Superintressant! Jag tar mig däremot friheten att berätta om flera tillfällen...
Arvid A. C. said:
[*]När ni inte vet vad spelledaren förväntar sig av er som spelare...
[*]När ni inte förstår vad som händer riktigt, att det är otydligt vad ni får och ska bidra i spelet...
Det här upplevde jag senast i en Vampirekampanj för några år sedan. På ytan var det en öppen kampanj, lite fisktankig men där de olika aktörerna ville att man skulle göra grejer. Jag fick hela tiden känslan av att jag förväntades används min fantasi för att hitta kreativa lösningar på de "öppna" problem som presenterades. Ett uppdrag var "kidnappa dottern till X". Låter som ett typexempel på öppet problem, eller hur? Det var bara det att vad vi än gjorde så funkade det inte. Det kändes hela tiden som att SL redan bestämt ett "rätt" sätt att ta sig in i huset, och att alla våra listiga planer sköts ner
för att de inte var vad han hade planerat. Ni känner mig, jag gillar rälsning och fasta strukturer - men här kände jag mig osäker just för att S inte kommunicerade till mig vad det här var för slags uppdrag.
Arvid A. C. said:
[*]När ni känner att ni förlorar kontrollen över rollperson eller story...
Många år sedan nu, när jag som SL fortfarande skrev den typen av äventyr som var hårt rälsade, och blev alldeles förtvivlad när spelarna rörde sig från rälsen. "Jag tycker inte oooom när ni gööööör sådääääär" gnällde jag.
Arvid A. C. said:
[*]När ni förväntas prestera eller berätta något som känns svårt...
[*]När det blir för personligt...
Den starkaste gången jag känt detta var du med; och det har jag redan berättat om.
Mer nyligen kände jag något liknande när jag spelade Once upon a time; jag låste ihop mig helt och blev jätteosäker.
Jag har jättelätt för att prestera, eller iaf inte känna ångest eller osäkerhet över min oförmåga att prestera, när det gäller planering eller lösning av "öppna problem", när det blir taktiskt eller intellektuellt. Däremot just "svåra val"-situationer i spel, sånt gör mig hyperosäker. Det triggar samma stelhet som improteater alltid gjort. Jag får för mig att det blir bedömning av skådespelarinsatser. Det klassiska: man får för sig att man ska säga något coolt, något bra, något rätt.
Samtidigt har jag ganska små problem vad gäller att leva mig in i och agera, tänka som min rollperson; inlevelse snarare än utlevelse typ. Då kan jag ha riktig dödsångest, som min karaktär, men egentligen bara tycka att det känns häftigt.
Sedan känner jag ofta osäkerhet i min spelledarroll. Där undrar jag mest om det jag skapar är tillräckligt givande/roligt för mina spelare; om jag lyfter sådant de vill ha, om jag tar tillvara på deras kreativitet, om de känner att de får vad de vill ha helt enkelt. Det är väl en stark mängd dåligt självförtroende; trots åratal av spelledande så ställer jag fortfarande dunderhöga krav på mig själv och tror inte att jag fixar att vara en bra spelledare.
Oavsett hur ofta folk säger att de haft roligt, naturligtvis.