Nekromanti När allt gick åt helvete

[Christoffer]

Det talas rätt ofta här om koola spelmöten, men sällan om de som faller platt, Genesis har nämnt ett par gånger då spelmöten dragit åt fel håll (DRYH och Sorcerer, vad jag kan minnas) men egentligen borde väl det här forumet vara fullt av just sådana trådar. Kollar man på story-games eller burning wheels forum, för att ta två som jag brukar hänga och läsa mycket på, så är var och varannan tråd rop på hjälp efter misslyckade spelmöten.

Så, vilka spelmöten föll pladask och varför? (och nej, jag är inte feg och håller mig borta själv, återkommer senare med mitt senaste totala fiasko, men nu är det dags för att kolla bokrean på stan)

 

[Arfert]

Finns det nån slags trend där.. att vissa spel genererar fler "krascher" än andra?

/Tomas (som aldrig vart med om ett spelmöte som gått åt helvete)

 

[Rickard]

Under förra året var det två spelmöten som gick åt helvettiin.

Det första var ett Feng Shui-möte där jag upptäckte att jag fick slut på material efter två timmars spelande, så jag försökte dra ut på det. En av spelarna märkte av att jag mest satt och försökte hitta på saker som mest var tråkiga så han sköt en kille på ett hotell i huvudet och sedan var polisen efter dem.
Lärdomar: Jag måste planera mera och om det blir tråkigt är det ok att avbryta.

Det andra var Ljus och lykta som jag spelledde men hotet som jag målade upp (en lustgård) tycktes vara för kraftfullt så spelarna fludde från hotet eller rollgestaltade och lät sig uppslukas av hotet så vi fick avbryta spelmötet.
Lärdomar: Spelarna behöver tydliga mål samt mycket information så att de kan klura ut sina egna lösningar.

/Han som borde spela mer Ljus och lykta

 

[Simple man]

Det har hänt, fast aldrig totalt gått åt helvete tror jag, kanske när jag började spelleda vid 10 års åldern men då vet jag inte om man kan säga att spellmötet gick åt helvete så länge man fick slåss

Fast mer i nutid, igår faktiskt. Problemet var att jag helt enkelt inte kunde få upp stämningen, vissa saker var lite dåligt konstruerade i förväg vilket problematiserade allt och allt slutade med ett antiklimax.
Lärdom, bättre planering för eventuella oförberedda händelser men vad man ska göra åt dom dagarna när man bara inte känner sig 100% vet jag inte, ställa in spel kanske men nu är man ju i den åldern att det faktiskt är en ansträngning för alla inblandade att få tid att rollspela så man känner sig lite rutten att ställa in samma dag

 

[Johan K]

Visst så har det skitit sig några gånger.
Vad det berott på är att man har trott att man kan SL:a trottas att man kanske inte vart helt förbered/varit halvseg efter dagens jobbande. Då har det gått mindre bra, så att säga.

 

[Genesis]

Okej, spel som gått åt helvete:

Don't Rest Your Head gick åt helvete för att jag inte visste hur man spelar rollpersonsdrivet. Det blev någon typ av uppdragsbaserat spel som föll platt för att det inte fanns någon att prata med (allt som fanns var Locals och Mardrömmar). Jag lyssnade sedan på en poddsändning och insåg hur det borde spelas, och nästa gång jag lirade det så gick det utmärkt. Spelet är nu ett av mina favoritspel.

Sorcerer gick åt helvete för att jag var ofokuserad och inte höll koll på rollpersonerna när de skapades. Det här var samma fel jag gjorde i Don't Rest Your Head, egentligen, fast den här gången borde jag ha vetat bättre. Rollpersonerna hade inte mycket till mål, så spelet drev runt utan att få ett fokus man kunde engagera sig i. Jag har tyvärr inte spelat det sedan dess, men jag skulle gärna göra det.

With Great Power ... gick ... inte åt helvete, men ganska dåligt, första gången eftersom boken är otroligt opedagogiskt upplagd och jag inte hade fattat reglerna. Andra gången gick det något bättre, men jag hade fortfarande fattat vissa regler fel, noterade jag. Någon tredje gång har det inte blivit, men under bägge två speltillfällena kunde vi känna att det fanns potential till något riktigt bra, och enskilda scener funkade störtskönt. Om man nu bara kunde fatta de förbannade reglerna ...

Få se, vad mer? Mutant föll platt för ett tag sedan, mot slutet av en skitbra session, för att jag blev trött men inte ville avsluta, eftersom det gick så bra. Jag introducerade ett par plottar från det färdiga äventyret jag spelledde utan att modifiera dem, och det var ett recept på katastrof. Problemlösning, pixelbitching, spelet stannade av helt.

Första speltestet av Utpost gick åt helvete för att systemet sög, men det räknas nog inte.

Ett antal egenkomponerade system i forntiden, innan jag visste hur man gör för att konstruera system, gick åt helvete. Allihop, faktiskt, utom det första, men det var ett tradsystem, så det räknas inte.

 

[Genesis]

Finns det nån slags trend där.. att vissa spel genererar fler "krascher" än andra?

Jag skulle tippa på att indiespel kraschar betydligt oftare än tradspel.

/Tomas (som aldrig vart med om ett spelmöte som gått åt helvete)

Jag lider med dig, kompis. Det tog mig bra länge innan jag fick mina första krascher, men fortsätt ta risker och spela passionerat så händer det nog förr eller senare.

Och då levlar man som rollspelare.

 

[Svarte Faraonen]

Iron Heroes i fredags gick inte åt helvete, men stötte på bekymmer när en av spelarna var för full för att kunna spela ordentligt.

 

[Mogger]

Ja, rolig tråd! Min rollspelsbana är full av misslyckanden.

Först handlade det om tidiga tradspelsproblem som klassikern "hur man introducerar en ny karaktär i en pågående kampanj". I vår spelgrupp har vi massor av sådana misslyckanden bakom oss. "När RP blivit för mäktiga" är ett annat problem vi gått in i flera ånger. "varför är min karaktär med på äventyr?". Det finns massor av sånt här och jag är övertygad om att alla har haft kampanjer eller spelmöten som blivit fiaskon eller iaf mindre lyckande pga av det här (vilket naturligtvis är anledningen till att alla har lösningar på de här "problemen").

Men nyligen (typ senaste 10 åren eller så) har misslyckanden blivit färre men de uppstår fortfarande.

DoDT - Snösaga
En av de tråkigare spelupplevelserna jag varit med om. Allt som kunde gå fel gick fel. Det var desutom en lång kampanj på en massa månader med spel varje vecka. Jag var inte SL men jag lärde mig mycket om vad jag inte gillar under den här tiden (och var nära att sluta spela helt).

WFRP1 - Någon kampanj som jag inte minns namnet på
Stenhård räls, meningslösa val, dåligt system...

Mutant - Undergångens arvtagare
En sanslöst rolig kampanj rann ut i sanden. Efter ett tag började den påminna mig om snösaga och i samma veva hittade jag The Forge. Under en tid lyckades jag sabba allt med märkliga idéer och experiment som i samtliga fall baserades på missuppfattningar av Big Model. Sammanlagt blev det säkert 5 riktigt dåliga spelmöten varvade med kanske 2 bra. (det här följdes av 2-3 kampanjer som rann ut i sanden och 2-3 kampanjer som inte ens fick fart för vi snackade mest om hur man spelar rätt och fel och vad som är bra och dåligt m.m. Nästan ett helt år av misslyckanden...)

Shab al Hiri Roach
Visserligen blev vi ganska fulla efter ett tag (man ska ju dricka vin till, det står i reglerna!) men spelet hade redan spårat ut. Exakt vad som gick fel vet jag inte, men vi tyckte inte spelet funkade. Jag hade ändå snackat lite på Story Games och här om vad man bör tänka på och var väl förberedd som "spelansvarig" men trots att vi spelade som man skulle blev det skit.

Utöver det har vi misslyckats med att hålla liv i kampanjer och sprungit på en del problem, men i stort har det funkar väldigt bra. OCH, glädjande nog, så är vår nuvarande kampanj (Western + indieplugin) det roligaste jag har varit med om någonsin och vi har tagit med oss alla våra lärdomar och gjort det absolut bästa av dem (visserligen är systemet inte vattentätt, men vi har beslutat att hålla husreglandet till ett minimum för att inte skapa andra problem längre fram). Så, min slutsats är att misslyckanden är bra, om man analyserar dem och försöker rätta till det som man upplever som dåligt. Det kan vara en smärtsam process (det var det för oss iaf) men det är värt det.

 

[Mogger]

Kollar man på...burning wheels forum ...så är var och varannan tråd rop på hjälp efter misslyckade spelmöten.

Jag undrar om inte BW är ett av de svåraste spelen att lyckas med. Folk kommer ofta från tradspel, hela gruppen är inte samspelt, ny doktrin och systemet är ganska komplext. Men, det är OT.

 

[krank]

Jag bombar hela tiden, tycker jag. Jag hoppas dock att jag lär mig av misstagen...

Senast var det min "superhjältar anno 1987" som krashade under ett spelmöte. Egentligen krashade det av samma anledning som det alltid krashar för min del:

Jag får för mig, av någon outgrundlig anledning, att jag kan improvisera.

Det går aldrig bra.

Det återkommande problemet är att jag kommer på en grundidé till en plott, några intressanta SLP:er, och tror att det, i kombination med rollpersonernas egna drivkrafter och bakgrund, ska räcka.

Det gör det inte. Det blir bara träck. Mer impro är inte lösningen, jag mår bara sämre och sämre och det blir sämre och sämre. Vem fan har fått för sig att impro ger upphov till mer givande spel? Varför i hela friden skulle improviserade grejer bli mer genomtänkta, intressanta och sammanhållna än såna man planerat ordentligt?



Jag hade kommit på en idé om den 14-årige pojken Timmy Wells, som vaknade en dag med superkrafter som lät honom bygga saker - han byggde raketstövlar och robotarmar och försökte stoppa ett bankrån. Han skadade/dödade en massa civila, tappade kontrollen, och flydde. RP ombeds att hitta Timmy innan regering och polis gör det. Jag hade lite regerings-ninjor ledda av en stenhård brud och vaga funderingar kring att låta ryssen vara inblandad. Inga kartor, inga egentliga planer kring ledtrådsrelationskartor eller så.

Och så gick det följdaktligen som det gick. Det blev aptråkigt. Rälsat och samtidigt dåligt improviserat - RP strövade från plats till plats i en fåfäng jakt efter ledtrådar jag inte planerat, pratade med SLP:er jag inte tänkt på, spenderade tröstlösa besök hos folk med att misslyckas med perceptionsslag och därmed inte få ledtrådarna som fanns där... Och så vidare. I slutänden var jag oerhört less, och det hela kulminerade i något så oinspirerat jättetråkigt som en stor rysk mechasuitgrej som kallade sig Rasputin-17 (eller nåt lika blajjigt).


Min lärdom: Improvisera inte. Gör gedigna förberedelser, med genomtänkta SLP:er som aktivt vill saker och har egna planer, bakgrunder, ideologier etc. Rita kartor över områden för att få en känsla över vart saker och ting ligger i förhållande till varandra. Fundera noga igenom möjliga ledtrådar, och använd inte tärningsslag för att låta rollpersonerna hitta dem, utan låt själva ihoppusslandet av ledtrådarna vara utmaningen.

Kort sagt, planera, planera, PLANERA.

 

[Svarte Faraonen]

För att ta till mer relevanta exempel har jag några tankar kring problem jag stött på när jag spelat.

Spel jag inte får att funka: Detta har drabbat mig med två spel: Mutant och Warhammer. Jag misstänker starkt att det beror på att det är spel där det finns en stark, dominant mening om hur man ska spela, och att den i någon mån stör mig. Varje gång jag försökt spelleda något av dessa spel har jag fallit platt.

Första spelmötet-syndromet: Det första spelmötet i en kampanj blir sällan bra. Jag har en spelstil där jag gärna vill se spelare som interagerar med det som etablerats i spelvärlden, och under det första mötet finns det sällan nog att jobba med. Därefter blir det bara bättre och bättre.

Individuella spelarproblem: Min spelare J gör gimmickrollpersoner han tröttnar på efter två-tre spelmöten, och är dessutom omöjlig att planera saker med. S är för mycket av en stoner för att kunna behålla uppmärksamheten på spelet. A, innan jag slutade umgås med honom, var bara intresserad av sin egen rollpersons soloprojekt. Det här är vad som sänkt absolut flest spelmöten för mig.

 

[Blasphemy]

Jag har nog aldrig spellett något som har fallit pladask... dock så har mina största misstag vanligen grundat sig i att jag har velat spelat en typ av spel och spelarna en annan typ. Således har jag tvingat in dem i en setting vilket gör att det hela bara blivit till en meningslös gröt som sedan runnit ut i sanden.

Ett annat vanligt misstag är när man startar upp dessa stooora kampanjer där man inte har något uttänkt slut och spelat, spelat och spelat och slutligen blir det mer och mer utvattnat och sedan tja... rinner det ut i sanden.

 

[ripperdoc]

Jag känner igen vad du säger. Jag sätter mycket höga krav på hur jag vill att en kampanj ska bli, men även om jag lägger gott om tid på förberedelser kommer jag inte kunna vara 100% förberedd. Och varje gång man vandrar in på kraftig impro får man lite ångest (mind you, jag improviserar alltid utifrån någon slags plott, men det jobbiga kommer när man inte hunnit tänka ut tillräckligt mycket av plotten).

Precis som du inser jag att impro inte klarar av lika gedigna storys som något som planerats. Eller? Faktum är att det verkar som att de flesta av mina farhågor är överdrivna. Spelarna brukar, om jag tolkat dem rätt, säga att det funkar bra. Många av våra mest minnesvärda scener kommer ur impro som tvingats fram av ofärdig plott. Ofta kan det bli bättre när en halvfärdig plott möter impro möter spelares oberäkneliga drag. Jag vill absolut inte ha komplett manus i förväg!

Lagomvägen är nog bäst. Jag försöker förbereda mig tillräckligt för att ha en gedigen grundplott, och jag försöker planera tillräckligt långt fram för att inte stå helt oförberedd. Resten improviserar jag ihop, och det verkar gå bra. Dessutom vet jag att även om jag inte är helt nöjd så brukar spelarna vara det - för de upplevde bara en skön story utan att ha tänkt över alla femtielva plottalternativ som kanske eller kanske inte var bättre.

 

[ripperdoc]

Ett annat vanligt misstag är när man startar upp dessa stooora kampanjer där man inte har något uttänkt slut och spelat, spelat och spelat och slutligen blir det mer och mer utvattnat och sedan tja... rinner det ut i sanden.

Mycket sant, sedan jag började förbestämma slut på kampanjer (inte exakt hur de slutar, men vid vilken punkt de skulle förklaras över) så har jag fått mer rappt spel och dramatisk kurva. Samt sluppit sandutrinnandet.

 

[wilper]

Jepp, det har gått fullständigt åt skogen för mig ibland.

En gång var en olycklig regelhybrid av Traveller och TSOY, det äventyret omtalas fortfarande ibland i bekantskapskretsen som en enastående flopp. Mest för att vi inte fick till rymdstrider i BDTP.

Men, mitt livs största misslyckande i spelledarstolen var faktiskt under ett Höstdimmapass. Jag skulle speltesta en ny och djärv truppspelsmekanik. Det gick bra första spelmötet, men det andra ballade ur fullständigt när några spelare började skicka lappar och insisterade på att få spela "privat", utan att andra spelare fick veta vad som hände. Misstron sköt i höjden och det slutade i verklig vrede bland de inblandade. Rollpersonernas konflikter eskalerade upp till spelarna, vilket aldrig är bra.

Det var dock ett lärorikt pass, så här i efterhand, och lärdomarna från det finns inbakade i Höstdimmas stora kapitel med spelledarråd.

 

[Wilmer]

Två-tre eonkampanjer (en som hade tre riktigt lyckade spelmöten bakom sig) har krashat för att en viss spelares roll dött i strid, tyckt att det varit orättvist och sedan tjurat. Annars har det inte varit så mycket krasher som sega och oinspirerade möten. Primetime Adventures gick jävligt illa men det var för att ingen i gruppen följde några TV-serier, hade vi försökt emulera en genre vi kunde, typ: 90-talstecknat så hade det nog gått bättre.

 

[Pom]

Jag fegspelar för det mesta: med spelsystem jag kan, i långa kampanjer, med folk jag känner väl. Under dessa omständigheter går det sällan åt helvete - däremot kan det förstås bli tråkigt för vissa ibland, men inte så allt bara rasar.

Men en gång det verkligen gick åt helvete var när jag försökte spelleda 14 mellanstadieflickor och en församlingsassistent på en gång. Systemet var synnerligen enkelt hembygge och jag slet som bara en inspirerad SL som märker att det inte funkar kan slita. Men det sket sig förstås, helt enkelt för att folk fick vänta på sin tur i evighet. "Självklart", säger ni. "Vad trodde du skulle hända?"

Jag ville helt enkelt pröva, smickrad över att så många utöver min vanliga grupp var nyfikna och övertalad av församlingsassistenten.

Sensmoralen är förstås att man inte skall göra så. Att vissa saker helt enkelt inte går. Och att det när allt kommer omkring är SL som har det yttersta ansvaret för att säga ja eller nej till att spelleda under rådande omständigheter.

 

[stilton_UBBT]

Jag lyckades - med ett enda tärningsslag - radera ut hela min spelgrupp i Mechwarrior (som var rollspelet som var ett påhäng till Battletech). De var på en isplanet och piloterna klev ur sina mechs för att ta en kort tur i en miniubåt. Pang blev de torpederade och pga av det simpla combat systemet (som jag inte hade kollat så noga) satt alla spelares karaktärer i samma "hit location" i ubåten. Fem döda karaktärer, no save, på ett enda tärningsslag. Det var 1991. Har inte kört det sedan dess...

 

[Doctor_Hell]

I mitt fall när nått spelmöte barkat på helsike så har det oftast varit att jag har haft en annan vision av vad jag vill få ut av spelmötet än vad mina spelare haft och då har det blivit att spelarna blir oengagerade och skapar löjliga karaktärer eller tar sig för idiotiska saker ingame för att dom helt enkelt vart omotiverade .

som att fanken vad tråkigt äventyr nu går vi och hugger huvudet av byäldsten i byn bara för att ..


annars när det berott på mig som sl så har det oftast varit att man velat styra spelarnai en vis riktning eller förväntat sig att dom ska agera på ett visst sätt i olika situationer men sen när dom i spelet tagit en annan så har man inte förberett sig på det och fick panik när man var tvungen att improvisera , men det var mer i början av min sl karriär