till sinnet som vatten (taoism), mindfulness/medveten närvaro (zenbuddistisk meditation och kognitiv beteendeterapi), flow/the zone (positiv psykologi) och bejakande. (improteater)

Överhuvudtaget så beskriver du det som människor mår bra utav och som innebär hälsa och kreativitet, både enligt modern psykologisk vetenskap och gammal österländsk filosofi:
Accepterandet, att se saker som de faktiskt är och i nuet, och inte enligt tidigare trosföreställningar och förväntningar, att vara i närvaro och inte flykt eller förnekande, och bemöta på ett flytande sätt istället för ett hårt sätt. Att vara mjuk istället för rigid.

Jag skriver nästa termin ett examensjobb på flow, och tänkte i och med det återkomma till forumet och rollspelsteorier med en text om flow i rollspel.

 

[Genesis]

Du drar paralleler till wing chuns mushin

Rättelse: Jag drar paralleller till Wing chuns "gamgok". "Mushin" är en japansk term, som har sina rötter i taoismens "sinnet som vatten". Och Wikipediaartikeln om mushin drar rakt av en parallell till flow. Så jag håller med dig om de här kopplingarna. Och biten om att acceptera input är ju rakt av snodd från improteatern ("ja, och" och "ja, men").

Jag skriver nästa termin ett examensjobb på flow, och tänkte i och med det återkomma till forumet och rollspelsteorier med en text om flow i rollspel.

Det ser jag fram emot! Jag saknar dig.

 

[Sodivra]

Internsant!

Det är sådana här saker jag skulle vilja utforska mer i rollspel men tyvärr saknar grupp för.

Folk att spela med eller folk som vill pröva?

de jag har att spela rollspel med är alla mycket mer intresserade av Trad spel.

Det finns inget som säger att man inte kan anamma sådant spel för tradspel. Det handlar bara om att hitta nivåer på det som passar det aktuella spelet och spelgruppen.

Jag vill höja ett finger!

Jag tycker att det är en asbra idé att korspollinera olika skolor och låta dem växa med varandra, men det finns också ett värde i att göra saker från grunden, så att de hänger ihop - Speciellt om man vill lära sig något nytt.

Om jag återigen tar en parallell till psykoloterapin så finns det mycket forskning idag som pekar på att common factors är det viktigaste i behandlingen, det vill säga egenskaper som finns i terapeuten och kontakt med patienten snarare än ifall man väljer t. ex kbt-behandling eller psykodynamisk behandling.

Men det finns också forskning som tyder på att de terapeuter som tydligt väljer ett fält (t. ex kbt eller dynamisk) presterar bättre än de terapeuter som blandar. Jag tror att det är för att dessa människor tar sig tid att verkligen förstå och sätta sig in filosofin bakom, och därmed även förstår metoden djupare, innan de försöker sammanföra de två.

Ifall man för in inslag i av en stil i en annan stil så kan agendor krocka, sådant som borde vara uttalat blir outtalat och ingen av stilarna får en riktigt rättvis presentation.

I värsta fall blir det ett smygande, motsatsen till mushin-manifestet, och det kan vara destruktivt. Jag har dåliga erfarenheter av spelare som spelar olika agendor utan att på riktigt ha förmåga eller intresse av att komma överens om agenda innan.

Återigen, jag tycker inte att det är fel att blanda i sig, men jag vill höja ett finger, sätta en brasklapp: Ifall man vill lära sig t. ex improrollspel så tror jag att det är bäst att acceptera premisserna från grunden, eller spelare som säger sig vara intresserade av en skola men i praktiken spelar enligt en annan.

Man kan naturligtvis pröva att spela trad med improinslag istället för renodlad impro (t. ex) så länge man är tydlig och ärlig med att det är det man eftersträvar.

 

[solvebring]

Jag är inte så säker på det, faktiskt.

Jag tycker att det är en asbra idé att korspollinera olika skolor och låta dem växa med varandra, men det finns också ett värde i att göra saker från grunden, så att de hänger ihop - Speciellt om man vill lära sig något nytt.

Om jag återigen tar en parallell till psykoloterapin så finns det mycket forskning idag som pekar på att common factors är det viktigaste i behandlingen, det vill säga egenskaper som finns i terapeuten och kontakt med patienten snarare än ifall man väljer t. ex kbt-behandling eller psykodynamisk behandling...

Men det finns också forskning som tyder på att de som tydligt väljer ett fält (t. ex kbt eller dynamisk) presterar bättre än de som blandar. Jag tror att det är för att dessa människor tar sig tid att verkligen förstå filosofin bakom, och därmed även metoden, innan de försöker sammanföra de två.

Ifall man för in inslag i av en stil i en annan stil så kan agendor krocka, sådant som borde vara uttalat blir outtalat och ingen av stilarna får en riktigt rättvis presentation.

I värsta fall blir det ett smygande, motsatsen till mushin-manifestet, och det kan vara destruktivt. Jag har dåliga erfarenheter av spelare som spelar olika agendor utan att på riktigt ha förmåga eller intresse av att komma överens om agenda innan.

Återigen, jag tycker inte att det är fel att blanda i sig, men jag vill höja ett finger, sätta en brasklapp: Ifall man vill lära sig t. ex improrollspel så tror jag att det är bäst att acceptera premisserna från grunden.

Eller så kan man lära sig trad med improinslag (t. ex) om man är mer intresserad av det, men då får man ju vara ärlig med att det är det man lär sig, och inte renodlad impro. (i det här fallet)

Jag tror inte att det finns någon anledning att vara så svartvit. Min tro är att den bästa mixen är att hitta sin mix, sin version av "Gott och blandat". Det ena behöver sällan utesluta det andra, och att då hitta en skön balans mellan de olika delarna är väl ändå någonting mycket trevligt - kanske ultimat, om man nu är som jag och tycker om flera olika spel och stilar och vill äta både laktrits och hallon.

Det är säkert lite lättare och mer pedagogiskt att gå från grunden och t.ex. spela 100% impro med spel som är till för det, liksom att spela 100% förberett för spel som är till för det. Men det finns ingenting som säger att man inte kan blanda och hitta sin version av en mix. Jag experimenterar ständigt med en blandning av detta och tycker att det är mycket givande att blanda in olika improvisationstekniker och maktfördelningar för att förändra spelgruppens dynamiska sidor. Det oavsett spel och spelare - med den lilla nackdelen att jag såklart får anpassa och testa lite igen vid nya spel och nya spelgrupper. ... Eller ja, nackdel. Jag tycker det är roligt.

Så kort sagt handlar det nog om att experimentera och hitta sin väg och sina nivåer. För ja, som du säger kan det krocka. Men det är ju därför som man behöver leka lite med det för att hitta det som funkar och inte.

Trots allt är väl rollspel ändå något som mycket, mycket sällan är svartvitt. Alla variationer av spel, spelstilar och spelledartekniker och husregler som finns är väl ett klart bevis på att rollspelare gärna letar upp sin mix av prylar som känns bra.

Så - jag tror du har rätt i att det kan bli lättare, men ajg tror absolut inte att man ska dra sig för det. Det kräver å ena sidan att man kanske experimenterar mer med det, men å andra sidan är det roliga erfarenheter att ta med sig.

Edit: Ehm... Nu sade du inte emot mig, och jag säger egentligen inte emot dig. Utan poängen är alltså den att jag tror att det kan vara lika bra att börja mixa som att börja från grunden, beroende på hur mycket man vill leka och testa.

 

[krank]

Jag vill mest säga att jag tycker att ditt manifest är awesome. Jag tycker mig fatta precis vad det är du tycker är kult och coolt och varför du gillar att spela så som du gillar att spela. Det är häftigt, tycker jag, när folk skriver så att man verkligen fattar. Kanske hjälper det att du varit väldigt bra på att undvika sånt som kan uppfattas av känsliga själar som anfall mot andra spelstilar?

Nåja; själv är jag tvärtom, och när jag tänker mig själv spela sådär ser jag bara ångest framför mig. Ungefär som när vi spelade Utpost. En awesome upplevelse, men inte en jag kände mig bekväm med, alls. Jag har nog fortfarande inte bearbetat klart traumat av den spelomgången, vad den avslöjade för mig om mig och hur jag funkar vs hur jag trodde att jag funkade. Jag tror att den omgången Utpost var det som fick mig att vända mig bort från djupimmersionismen rätt mycket, och istället spela ganska Step on Up:igt.

Så kort sagt: Allt du skriver är sådant som skapar en jobbig knut i magen på mig. Och att du tycker att det är awesome är awesome. Jag älskar att vi är olika. Det är det bästa jag vet. Jag älskar att andra älskar andra saker än jag älskar.


//Krank, älskar

 

[Sodivra]

Du drar paralleler till wing chuns mushin

Rättelse: Jag drar paralleller till Wing chuns "gamgok". "Mushin" är en japansk term, som har sina rötter i taoismens "sinnet som vatten". Och Wikipediaartikeln om mushin drar rakt av en parallell till flow. Så jag håller med dig om de här kopplingarna. Och biten om att acceptera input är ju rakt av snodd från improteatern ("ja, och" och "ja, men").

Det är något allmängiltigt mänskligt, och precis som du hittat din metafor för rollspel i Wing chun (eller mushin) så har jag hittat min i improteater.

Jag skriver nästa termin ett examensjobb på flow, och tänkte i och med det återkomma till forumet och rollspelsteorier med en text om flow i rollspel.

Det ser jag fram emot! Jag saknar dig.

Kul!

 

[solvebring]

Man kan naturligtvis pröva att spela trad med improinslag istället för renodlad impro (t. ex) så länge man är tydlig och ärlig med att det är det man eftersträvar.

Jag tycker förresten att det här är den bästa poängen med ditt inlägg. Det tycker jag är riktigt vettigt och det är en grej jag själv glömde att skriva till Lukas.

Ja, alltså det blir ju inte 100% impro om man försöker blanda klassiskt spelande med imprometoder. Det är helt korrekt. Men det blir mer improvisation och det bidrar till en mer jämlik makt kring spelbordet - vilket till exempel är det jag vill uppnå när jag petar in improsaker i tradandet. Jag tycker nämligen om den kombinationen och spelar ändå oftast med folk som vill spela tradspel och på rätt så klassiska sätt.

 

[rjonas]

Jag är en stolt supporter av ditt manifest. Kloka ord som jag hoppas får betydelse för spelutvecklingen. Jag har anat att det är så som du beskriver men inte kunnat sätta ord på det själv. Bra jobbat!

 

[Sodivra]

Jag är inte så säker på det, faktiskt.

Jag tycker att det är en asbra idé att korspollinera olika skolor och låta dem växa med varandra, men det finns också ett värde i att göra saker från grunden, så att de hänger ihop - Speciellt om man vill lära sig något nytt.

Om jag återigen tar en parallell till psykoloterapin så finns det mycket forskning idag som pekar på att common factors är det viktigaste i behandlingen, det vill säga egenskaper som finns i terapeuten och kontakt med patienten snarare än ifall man väljer t. ex kbt-behandling eller psykodynamisk behandling...

Men det finns också forskning som tyder på att de som tydligt väljer ett fält (t. ex kbt eller dynamisk) presterar bättre än de som blandar. Jag tror att det är för att dessa människor tar sig tid att verkligen förstå filosofin bakom, och därmed även metoden, innan de försöker sammanföra de två.

Ifall man för in inslag i av en stil i en annan stil så kan agendor krocka, sådant som borde vara uttalat blir outtalat och ingen av stilarna får en riktigt rättvis presentation.

I värsta fall blir det ett smygande, motsatsen till mushin-manifestet, och det kan vara destruktivt. Jag har dåliga erfarenheter av spelare som spelar olika agendor utan att på riktigt ha förmåga eller intresse av att komma överens om agenda innan.

Återigen, jag tycker inte att det är fel att blanda i sig, men jag vill höja ett finger, sätta en brasklapp: Ifall man vill lära sig t. ex improrollspel så tror jag att det är bäst att acceptera premisserna från grunden.

Eller så kan man lära sig trad med improinslag (t. ex) om man är mer intresserad av det, men då får man ju vara ärlig med att det är det man lär sig, och inte renodlad impro. (i det här fallet)

Jag tror inte att det finns någon anledning att vara så svartvit. Min tro är att den bästa mixen är att hitta sin mix, sin version av "Gott och blandat". Det ena behöver sällan utesluta det andra, och att då hitta en skön balans mellan de olika delarna är väl ändå någonting mycket trevligt - kanske ultimat, om man nu är som jag och tycker om flera olika spel och stilar och vill äta både laktrits och hallon.

Det är säkert lite lättare och mer pedagogiskt att gå från grunden och t.ex. spela 100% impro med spel som är till för det, liksom att spela 100% förberett för spel som är till för det. Men det finns ingenting som säger att man inte kan blanda och hitta sin version av en mix. Jag experimenterar ständigt med en blandning av detta och tycker att det är mycket givande att blanda in olika improvisationstekniker och maktfördelningar för att förändra spelgruppens dynamiska sidor. Det oavsett spel och spelare - med den lilla nackdelen att jag såklart får anpassa och testa lite igen vid nya spel och nya spelgrupper. ... Eller ja, nackdel. Jag tycker det är roligt.

Så kort sagt handlar det nog om att experimentera och hitta sin väg och sina nivåer. För ja, som du säger kan det krocka. Men det är ju därför som man behöver leka lite med det för att hitta det som funkar och inte.

Trots allt är väl rollspel ändå något som mycket, mycket sällan är svartvitt. Alla variationer av spel, spelstilar och spelledartekniker och husregler som finns är väl ett klart bevis på att rollspelare gärna letar upp sin mix av prylar som känns bra.

Så - jag tror du har rätt i att det kan bli lättare, men ajg tror absolut inte att man ska dra sig för det. Det kräver å ena sidan att man kanske experimenterar mer med det, men å andra sidan är det roliga erfarenheter att ta med sig.

Edit: Ehm... Nu sade du inte emot mig, och jag säger egentligen inte emot dig. Utan poängen är alltså den att jag tror att det kan vara lika bra att börja mixa som att börja från grunden, beroende på hur mycket man vill leka och testa.

Jag vill inte vara svartvit eller en blocka någon, bara komplicera att "det inte finns något som säger att man inte kan anamma sådant spel för tradspel" Men nu har du ju själv tagit in procentsatser i beräkningen, så jag är nöjd.

Låt oss ta ett hypotetiskt fall så jag kan förklara mig själv lite mer.


Säg att A vill spela mushin. B vill spela trad. Så A säger "vi kan ju spela trad men prova lite mushin", och B säger "javisst".

Sedan kanske B eller A ändå drar åt trad utan att följa med i mushin, eftersom hen
- inte har lust att ta konflikt eller verka gnällig eller en besserwiesser
- inte förstått grunden i mushin och därför (kanske utan att tänka på det) spelar som hen är van
- vill vara en mushin-spelare men inte är beredd att utmana sig själv
med resultatet att A är frustrerad, förvirrad eller besviken.

Det här har jag själv upplevt flera gånger när människor "skriver kontrakt" med sina förväntningar: i rollspel, i improteater och i terapi. (Där det nog händer i alla behandlingar och vi kallar det ambivalens, eller motstånd om man är lite mer gammalmodig)

Att formulera vad man vill är svårt!

Den som rakt, tydligt, odramatiskt och ärligt med sig själv kan formulera vad han eller hon vill är en lycklig människa. Jag vågar påstå att det skulle kunna vara själva grundbulten i modern insiktsterapi, och det viktigaste för att hitta mening i livet.

Och man ska ändå ha respekt för behovet av viss ödmjukhet och underkastelse inför ny kunskap. Ifall vi på min utbildning bara fått agera utifrån våra tidigare uppfattningar och strategier och utifrån detta fått feedback, istället för att först få en filosofi från grunden, så hade det inte blivit någe bra.

En mästare böjer på reglerna. Men han måste lära sig reglerna innan man kan böja dem.

Men förutom denna reservation så tycker jag att du har helt rätt, förstås.

 

[rjonas]

Man kan naturligtvis pröva att spela trad med improinslag istället för renodlad impro (t. ex) så länge man är tydlig och ärlig med att det är det man eftersträvar.

Jag tycker förresten att det här är den bästa poängen med ditt inlägg. Det tycker jag är riktigt vettigt och det är en grej jag själv glömde att skriva till Lukas.

Ja, alltså det blir ju inte 100% impro om man försöker blanda klassiskt spelande med imprometoder. Det är helt korrekt. Men det blir mer improvisation och det bidrar till en mer jämlik makt kring spelbordet - vilket till exempel är det jag vill uppnå när jag petar in improsaker i tradandet. Jag tycker nämligen om den kombinationen och spelar ändå oftast med folk som vill spela tradspel och på rätt så klassiska sätt.

Jag tycker inte att det finns ett motsatsförhållande mellan impro och trad. Själv föredrar jag trad och jag anser att Genesis har helt rätt. Det är det sociala kontraktet som ligger till botten för allt rollspel och det är vad man kommer överens om vid spelbordet som gäller. Om man vill vila sig mot en sourcebook så är det okej men det är bordet som ska avgöra vad som är sant i bakgrundsmaterialet. Att spela trad med sourcebooks är lite som att lagstifta i USA; nya lagar antas per lista och köper man punkt 1 får man stå ut med punkt 117. Samtidigt är ju ett spelbord inte lika hektiskt som kongressen så man kan anta mycket korta listor på mycket kort tid. Jag menar att man bör befria sig från bakgrundsmaterialet när man känner för det, för så blir spelet roligare. Jag anar att en variant är att alla läser samma bok och spelar med boken i åminne snarare än att följa en regelbok till punkt och pricka.

 

[Chryckan]

Någon mer än jag som läste Munchkin av misstag?