För inte fullt så länge sedan - bara bortåt 1700-talet eller så - levde en man i Mark, en liten bit från Torsby i Värmland. Hans namn var Fredrik och det sades att han var trollkarl.
Det var fattiga tider, men Fredrik hade kommit på ett sätt att göra sig en förmögenhet. Det enda man behövde göra var att upptäcka var trollen hade sin gruva. Men trollen hade lagt en besvärjelse över gruvan så att det inte bara räckte med att upptäcka den. Det måste finnas ett vittne också, och under en hel natt fick ingen av dem yttra ett ljud.
Så Fredrik frågade Sten om han ville vara vittne, och de signade en plats och gömde sig inför natten. Och trollen försökte förstås skrämma dem med trummande och brummande, och Sten satt livrädd som en mus och vågade knappt röra sig. Och många gånger fick Fredrik lägga sin hand över munnen på Sten.
Strax före gryningen så bytte trollen taktik, och ett skogsrå klev fram; underskön att skåda med långt nötbrunt hår i en lång vid mossgrön klänning. Fredrik blev helt tagen av skönheten, och den här gången så var det Sten som drog ner honom och lade handen över munnen. De brottades tyst, men så gick solen upp, och besvärjelsen var bruten och gruvan blottlagd.
Sten och Fredrik blev rika från gruvan, men Fredrik var rastlös och melankolisk. Hans hjärta var taget av skogsrået. Så till slut stöpte han ett silvermynt till muskötkulor och en mörk höstnatt gick han ut bortanför gruvan där skogsrået hade visat sig och väntade.
Det var en mörk och stormig natt, då den Onde var ute och jagade knytt. Hans eldiga hundar sprang genom skogen och drev knytt och älvor framför sig. Ut ur skogen, med såriga fötter och kjolarna fladdrande efter sig, kom skogsrået rusande, jagad av den Onde och hans hundar. Hon såg Fredrik och slängde sig bakom honom, ty längre än så bar inte hennes fötter. Ut ur skogen kom Den Onde och hans hundar. Fredrik höjde bössan, spände hanen och tryckte av och ett skott ekade i natten. Den Onde vrålade i smärta, tog sig för ögat, och rusade därifrån, och hans svarta blod stänkte över marken.
När allt var stilla böjde sig Fredrik ner vid skogsrået vid hans fötter och förband hennes såriga fötter med den trollkonst han hade. Sedan tog han henne i sina armar och bar henne hem.
Den morgonen, i Marks kyrka, bankade det på dörren hos prästen. Där stod Fredrik i finkläderna, och han ville vigas nu på stubben! Så prästen hämtade klockaren och hans fru och gjorde kyrkan i ordning för vigseln. "Aldrig har en så underskön brud gått genom altargången i den här kyrkan" sade klockaren när han såg Fredriks blivande hustru, och tog av sig mössan, för hon var sannerligen vacker att skåda, i mossgrön klänning, långt mörkt hår och ögon djupa som skogstjärnar. Hennes röst var som en susning i granskogen när hon svarade ja på prästens fråga.
Men när prästen förklarade dem för man och hustru vacklade flickan till och gnydde som i smärta i sin makes famn. Hon repade sig snabbt, och de lämnade kyrkan och for iväg i Fredriks vagn, åtföljda av alla sommarens sista fjärilar.
Klockaren släckte sedan ljusen i kyrkan och stängde ner, och till sin förvåning fann han en nyss avhuggen rävsvans framför altaret där bruden nyss hade stått. Det var den största och yvigaste rävsvans han någonsin hade sett. Först tänkte han säga till prästen, men han tänkte att om brudparet ville skoja så skulle de väl få det, och det var ändå inte hans sak störa dem på deras bröllopsdag. Så istället tog han rävsvansen och grävde ner den utanför kyrkan.
På den platsen växte det upp den ståtligaste enbuske som någonsin skådats, och om jag inte är helt felinformerad så står den än idag. Fredrik och skogsflickan fick många barn, som fick barnbarn och barnbarnsbarn och de levde gott på vad järngruvan gav dem. Det sägs att alla flickebarn i familjen var synska, och allt kvinnfolk i släkten niger djupt för enbusken i Marks kyrka innan de går in.
