Nekromanti Mutant UA - hur är det?

[luddwig]

När jag var yngre spelade jag en hel del "gamla" och "nya" mutant, dvs. den lila boxen och den svarta boxen. Båda dessa tycker jag fortfarande om även om jag numera ofta upplever BRP som lite i bökigaste laget. Mutant Rymd passerade sedan obemärkt förbi och Mutant UA dök upp under en tid när jag var fullt upptagen med andra rollspel. Nyligen köpte jag startboxen till År 0 och efter en genomläsning är jag tämligen neutralt inställd till det. Kortfattat kan jag väl säga att jag på plussidan noterar att spelsystemet är enkelt och verkar stabilt, den tidsmässiga placeringen samt utforskningsfokuset. På minussidan ligger enligt min mening att spelet känns överdrivet trendriktigt och att det saknar humor. Detta för mig fram till dagens fundering: Mutant UA - hur är det? Jag har uppfattat det som att det ligger relativt nära den första utgåvan men det kan var helt fel. Så, upplys mig!

 

[1897]

Reglerna är kanske inte så mycket att hurra för. Väldigt basic men jag tycker ände de är helt ok. Fick husregla lite här och där för att få det att passa mitt och min spelgrupps tycke och smak. Det som, enligt mig, gör M:UA till det överlägset bästa som gjorts är världsbeskrivningen, stämningen, äventyren och den stora kampanjen som är fantastisk.

 

[wilper]

Jag har spelat MUA en del och är väl precis tvärt emot 1897 i mina åsikter:

- Reglerna är bra, en riktigt behaglig BRP-variant som jag utan att blinka skulle köra rakt av igen.
- Spelvärlden är väldigt genomarbetad, men jag gillar den inte alls. Jag gillar tidig upptäckarålder och möjligen sen upptäckarålder. I MUA har det mesta återhämtat sig igen från katastrofen, samhället är uppe och snurrar igen.
- Äventyren är många och tjocka, det lilla jag läst av dem gillade jag inte, men som sagt, spelvärlden är inte postapokalyptisk på samma sätt som den var i grundboxen till Gamla Mutant längre.

Den största stötestenen är dock "Skrofmålet" som är språket som de pratar i MUA-spelvärlden och som det strösslas frikostigt med i böckerna. Det är en karikatyr på sättet de snackar i gamla pilsnerfilmer, och det är ... enormt frånstötande. (Sedan finns det de som tycker att skrofmålet är hela grejen med Mutant. Jag tror inte de längtar tillbaka till Gamla Mutant på samma sätt som jag gör.)

 

[Rymdhamster]

Reglerna är lite sisådär om man faktiskt använder dem som de är skrivna. Jag har börjat köra lösare och lösare med det det där så idag skulle jag säkert kunna använda dem.

Men överlag funkar det. Största grejen tycker jag nog är att låta spelarna reparera upp sina fornfynd till hyfsat hög pålitlighet (80-90 om de investerar mycket tid och eller pengar på det) för annars känns forngrejer rätt antiklimaktiska.

Ja, det går också väldigt lätt att göra stridsmonster som gör strider rätt tråkiga från SLs sida. Nått att hålla i åtanke om man gillar roliga strider.

 

[Sapient]

Jag ser världen i M:UA mer som lite Western-aktig, dvs. i stort sett laglös utom i enstaka lite större samhällen. Teknologin är enkel, ungefär på den nivån, med enstaka "fornfynd" inströsslade, lite som magiska föremål. Ett samhälle är lite en korsning mellan "Bartertown" och "Deadwood"...

Det gamla samhället är numera ännu mer av en legend. Ska det jagas fornfynd, så blir det att leta sig djupt in i zonerna där det kanske fortfarande göms något. Annars är ruinerna nednötta, plundrade och förfallna.

 

[CapnZapp]

Jag älskar MUA och dess värld.

En alldeles underbar blandning av svensk diskbänksångest, det susar i säven, postapokalyps, grisodling, och feta actionstunts allt sammanblandat med sjuttiotalistisk arbetarkamp och töffig studenthumor!

 

[cogitare]

Det var jättelänge sedan jag spelade MUA så jag har bara lösryckta tankar. Tyvärr inte så mycket positivt.

Spelsystemet var ett trögt och tråkigt BRP. Inte alls en bra implementation och man var så erbarmligt dålig från början att de första spelmötena var mest slå tärningar och misslyckas för inte nog med att man var ganska kass på sina färdigheter (om man inte maxade och optade löjligt mycket) för i spelsystemet var man ganska förtjust i att ge modifikationer som ofta kom i formatet -25 om [ditten och datten]. Och med kanske max 40% så lämnade det sällan några större utsikter att lyckas med sina slag.

PSI-mutanter var hopplöst dåligt balanserade och konstruerade. Det hela gick ut på att om man misslyckades så kunde man snedtända men lyckades man så kunde man använda sina förmågor hur mycket som helst. Så i början (lite som en D&D trollkarl) så var de helt harmlösa och kunde knappt nyttja sina förmågor för de snedtände hela tiden. Men när en psi-mutant började komma upp så hen nästan alltid lyckades med sina slag (säg runt 70% är min högst ovetenskapliga bedömning) så blev det i det närmaste gratis och utan risk att PSIa loss i varje upptänklig situation. Detta husreglades på något sätt men jag minns inte hur.

Världen var ju mutant och den har man växt upp med och och uppskattar dock, precis som Wilper, så ogillar jag hela pilsnerfilms-känslan som de envisades att lägga över settingen. Detta tillsammans med lite putslustiga element som mest kändes fåniga i mina ögon (får med feromoner som får alla att tända på det, muterade älgar som fastnar med sina horn i saker, tja vad är grejen med muterade djur och att det blir lite Disney-fånigt egentligen).

På plus sidan är ju att det är Mutant och det har en särskild plats i rollspelshjärtat då det var ett av de första rollspelen jag spelade och kör man det lite mer som att det är en hård och karg värld där man får slita sig igenom zonen för lite fornfynd så är det mysig postapokalyps i Skandinavien. Även att jag sablar ner systemet ganska hårt så ligger det på plusssidan att det är BRP och lätt att känna igen och börja spela om man är uppväxt med det som jag är.

Cog.

 

[Xhakhal]

När jag läste Mutant:UA så såg jag en vemodig postapokalyps där Euskefeurat kanske spelades på repiga skivor i trasiga maskiner, men roligare än så blev det inte. Robotarna var tragiska. PSI-mutanterna var tragiska. Allt var ledsamt.
Jag har aldrig spellett det, men som spelare har jag spelat två ggr med spelledare som såg väldigt olika på saken.
En spelledare spelledde Den innersta kretsen (eller vad det nu hette), och såg det nog mest som ett äventyr med grund i orienteringsuppgifterna i idrotten på skolan. Det var rätt harmlöst, och han kunde reglerna myyycket bättre än jag ("Jaha, jag har noll kp, då dör jag då?" "... du är robot, xhakhal. Du bara siktar litet sämre. Fortsätt rulla.") och överlag gick det rätt bra, men vi spelade nog inte klart äventyret och om vi gjorde det så fortsatte vi i alla fall aldrig. Synd, för jag gillar robotarna.
Andra spelledaren hade läst pilsnerfilmsinnehållet och fattat referensen (vilket inte jag gjorde, eftersom jag har ett svart hål i min kulturkunskap för just pilsnerfilmer, och vid tillfället var jag ganska fresh out of högstadiet och in på ett engelskspråkigt gymnasium), samt tagit fasta på det. Så under tiden i alla fall jag försökte spela ångest så tänkte sig SL att vi alla vara överens om pislnerfilm och fars. Det gick typ inte jättebra.

Min analys är att om man struntar i pilsnerfilmen och byter regelsystem kan man ha jätteroligt med den fina ångestvärlden, men hur man än väljer att göra så bör man vara säker på att alla vid spelbordet i alla fall är överens om saken >_>

 

[Krille]

Min biff med Mutant: UA är att ens rollpersoner blir superclowniga. Vilket nog kan vara kul för rätt personer, men jag är inte en av dem. Jag skulle föreslå en husregling av rollpersonsskapandet om jag skulle spela det igen.

I övrigt är det en skitmysig setting, med fantastiskt välproducerade böcker, och lite av ett landmärke i svensk rollspelshistoria.

 

[Xhakhal]

Min biff med Mutant: UA är att ens rollpersoner blir superclowniga.

Vilket slags clowniga menar du nu? Jag har bara byggt robotar, så jag har litet dålig koll på hur man bygger alla andra. Läste det för länge sedan, men kommer inte ihåg nu. De blev ju inte mina rollpersoner 8)

 

[Krille]

Vilket slags clowniga menar du nu?

Snubbla-över-sina-egna-fötter, inte-träffa-en-lada-från-insidan-clowniga. Rollpersonerna blir så inkompetenta att det inte är roligt att spela: strider tar evigheter för att man helt enkelt inte träffar sin motståndare, och när man kommer till vissa nyckel-färdighetsslag i äventyret är risken stor att man inte kommer vidare och handlingen tvärstannar därför.

 

[Xhakhal]

Ah, yes, det var litet irriterande. Jag önskar litet pga det att jag upptäckt fortare hur extremt odödlig en är som maskin; då hade jag byggt en tank istället för en rätt nervös sniper, och varit litet mer nyttig för gruppen. Det hade passat lika bra med min rollpersons dramatiska ådra ändå x)

Överlag är regelsystemet ganska dåligt på att simulera att rollpersonerna är typ grundläggande lagom kompetenta på i alla fall basic vardag.

 

[Sapient]

Alltså, jag har definitivt inte samma negativa känsla av "dålig pilsnerfilm" från Skofmålet. Även om det är mer humor än "dramatiskt inlevelse" så tycker jag det är inlevelse på sina villkor, så att säga.

Och ja, det lockar ju till särskilt "fyndiga namn" och andra mer eller mindre interna skämt. (En populistisk borgmästare vid namn "Dubius Storvulne" tex - känd för sina stor planer som alltid går i stöpet...)

Eftersom jag just nu sitter och jobbar med en pågående kampanj i M:UA, så tycker jag det är kul att lägga in fraser på Skrofmål i beskrivningarna. Det ger mer, tycker jag, att lägga in en sådan beskrivning än tio "så säger X om ..." eller andra sätt att försöka ge målande färg.

“Du skulle gloat vilken trölig håla det här var för tie år sen! Det är klart, varenda djävul i Söderbäcka är fortfarande en schnölig illsnattare som lagt puffran åt sidan för att klå dig på krediter för utspädd tokjos istället.”

Blir det buskis av allt då? Nej, det är inte min erfarenhet. Dvs. jag har spelat alla möjliga rollspel där någon enstaka spelomgång kunnat bryta samman i fniss-paroxysmer - oavsett genre. Men om något så är det väl kontrasten att ha högstämda dramatiska ambitioner som av en eller annan anledning faller platt, som oftast utlöser sådant.

"Your mileage may vary..."

 

[Xhakhal]

Jag tror att min issue med skrofmålet är att det för mig känns nalta som när söörlänningar schka försöka å shkriv nå bondska... men glömt bort att ens slå på lokalradion under tiden. Liksom fejk på fel sätt. Men jag känner inte att det dödar stämningen när jag läser MUA. Det blir bara svårt för mig att använda.

 

[Sapient]

Jo, och och det kan ju för all del bli farliga stilblandningar som bara skaver i örat. Särskilt om jag ska uttala det, så undviker jag absolut att göra det till för "bondsk" dialekt. Men annars är det ju ganska kul att tänka sig att det faktiskt skulle kunna vara så som folkum jiddrar i gränderna och utmarkerna.

Och rätt mycket stilblandning tycker jag kan passera.

 

[Xhakhal]

Bondsk och bondska är nog olika saker. Eller så tror jag bara vi pratar om olika saker, så jag förtydligar ändå, just in case! Jag menar norrländska (främst norrbottniska) bondskan, som är väldigt specifika dialekter och i vissa fall borderline egna språk, inte att någon låter som en bonde. Det vill säga - jag menar språket som pratas hemma hos min släkt, och som gjordes perfekt parodi på hos Pistvakt. Så språket i Mutant: UA känns ibland för mig litet som ett litet mindre roligt Pistvakt. Men det kan jag som sagt stå ut med.

 

[McAber]

Jag gillar MUA. Hur mycket som är nostalgi och hur mycket som beror på det gedigna hantverket vet jag egentligen inte. Det råkar väl bara vara så att blandningen av socialrealism (råkapitalism som suger ut stackars arbetarmutanter) blandat med rabiata mördarkaniner och mysiga djurmutanter och bortkomna robotar, faller mig på läppen.

Språket tycker jag också om, hur mycket norrlänska influenser det finns vet jag inte (även om jag är uppväxt i Piteå). Men det är konsekvent använt och fungerar bra tycker jag.

Regelsystemet är tungrott, som nästan all BRP. Strider med tio eller fler tog evigheter. Jag skulle väldigt gärna köra igenom kampanjen i sin helhet, men då skulle jag försöka använda mig av Savage Worlds och deras reglar för superkrafter (nedskruvade till ”street level”).

 

[Sapient]

Bondsk och bondska är nog olika saker. Eller så tror jag bara vi pratar om olika saker (...)

Njae, vi menade samma sak - men använde ordet olika. (Även om jag snarare tänker på Västerbotten-mål som den mest "typiska" bondskan...)

Vad jag menade att för min del är det väldigt svårt att vara konsekvent, i en dialektgrupp som jag egentligen inte är särskilt bekant med. Då blir det enstaka inströsslade ord och idiom som jag råkar kunna - och resultatet blir alltså onödigt mycket mer stilblandning. Det var det jag försökte få fram.

 

[Hans E Magnusson]

Njae, vi menade samma sak - men använde ordet olika. (Även om jag snarare tänker på Västerbotten-mål som den mest "typiska" bondskan...)

Ah du tänker på rikssvenska?

 

[Sapient]

Ah du tänker på rikssvenska?

"Ockupations-språket" som vi skåningar säger mellan skål och vägg.

(Sau egentlijen sär vi unjefäer "ockupanta-sprauget", näer vi änte traur att nånna klydderövar fraun Svärje luyssnar...)