Så mutanter finns där, de har bara inte fått så mycket palts. Själv har jag alltid sett dem som en självklar del i sammhället när jag suttit och fantiserat ihop olika scenarion: grupper av muterade uteliggare som skapat sig ett hem i kloakerna och övergivna tunnlar och bolagschefen som desperat försöker maskera sin allt mer förvridna kropp under skräddarsydda kostymer men som till slut löper amok med en bolter på sitt arbete när mutationerna blivit allt för uppenbara.
Jag försökte få med dem på det sättet du beskriver. Mitt äventyr Dödspatrullen för Mutant RYMD, som Storuggla brukar hylla, har mutanter som är av den traditionen som kanonmat/offer/skurkar.
Det var mycket det som jag tyckte att inkvisitionen egentligen sysslade med, gick letade mutanter och eldade upp dem utan pardon.
Så mutanter finns där, de har bara inte fått så mycket palts. Själv har jag alltid sett dem som en självklar del i sammhället när jag suttit och fantiserat ihop olika scenarion: grupper av muterade uteliggare som skapat sig ett hem i kloakerna och övergivna tunnlar och bolagschefen som desperat försöker maskera sin allt mer förvridna kropp under skräddarsydda kostymer men som till slut löper amok med en bolter på sitt arbete när mutationerna blivit allt för uppenbara.
Jag försökte få med dem på det sättet du beskriver. Mitt äventyr Dödspatrullen för Mutant RYMD, som Storuggla brukar hylla, har mutanter som är av den traditionen som kanonmat/offer/skurkar.
Det var mycket det som jag tyckte att inkvisitionen egentligen sysslade med, gick letade mutanter och eldade upp dem utan pardon.
Det var uppdraget, om jag förstod saken rätt. Turlöigt nog blev kompetenta författare satta på verket, och MC känns också för min del bättre och mer seriöst än Warhammer "rymdorcher" 40k... Överlag vinner MC's setting på att ta sig själv på större allvar, och att man inte måste krysta in en massa olika alien/fantasyraser vinner man mycket på.
MC är helt klart i samma genre som 40k. Men de är inte alls samma spel.
Jag har funderat på Dark Heresy, men dels ogillar jag 40k och dels har jag bara hört dåliga saker om regelsystemet. Vore om jag skulle köpa det för snygga illustrationer, då.
Dark Heresy systemet är procent baserat och har alldeles för många skills, vilka båda är dödssynder för spelsystem i min bok
Annars är settingen där rätt seriös eftersom inquisatorerna inte har så mycket med rymdorker att göra.
Fast jag tycker ju att go-faster-paint-it-red orkerna är skit coola och att Warhammer ska vara mörk komedi. Settingen är ju så löjligt mörk att det liksom slår över i humor när det är som bäst! Mutant chronicles känns liksom som en halv-mesyr som tar sig själv på för stort allvar i jämförelse
God45 som fortfarande är bitter över att mutant chronicles fick en live-action film och att warhammer inte fått det.
Fast jag tycker ju att go-faster-paint-it-red orkerna är skit coola och att Warhammer ska vara mörk komedi. Settingen är ju så löjligt mörk att det liksom slår över i humor när det är som bäst!
Warhammer 40k när jag kör det är mer eller mindre en backdrop där jag ger spelarna den absoluta makten som en inquisitor har och sedan är en cheer-leader på deras färd rakt ner i de mörkaste delarna av deras psyken. Det är i stort sett Milgram experimentet the rpg . Vill du veta om dina vänner hade blivit svartskjortor om de var födda i en annan tid? Spela Dark Heresy!
Första utgåvan av Mutant Chronicles grundregler kryllar av överdimensionerade axelskydd; boxen till Kampen från Citadellet pryds av en samuraj-liknande mishimiansk krigare. 2VK-stålhjälmarna lyser dock med sin frånvaro i det ursprungliga (bild-)materialet.
Mutant R.Y.M.D hade samma osunda(?) fascination av axelskydd, medans närstridsmomenten i detta spel tydligen skulle vara mer i Star Wars-anda än feudaljapananska ("energivärja"...).
Såhär känner jag: Jag vill låna in lite från RYMD, som jag tycker gjorde megakorp-grejen bättre på en del punkter. Till exempel finns det mindre företag som inte är en del av megakorparna, vilket jag gillar som fan.
Däremot tror jag nog att jag tänker fortsätta ha viss nationalistisk/kulturell prägel på det hela, även om jag nog vill dela upp det lite annorlunda.
I MC... USA får en, Europa får två, hela Asien en... Inget Afrika, inget Ryssland, inget Mellanöstern, inget Sydamerika.
Jag dock rätt säker på att jag inte vill ha det riktigt lika kulturstereotypt som original-MC kunde vara (framför allt i splatbooksen), dock.
Vad jag minns av världsbeskrivningen i R.Y.M.D jämfört med Chronicles så tycker jag att det låter som ett sunt grepp att låna mer från det förra. Rent spontant upplevde jag att det hade mer "krokar" och namngivna platser runt om i solsystemet, medan grundboken till Chronicles hade ett tydligt fokus på Luna City. Nu är min bild av Chronicles i stort sett baserad på regelbokens andra utgåva, och jag minns inte riktigt hur den skiljer sig från den första när det kommer till världsinformation. Samtidigt var den stora behållningen med spelet just de film noir-iga bitarna i storstadsmiljön.
Företagskulturella distinktioner tycker jag verkligen att du ska ha kvar. Man behöver inte vara särskilt påläst för att kunna föreställa sig att det skiljer en hel del i arbetsklimatet på Samsung jämfört med Apple, eller ExxonMobil och Sinopec. Gör bara inte misstaget att dra alla stereotypa drag till sin spets, så att företagen blir en karikatyr av hundratals år av kulturell utveckling nermosat i en mixer. Varje gång jag försökt läsa tilläggsböckerna till Chronicles så fullständigt storknar jag av ytligheten och de taffliga parallellerna.
Att uppsättningen megakorporationer ser ut som de gör, antar jag har med att det är mycket mer lättidentifierbart och tillgängligt att skapa nationalistiskt kulturella entiteter än helt nya strukturer, samt att spelet är ett barn av sin tid. Eller något sådant. Skulle spelet göras om idag vore det nog en aning naivt att göra samma uppdelning. Såvida man inte ville göra samma extrapolerade 30-talsteknomiljö. Ah, man kanske inte ska försöka finna spår av realistisk utveckling av vår värld i Chronicles dito, även om det är svårt att låta bli
Däremot måste jag nog säga emot att Ryssland inte finns representerat bland megakorparna: Bauhaus har både härskarsläkter och platser med tydligt ryskklingande namn.
Sedan kan man ställa sig frågan om man måste låsa den kulturella anspelningen hos megakorporationerna till en viss geografisk region. Cybertronic, Kartellen, Brödraskapet och Mörket är ju baserade på andra aspekter än kultur. Det kanske går att göra något liknande med fler företag?
(Förresten, var det någon mer än jag som fick för sig att 'Luna City' var en anspelning på 'lunacy', galenskap?)
Vad jag minns av världsbeskrivningen i R.Y.M.D jämfört med Chronicles så tycker jag att det låter som ett sunt grepp att låna mer från det förra. Rent spontant upplevde jag att det hade mer "krokar" och namngivna platser runt om i solsystemet, medan grundboken till Chronicles hade ett tydligt fokus på Luna City. Nu är min bild av Chronicles i stort sett baserad på regelbokens andra utgåva, och jag minns inte riktigt hur den skiljer sig från den första när det kommer till världsinformation. Samtidigt var den stora behållningen med spelet just de film noir-iga bitarna i storstadsmiljön.
Helt riktigt. RYMD hade en hel del platser, även om de i mina ögon var svåra att återanvända. Platserna hade kanske 1-2 krokar, men när man väl använt dem var de uttömda. Jag vill låna den idén men göra den bättre.
Däremot kommer jag nog att vilja ha fokus på och i Luna City, i varje fall i "Grundboken". Andra utgåvan av MC's grundbok skiljer sig mest i att man där får mer Luna-info, karta etc.
Så jag tänker mig en hel del platser, men mest i anknytning till den stora staden på månen.
Det RYMD gjorde sämre var "mörkret", som där får vara ganska trista demoner som vill "utrota godheten" etc. MC hade mycket bättre skurkar, helt enkelt.
Jarre said:
Företagskulturella distinktioner tycker jag verkligen att du ska ha kvar. Man behöver inte vara särskilt påläst för att kunna föreställa sig att det skiljer en hel del i arbetsklimatet på Samsung jämfört med Apple, eller ExxonMobil och Sinopec. Gör bara inte misstaget att dra alla stereotypa drag till sin spets, så att företagen blir en karikatyr av hundratals år av kulturell utveckling nermosat i en mixer. Varje gång jag försökt läsa tilläggsböckerna till Chronicles så fullständigt storknar jag av ytligheten och de taffliga parallellerna.
Ungefär så tänker jag också. Vi får se; jag ska ju ta en fika med Herr Originalförfattare och se vad vi kan hitta för teman att fokusera på. Hela nationalismgrejen var ju ganska stark i MC, och jag vet inte om jag vill släppa den helt. Men det ska definitivt finnas företag som är olika varandra till kulturen, såväl som avdelningar som inte är överens etc. Jag tror mycket på det Mekanurg sagt på nån föreläsning, att man ska ha konflikter på många nivåer. MC hade en asbra början där; varje korporation har relationer till andra och så finns det relationer mellan grupper (klaner, familjer etc) inom megakorparna också.
Jag tror att en värld mår bra av många organisationer och många aktörer som har agendor etc. Dels får man som spelare mycket att ta ställning till och tycka saker om, dels kan man - om det görs rätt - som SL många roliga konflikter och kombinationer av konflikter att bygga äventyr på.
Jarre said:
Såvida man inte ville göra samma extrapolerade 30-talsteknomiljö. Ah, man kanske inte ska försöka finna spår av realistisk utveckling av vår värld i Chronicles dito, även om det är svårt att låta bli
Jag kommer helt klart att vilja ha samma retropunk-noirgrej, även om jag inte vet om just nationalismen kommer att spela så stor roll. Den låga teknologinivån kommer jag att försöka använda mig av en hel del, och inspireras av t.ex. Dark City som inspiration när det gäller att blanda tider/kulturer och känsla... Tänker jag. Men det kan såklart ändras.
Lite preliminära idéer jag luftat:
Brödraskapets "ljus" och deras krafter får de genom ett serum de forskat fram, och som de från början stulit från Mörka Legionen. Det är därför de har masker och stora hjälmar; de är ofta alldeles muterade/förvridna därunder.
Rymdskepp navigerar med hjälp av brödraskapare, lite som navigatörerna i Dune som navigerar med hjälp av Spice. Därigenom har vi transplanetära transporter utan att behöva undra hur dessa går till utan hyfsat avancerade datorer...
Jarre said:
Sedan kan man ställa sig frågan om man måste låsa den kulturella anspelningen hos megakorporationerna till en viss geografisk region. Cybertronic, Kartellen, Brödraskapet och Mörket är ju baserade på andra aspekter än kultur. Det kanske går att göra något liknande med fler företag?
Första utgåvan av Mutant Chronicles grundregler kryllar av överdimensionerade axelskydd; boxen till Kampen från Citadellet pryds av en samuraj-liknande mishimiansk krigare. 2VK-stålhjälmarna lyser dock med sin frånvaro i det ursprungliga (bild-)materialet.
Mutant R.Y.M.D hade samma osunda(?) fascination av axelskydd, medans närstridsmomenten i detta spel tydligen skulle vara mer i Star Wars-anda än feudaljapananska ("energivärja"...).
Jag gjorde de första konceptskisserna till MC, innan det kom ut. Nisse villa att det skulle kännas typ brittiskt eller japanskt.. men utan klichéer.. i alla fall så himla uppenbara. Mishima till exempel var snarare inspirerat av manga (som var ganska okänt för de flesta i Sverige då) ..som Ghost in the shell, Akira osv.
Det ändrades senare för att vara mer kommerisiellt gångbart för "kidsen". Som inte skulle fatta nyanserna. "Monstren" behöll dock sitt utseende.
Axelskyddestetiken gjorde figurerna mer fyrkantiga och underlättade produktion av hållbarare minis. I synnerhet i plast.
Hållfasthetslära. Sen såg det ballt ut också, nåt som GW fattade. En nice bieffekt.
Och Target ville bli som GW på 90-talet. Det var inga pengar i rollspel, men däremot i figurspel.
Det kan ju vara sant. Problemet är ju att spelen dog. Så så bra business sense var det kanske inte? Äventyrsspel var ju föregångare i att döda sin egen IP. Sedan dess har ju både WotC och White Wolf försökt med tricket att sparka lite på sina gamla produkter för att sedan ersätta dem med nya "bättre" produkter som "kidsen gillar" eller vad nu deras motivation varit. I deras fall med resultatet att White Wolf inte finns längre trotts att de ägde rollspelsbranchens näst bästa varumärke och WOTC har lyckats fumla bort branschens bästa varumärkes oundvikliga ledning i försäljning till några som i princip säljer deras gamla spel. Men jag inser att det här är skapligt OT.
Om jag ska gå on topic igen så låter fokus på Noir-delen helt klart uppskattat. Mystikerna som vanställda mutanter som gömmer sig under masker var också en skitcool idé.
Det kan ju vara sant. Problemet är ju att spelen dog. Så så bra business sense var det kanske inte? Äventyrsspel var ju föregångare i att döda sin egen IP.
Å andra sidan verkar de flesta som var iblandade då vara ganska rörande överens om att när MC kom så var hobbyn redan på nedgång. Att hobbyn minskade i omfång hade egentligen varken med Kults barnförbjudenhet eller MC's eventuella tafflighet att göra. Jag var nybörjarrollspelare då, och älskade MC. Och helt tydligt fanns det fler som gjorde det, givet att MC är en av våra stora rollspelsexporter (!).
Hobbyns minskning var samma grej som gör att alla stora flugor minskar. Det kom nya flugor.
Vilket skulle motbevisas av att 3rd edition DND sålde så mycket att det är helt löjligt efter att Mutant Chronicles hade kommit ut och att hela hobbyn fick ett uppsving igen av detta. DVS man kan ju skylla på andra faktorer men jag tror att en bidragande faktor helt klart är att man först gjorde MUTANT: Lila boxen och sedan bestämde sig för att ingen gillade PA så istället skulle man göra Cyberpunk och gjorde MUTANT: Svarta Boxen. Sedan kom man fram till att det inte var det heller som kidsen gillade så då gjorde man MUTANT: Rymd och sedan typ ett år eller något efter det så släpte man MUTANT CHRONICLES. Att alla dessa spel dessutom led av grava balansproblem gjorde inte saken bättre. Men det stora problemet är nog att man om och om igen sparkade på sin gamla fanbas. Men jag kan som sagt ha fel.
Det ska tilläggas att med undantag för MUTANT: Rymd har jag gillat och spelat samtliga av dessa versioner. Jag hävdar bara att affärsmässiga beslut "för att ingen gillar vår gamla produkt" inte nödvändigtvis är bra.
Vilket skulle motbevisas av att 3rd edition DND sålde så mycket att det är helt löjligt efter att Mutant Chronicles hade kommit ut och att hela hobbyn fick ett uppsving igen av detta.
Jag tror att den egentliga "fanbasen" stod för en ganska liten del av det faktiska spelandet och köpandet. Jag tror att casuals blev färre av andra anledningar, och att fanbasen gick över till andra spel.
Rollspel var sjukt stort; jag skulle bli förvånad om de som kan räknas till någon "fanbase" var mer än 10-20% av alla som spelade rollspel när rollspel var som störst i Sverige.
Hardcore-fans överskattar gärna hur mycket det de gör egentligen påverkar. Det blir lätt "Företaget gjorde X och det gillade inte jag, och då blev ALLT DÅLIGT FÖR JAG SLUTADE KÖPA!"
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
Mutant chronicles känns liksom som en halv-mesyr som tar sig själv på för stort allvar i jämförelse 
