…!?Genesis;n243744 said:
Kan du inte skicka mig reglerna till det spelet på en gång, älskling.
Jag reagerar emotionellt negativt på att höra denna beskrivning.
Min spontana tanke, som kan vara helt fel ute, är att kombinationen obestämd bakgrund + mysterie = helt meningslöst.
Det är inte “obestämd bakgrund” jag reagerar mot.
Det finns spel med obestämd bakgrund som jag tycker verkar coola. Flashback-mekaniken i 3:16 ex vis (där flashback ger tyngd och color till det som händer nu). Vi får se varför Private Henderson vill sabba rymdvarelsernas fotbollsplan. För att han har nått fotbollsrelaterat trauma typ.
Är mindre förtjust i spel som Leverage och Blades in the Dark där flashbacks ersätter bra planering, men det är lite OT.
Det är att kombinera obestämd bakgrund med mysterium.
Jag ser ett bra mysterium som brädspelet Zendo. (CW otroligt klantigt hanterat tema kring Linzai-buddhism. Det är reglerna som är den bra grejen med spelet, inte temat. Dom ska ge ut en retheme snart som handlar om en dator från rymden eller vad det nu var.)
Sjörövarön är inte ett vidare bra brädspel men en cool mechanic är att skatten är gömd på ett slumpvis ställe vilket representeras av vilket kort som tas bort. Genom att samla kort får vi reda på ställen där det inte är och kan då till sist räkna ut var det är. Det är en sån kick för mig att veta att det där kortet som vi inte får titta på ligger där instoppat under asken och representerar Sanningen. Ingen enskild spelare vet vad sanningen är, men sanningen är “uttänkt” i förväg.
På S-G har jag skrivit om en variant av spelet “20 frågor” där det inte finns ett föruttänkt rätt svar. Jag slingrar mig som en ål, försöker förlänga spelet. Du frågar “Är det en växt” och då svarar jag nog nej för det finns fler företeelser som inte är växter än som är växter. Och sen frågar du “Är det Marilyn Monroe som ung?” och då svarar jag nog nej för det finns fler människor/åldrar + helt andra grejer såsom strykjärn, doften av ruttnande klöverblommor, känslan av att ha glömt nått osv. Men för varje fråga skär du av vad det kan vara. Men vi kommer aldrig bli klara. Och om vi då minskar problämdomänen.
Säg att det är nio personer. En av dom kan vara mördaren. För varje misstänkt finns det nån mekanik, delvis spelarstyrd delvis regelstyrd (med eller utan fortune) som avgör om den personen är skyldig eller inte. Ex vis singla en slant (nu tror jag det blir bättre utan fortune men bara för att hålla exemplet kort/konkret/koncist).
Nu ska jag komma till poängen.
Dessa typer av spel kan skapa en bra, otroligt tight, givande och tense story om ett mysterielösande (speciellt om det där myntet slängs i den allra mest laddade stunden. Dom sitter i vittnesstolen, åklagare Miles Edgeworth håller ut sitt finger och listar upp bevisen, och hammaren ska just till att falla, men… [i “dice”-världen visar då myntet den oskyldiga sidan] – och advokat Mia Fey skriker ut sitt “OBJECTION, YOUR HONOR!” och motbevisen samberättas fram. osv osv
Men kan det skapa upplevelsen av att själv lösa ett mysterium? Vill se dina regler innan jag skriver mera.
Bläddra fram till clehrics inlägg (#3) i den här tråden.
Det jag är ute efter är inte ett spel där själva lösningen ska vara förutbestämd, “först ska dom intervjua den, sen den, sen den, och så ledtrådar som kaksmulor mellan dom ‘rätta platserna’.” Det är inte en kedja av coola reveals att utsättas för som jag är ute efter. Det är att det finns en gåta som har ett svar som går att klura ut.
