- När ni inte vet vad spelledaren förväntar sig av er som spelare...
- När ni inte förstår vad som händer riktigt, att det är otydligt vad ni får och ska bidra i spelet...
- När ni känner att ni förlorar kontrollen över rollperson eller story...
- När ni förväntas prestera eller berätta något som känns svårt...
- När det blir för personligt...
- När spelet inte går någonstans utan bara känns förvirrande...
Nekromanti När kände ni er vilsna och osäkra i spel senast?
- Thread starter Sodivra
- Start date
Mogger
Hipsteranka
För närvarande känner jag mig bara osäker när det är en regel jag inte förstår eller som jag inte begriper syftet med. Då blir jag osäker.
Jo, förresten. Din sista punkt känner jag igen. Den infaller nästan alltid när vi har spelat ganska länge, alltså vid ett och samma tillfälle och min prepp har tagit slut eller min energi/kreativitet börjar tryta. Då kan jag ibland köra vidare i hopp om att något ska hända som gör att det tänder till igen. Ibland blir det så men när det inte blir så, och jag som SL förväntas styra upp det så vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra. Sista episoden i vårt senaste spelmöte blev så. De blev bara en menlös resa som innehåll något tärningsslag. Lyckligtvis bröt jag sedan.
Sedan strävar jag efter passionerat spel vilket innebär att jag vill utsätta mig för osäkerhet. Jag vill porträttera karaktärer som gör fel, uppleva situationer som är jobbiga o.s.v. Jag vill känna den där osäkerheten, när jag inte har kontroll, när jag måste göra något tufft o.s.v.
Jag minns första gången det hände, i My Life With Master. Där finns något som heter typ The Horror Revealed eller nått. SL tittade på mig och så, "Berätta något otäckt som händer nu" Jag blev helt ställd, men berättade sedan något otäckt, om hur de läskiga jakthundarna slitit sig, tagit sig in på barnhemmet och bet ihjäl flera barn. I kontexten fanns det en logik, men jag kände mig väldigt osäker. Det var en av de första gångerna jag spelade ett indiespel, och jag blev fast!
Jo, förresten. Din sista punkt känner jag igen. Den infaller nästan alltid när vi har spelat ganska länge, alltså vid ett och samma tillfälle och min prepp har tagit slut eller min energi/kreativitet börjar tryta. Då kan jag ibland köra vidare i hopp om att något ska hända som gör att det tänder till igen. Ibland blir det så men när det inte blir så, och jag som SL förväntas styra upp det så vet jag helt enkelt inte vad jag ska göra. Sista episoden i vårt senaste spelmöte blev så. De blev bara en menlös resa som innehåll något tärningsslag. Lyckligtvis bröt jag sedan.
Sedan strävar jag efter passionerat spel vilket innebär att jag vill utsätta mig för osäkerhet. Jag vill porträttera karaktärer som gör fel, uppleva situationer som är jobbiga o.s.v. Jag vill känna den där osäkerheten, när jag inte har kontroll, när jag måste göra något tufft o.s.v.
Jag minns första gången det hände, i My Life With Master. Där finns något som heter typ The Horror Revealed eller nått. SL tittade på mig och så, "Berätta något otäckt som händer nu" Jag blev helt ställd, men berättade sedan något otäckt, om hur de läskiga jakthundarna slitit sig, tagit sig in på barnhemmet och bet ihjäl flera barn. I kontexten fanns det en logik, men jag kände mig väldigt osäker. Det var en av de första gångerna jag spelade ett indiespel, och jag blev fast!
w176
Förlorad dotter
För mig uppstår osäkerhet oftast när man ska hantera andra människors trygghetszoner och integritet.
Hur långt kan jag gå?
Hur långt är kreativt optimalt om jag går?
När går jag så långt att det trampar på någons kreativa agenda?
Har jag gått för långt?
Hur långt kan jag gå?
Hur långt är kreativt optimalt om jag går?
När går jag så långt att det trampar på någons kreativa agenda?
Har jag gått för långt?
Superintressant! Jag tar mig däremot friheten att berätta om flera tillfällen...
Mer nyligen kände jag något liknande när jag spelade Once upon a time; jag låste ihop mig helt och blev jätteosäker.
Jag har jättelätt för att prestera, eller iaf inte känna ångest eller osäkerhet över min oförmåga att prestera, när det gäller planering eller lösning av "öppna problem", när det blir taktiskt eller intellektuellt. Däremot just "svåra val"-situationer i spel, sånt gör mig hyperosäker. Det triggar samma stelhet som improteater alltid gjort. Jag får för mig att det blir bedömning av skådespelarinsatser. Det klassiska: man får för sig att man ska säga något coolt, något bra, något rätt.
Samtidigt har jag ganska små problem vad gäller att leva mig in i och agera, tänka som min rollperson; inlevelse snarare än utlevelse typ. Då kan jag ha riktig dödsångest, som min karaktär, men egentligen bara tycka att det känns häftigt.
Sedan känner jag ofta osäkerhet i min spelledarroll. Där undrar jag mest om det jag skapar är tillräckligt givande/roligt för mina spelare; om jag lyfter sådant de vill ha, om jag tar tillvara på deras kreativitet, om de känner att de får vad de vill ha helt enkelt. Det är väl en stark mängd dåligt självförtroende; trots åratal av spelledande så ställer jag fortfarande dunderhöga krav på mig själv och tror inte att jag fixar att vara en bra spelledare.
Oavsett hur ofta folk säger att de haft roligt, naturligtvis.
Det här upplevde jag senast i en Vampirekampanj för några år sedan. På ytan var det en öppen kampanj, lite fisktankig men där de olika aktörerna ville att man skulle göra grejer. Jag fick hela tiden känslan av att jag förväntades används min fantasi för att hitta kreativa lösningar på de "öppna" problem som presenterades. Ett uppdrag var "kidnappa dottern till X". Låter som ett typexempel på öppet problem, eller hur? Det var bara det att vad vi än gjorde så funkade det inte. Det kändes hela tiden som att SL redan bestämt ett "rätt" sätt att ta sig in i huset, och att alla våra listiga planer sköts ner för att de inte var vad han hade planerat. Ni känner mig, jag gillar rälsning och fasta strukturer - men här kände jag mig osäker just för att S inte kommunicerade till mig vad det här var för slags uppdrag.Arvid A. C. said:
Många år sedan nu, när jag som SL fortfarande skrev den typen av äventyr som var hårt rälsade, och blev alldeles förtvivlad när spelarna rörde sig från rälsen. "Jag tycker inte oooom när ni gööööör sådääääär" gnällde jag.Arvid A. C. said:
Den starkaste gången jag känt detta var du med; och det har jag redan berättat om.Arvid A. C. said:
Mer nyligen kände jag något liknande när jag spelade Once upon a time; jag låste ihop mig helt och blev jätteosäker.
Jag har jättelätt för att prestera, eller iaf inte känna ångest eller osäkerhet över min oförmåga att prestera, när det gäller planering eller lösning av "öppna problem", när det blir taktiskt eller intellektuellt. Däremot just "svåra val"-situationer i spel, sånt gör mig hyperosäker. Det triggar samma stelhet som improteater alltid gjort. Jag får för mig att det blir bedömning av skådespelarinsatser. Det klassiska: man får för sig att man ska säga något coolt, något bra, något rätt.
Samtidigt har jag ganska små problem vad gäller att leva mig in i och agera, tänka som min rollperson; inlevelse snarare än utlevelse typ. Då kan jag ha riktig dödsångest, som min karaktär, men egentligen bara tycka att det känns häftigt.
Sedan känner jag ofta osäkerhet i min spelledarroll. Där undrar jag mest om det jag skapar är tillräckligt givande/roligt för mina spelare; om jag lyfter sådant de vill ha, om jag tar tillvara på deras kreativitet, om de känner att de får vad de vill ha helt enkelt. Det är väl en stark mängd dåligt självförtroende; trots åratal av spelledande så ställer jag fortfarande dunderhöga krav på mig själv och tror inte att jag fixar att vara en bra spelledare.
Oavsett hur ofta folk säger att de haft roligt, naturligtvis.
Jag känner igen det där med att man förväntas prestera, väldigt likt det krank pratar om. I AW-gruppen just nu känns det som att alla andra har så bra fantasi och är så bra på att komma på saker direkt, medan jag bara sitter och tvekar. Jag grubblar hela tiden över om det fruktbart att tänka på att alla andra är äldre - å ena sidan är det skönt att kunna "skylla" på det, att tänka att "de har spelat rollspel dubbelt så länge som jag, klart att de är mer vana". Men å andra sidan ska man ju inte bli uppgiven, att tänka att det löser sig när jag är fem år äldre löser ju ingenting.
I min Nobilisgrupp som jag spelleder nu händer den sista punkten då och då, men då begär jag matpaus och så har jag massa idéer att slänga på dem efteråt. De tre fullständiga nybörjare som är med i gruppen kommer nog snart lära sig ta egna initiativ också, och då kommer det bli grymt när allt inte behöver hänga på min prepp längre.
I min Nobilisgrupp som jag spelleder nu händer den sista punkten då och då, men då begär jag matpaus och så har jag massa idéer att slänga på dem efteråt. De tre fullständiga nybörjare som är med i gruppen kommer nog snart lära sig ta egna initiativ också, och då kommer det bli grymt när allt inte behöver hänga på min prepp längre.
Rickard
Urverk speldesign
Det här gäller väl alla nya rollspel, men jag är alltid osäker första gångerna innan jag fått koll på spelet. Senast jag kände mig vilsen var med MouseGuard.
På konvent kan jag vara lite osäker första spelmötet när jag är spelledare. Ska våra spelstilar synka (jag spelleder ju med spelarinflytande på konvent också)? Går första spelpasset bra så ger det mig självförtroende som går över de nästkommande spelmötena.
Om jag inte förberett äventyrskrokarna ordentligt eller funderat ut ett vettigt mål för rollpersonerna, då är jag nervös inför ett spelmöte.
/Han som nog aldrig varit osäker när han varit spelare
På konvent kan jag vara lite osäker första spelmötet när jag är spelledare. Ska våra spelstilar synka (jag spelleder ju med spelarinflytande på konvent också)? Går första spelpasset bra så ger det mig självförtroende som går över de nästkommande spelmötena.
Om jag inte förberett äventyrskrokarna ordentligt eller funderat ut ett vettigt mål för rollpersonerna, då är jag nervös inför ett spelmöte.
/Han som nog aldrig varit osäker när han varit spelare
Jag blir alltid osäker och vilsen när jag spelleder och är trött och hängig- då tappar jag ofta bort det roliga och känner mig kass och osäker. Försöker inte spela på kvällarna efter en tuff arbetsdag- men det är svårt att få tid på helgerna.
Det är svårt också när man inte spelleder i samma stil som spelarna spelar- man bjuder upp till feta scener och spelarna sitter och väntar på att saker ska serveras- trots att man pratat om att man delar på det roliga- det kan kännas rätt tufft som spelledare.
Ofta känner jag mig lite osäker när jag börjar spela en ny rollperson och inte riktigt hittat den ännu, och allas blickar vänds mot mig och scenen handlar om mig - och jag inte kan uppfinna ett driv eller ett mål för min rollperson i ögonblicket. Jag vet inte var jag ska ta honom i konversationen som sker här och nu. Jag hittar inget fokus att driva mot- eftersom jag inte ringat in rollpersonens känsla/ kärna.
När jag som spelledare inte får någon respons från spelarna och ingen verkar bry sig- men de har ändå dykt upp vid spelbordet så de borde ha något slags intresse av att vara med- men de deltar bara när deras rollperson är i fokus, och då är de inte aktiva i att hitta på drivkrafter och ta initiativ, då blir jag ibland osäker. Ibland kör jag bara på med vad fan jag vill.
Oftast blir jag osäker som spelledare snarare än spelledare. Sällan som spelare alltså. Och aldrig av saker som händer i fiktionen- det handlar alltid om samspelet i gruppen vid bordet.
Det är svårt också när man inte spelleder i samma stil som spelarna spelar- man bjuder upp till feta scener och spelarna sitter och väntar på att saker ska serveras- trots att man pratat om att man delar på det roliga- det kan kännas rätt tufft som spelledare.
Ofta känner jag mig lite osäker när jag börjar spela en ny rollperson och inte riktigt hittat den ännu, och allas blickar vänds mot mig och scenen handlar om mig - och jag inte kan uppfinna ett driv eller ett mål för min rollperson i ögonblicket. Jag vet inte var jag ska ta honom i konversationen som sker här och nu. Jag hittar inget fokus att driva mot- eftersom jag inte ringat in rollpersonens känsla/ kärna.
När jag som spelledare inte får någon respons från spelarna och ingen verkar bry sig- men de har ändå dykt upp vid spelbordet så de borde ha något slags intresse av att vara med- men de deltar bara när deras rollperson är i fokus, och då är de inte aktiva i att hitta på drivkrafter och ta initiativ, då blir jag ibland osäker. Ibland kör jag bara på med vad fan jag vill.
Oftast blir jag osäker som spelledare snarare än spelledare. Sällan som spelare alltså. Och aldrig av saker som händer i fiktionen- det handlar alltid om samspelet i gruppen vid bordet.
Varje gång jag skall SL:a folk, oavsett om det är min kärngrupp eller ej, så blir det allt som oftast ganska blankt. Blir väldigt osäker på mig själv, varför det är så vette hundan. Vette hundan hur man skall jobba på det.
Detta händer oavsett om jag läst äventyren femtielva gånger eller ej..
Detta händer oavsett om jag läst äventyren femtielva gånger eller ej..
Christoffer
It's all pig.
Förlora kontroll över storyn? Är inte det en bra grej?
Krank ger ett jättebra exempel på när det känts jobbigt. Ingen debatt eller ifrågasättande i den här tråden förresten, bara personliga upplevelser.Poppe said:
Jättebra redogörelser, förresten. Jag suger åt mig som en svamp. Mera, mera!
Alla är välkommna att berätta vad osäkerhet innebär för dem, finns inget som är fel eller för enkelt. Posta på, eller posta en gång till!
Christoffer
It's all pig.
Ah men då är jag med. Och är tyst med ifrågasättandet.Arvid A. C. said:
Poppe: Det beror väll hur man ser på det. =)
Jag har som jag tidigare nämnt grym prestations ångest varje gång jag påbörjar en ny kampanj att jag aldrig skall komma upp i min forna glans.
Då vi hade en episk kampanj som varade 4-5 månader alla var arbetslösa så vi spelade nästan varje dag.
Som spelare får jag ångest när jag skall spela något okänt med nya människor. Jag är rädd att jag "Spelar fel".
Jag har som jag tidigare nämnt grym prestations ångest varje gång jag påbörjar en ny kampanj att jag aldrig skall komma upp i min forna glans.
Då vi hade en episk kampanj som varade 4-5 månader alla var arbetslösa så vi spelade nästan varje dag.
Som spelare får jag ångest när jag skall spela något okänt med nya människor. Jag är rädd att jag "Spelar fel".
solvebring
Superhero
Det var ett bra tag sedan jag spelade rollspel nu. 
Jag minns faktiskt inte när det var sist riktigt. Jag får dock lov att säga att jag oftare känner om osäker som spelledare än som spelare. Osäkerheten har dock blivit mindre påtaglig och kommer alltmer sällan med åren. Man blir liksom tryggare i sig själv ju längre man håller på. Men visst, visst finns det tillfällen då man blir osäker.
Det som gör mig osäker lika mycket idag som förr är när jag skaffar nya rollspel och börjar spelleda dem utan att jag spelat dem förut. Jag är livrädd för att spela dem fel, förstå dem fel osv. Jag kan ligga och bita upp naglarna över en regel eller någonting annat som jag inte förstår. Och ta bara en sådan sak som settingen, tänk om jag tolkar den helt åt helvete. ... För jag vill inte spela spel fel. Jag försöker dock numera intala mig att man inte kan spela rollspel fel utan bara kan tolka dem konstigt. ... Fast det hjälper föga.
Förutom det blir jag som spelledare osäker när jag ska spelleda nya spelare. Alltså inte just nybörjare utan nytt folk över lag. Jag vet inte vad jag har dem, vad de gillar osv.
Och så blir jag osäker just när jag påbörjar en improvisation. Även om jag numera improviserar det mesta förutom grundstommen. Men just då, just när jag ska ta de frösta stegen känner jag mig alltid som en blindbock vid randen av ett stup. Något som Play Unsafe säkerligen kommer att ändra på.
Att försöka gestalta väldigt starka känslor, just som exemplen säger: "När ni förväntas prestera eller berätta något som känns svårt...". Jag försöker så klart, men det känns olustigt och mycket osäkert. I mitt fall handlar det nog dock mest om att gestalta något mycket starkt. Att berätta om något magstarkt eller allvarligt fungerar bättre.
... Tja, som spelare känner jag mig sällan osäker. Jag brukar köra på. Om något blir osäkert brukar jag överlägga lite kort, antingen med medspelare eller med spelledaren. Där behöver jag inte hålla reda på större saker, vilket jag måste som spelledare, utan kan istället spinna på fullt ut. Det enda tillfället jag säkert kan säga att jag känner mig lite osäker vid som spelare, är när vi i gruppen är lite "nya" med varandra.
Jag minns faktiskt inte när det var sist riktigt. Jag får dock lov att säga att jag oftare känner om osäker som spelledare än som spelare. Osäkerheten har dock blivit mindre påtaglig och kommer alltmer sällan med åren. Man blir liksom tryggare i sig själv ju längre man håller på. Men visst, visst finns det tillfällen då man blir osäker.Det som gör mig osäker lika mycket idag som förr är när jag skaffar nya rollspel och börjar spelleda dem utan att jag spelat dem förut. Jag är livrädd för att spela dem fel, förstå dem fel osv. Jag kan ligga och bita upp naglarna över en regel eller någonting annat som jag inte förstår. Och ta bara en sådan sak som settingen, tänk om jag tolkar den helt åt helvete. ... För jag vill inte spela spel fel. Jag försöker dock numera intala mig att man inte kan spela rollspel fel utan bara kan tolka dem konstigt. ... Fast det hjälper föga.
Förutom det blir jag som spelledare osäker när jag ska spelleda nya spelare. Alltså inte just nybörjare utan nytt folk över lag. Jag vet inte vad jag har dem, vad de gillar osv.
Och så blir jag osäker just när jag påbörjar en improvisation. Även om jag numera improviserar det mesta förutom grundstommen. Men just då, just när jag ska ta de frösta stegen känner jag mig alltid som en blindbock vid randen av ett stup. Något som Play Unsafe säkerligen kommer att ändra på.
Att försöka gestalta väldigt starka känslor, just som exemplen säger: "När ni förväntas prestera eller berätta något som känns svårt...". Jag försöker så klart, men det känns olustigt och mycket osäkert. I mitt fall handlar det nog dock mest om att gestalta något mycket starkt. Att berätta om något magstarkt eller allvarligt fungerar bättre.
... Tja, som spelare känner jag mig sällan osäker. Jag brukar köra på. Om något blir osäkert brukar jag överlägga lite kort, antingen med medspelare eller med spelledaren. Där behöver jag inte hålla reda på större saker, vilket jag måste som spelledare, utan kan istället spinna på fullt ut. Det enda tillfället jag säkert kan säga att jag känner mig lite osäker vid som spelare, är när vi i gruppen är lite "nya" med varandra.
Christoffer
It's all pig.
Känner mig alltid extremt osäker när jag inte är på det klara med vart motståndet kommer från när jag spelar rollspel. Det är en av mina största irritationer, och svårigheter, med att spela tex Zombie Cinema. Först identifierade jag det som att det var prestationsångest, att komma på balla grejer liksom, sen tänkte jag att det berodde på att man inte hade tydligare raman runt fiktionen, rent settingmässigt alltså, men efter mycket tankearbete är det just det här det handlar om tror jag. Att inte veta vart jag kan förvänta mig att eventuell friktion skall komma från, vem har det ansvaret, osv. Sådant kan verkligen få mig ur balans.
Och när jag spelar med folk jag inte känner har jag alltid en period utav nervositet eller bara osäkerhet. Om jag däremot vet att de diggar Stereolab, röstar rött och att de käkar kött på söndagar, så är det lugnt. Det behövs inte mycket. Men jag uppskattar att ha en insyn i vilka de är som människor.
Och när jag spelar med folk jag inte känner har jag alltid en period utav nervositet eller bara osäkerhet. Om jag däremot vet att de diggar Stereolab, röstar rött och att de käkar kött på söndagar, så är det lugnt. Det behövs inte mycket. Men jag uppskattar att ha en insyn i vilka de är som människor.
Robert Jonsson
Nothing is True. Everything is Permitted.
Som SL: När jag är dåligt förberedd och känner att jag inte kan erbjuda en tillräckligt awesome upplevelse. Då kan det kännas som ett svek för spelarna, eftersom jag inte ansträngt mig tillräckligt mycket.
Som spelare: Nyligen fick jag spela mitt eget rollspel, Bortom: Lögnens slöja. Huvudstoryn kryddades hela tiden med småscener som relaterade till berättelsens andra personer. Jag fick då spela en invandrad kvinna som skulle bli intvingad i ett tvångsgiftermål. 'Aisha som karaktären hette hade anpassat sig till det västerländska livet, men dolde det för fadern.
Nu ville en man att 'Aisha skulle gifta sig med hans son och eftersom 'Aishas far var skyldig honom tjänster hade gått med på det. Varken 'Aisha eller mannen ville dock inte gifta sig och däri stod konflikten. Bryta sina föräldrars förväntningar eller lyda och hamna i ett kärlekslöst äktenskap.
En ganska basic scen, men den fick det att vända sig i magen hos mig. Jag fick obehagskänslor för jag kunde leva in mig i situationen som 'Aisha fann - och den var så annorlunda mot mig (och vad jag tycker om världen) att det blev en stor krock för mig. Det gjorde dock att scenen troligen blev en av de bästa som jag någonsin spelat. Så där vändes känslan till något positivt i slutänden.
Som spelare: Nyligen fick jag spela mitt eget rollspel, Bortom: Lögnens slöja. Huvudstoryn kryddades hela tiden med småscener som relaterade till berättelsens andra personer. Jag fick då spela en invandrad kvinna som skulle bli intvingad i ett tvångsgiftermål. 'Aisha som karaktären hette hade anpassat sig till det västerländska livet, men dolde det för fadern.
Nu ville en man att 'Aisha skulle gifta sig med hans son och eftersom 'Aishas far var skyldig honom tjänster hade gått med på det. Varken 'Aisha eller mannen ville dock inte gifta sig och däri stod konflikten. Bryta sina föräldrars förväntningar eller lyda och hamna i ett kärlekslöst äktenskap.
En ganska basic scen, men den fick det att vända sig i magen hos mig. Jag fick obehagskänslor för jag kunde leva in mig i situationen som 'Aisha fann - och den var så annorlunda mot mig (och vad jag tycker om världen) att det blev en stor krock för mig. Det gjorde dock att scenen troligen blev en av de bästa som jag någonsin spelat. Så där vändes känslan till något positivt i slutänden.
Jag vet inte om det är att känna sig osäker, men... När jag spelleder spelare som jag inte spelat med förut så är det alltid en insvängningsfas. Jag är noga med att inte trycka ned min vision i halsen på dem men försöker ändå vara tydligt (både in play och off) med hur mina tankar runt spelandet ser ut. I de fall när det inte "klickar" så antar jag att jag blir osäker.
Sedan är jag noga med gränsdragningen vad gäller när det blir för personligt. Om det blir för personligt så backar jag undan, om det fortsätter så slutar jag.
Trist svar...
Sedan är jag noga med gränsdragningen vad gäller när det blir för personligt. Om det blir för personligt så backar jag undan, om det fortsätter så slutar jag.
Trist svar...
Jag ska ju inte vara sämre själv!
Senast jag kände mig osäker var i ett möte D&D 4. Spelledaren gav oss de här grymma DM letters som sammanfattade vad som hade hänt mellan mötena och jag var helt "Ååhh, ballt! Men, öh, ska jag spela totalt på det här och göra en fisktanksdrama av vår D&D-kampanj? Vad är tillåtet och vad förväntas egentligen?" Där var jag osäker på vad jag fick göra.
Eller ja, jag kan ju nämna förra mötet Apocalypse World också. Spelarna hade stuckit iväg till Sunken City, en mörk och kall stad med skyskrapor som havet hade tagit. De skulle bluffa sig in och ha ihjäl Brine, den onda och odöda tekno-psychic-drottningen. Alla var ganska trötta, och det hade inte varit mycket fart i mötet, så fastän det var ett perfekt sätt att avsluta mötet (och hela kampanjen) att bara spela på så sa jag "Äh, jag vet inte vad jag har... Vill ni spara det här tills nästa möte?" när de var framme. Vilket ju var jättetöntigt, för de möten som jag inte "haft något" har ju också blivit de bästa. Jag var rädd att det skulle pysa och inte bli jättestort och ballt, men det blev riktigt bra ändå. Där var jag osäker på om det skulle bli bra.
En sak som märktes väldigt tydligt var när jag speltestade Berättelser från Staden. Min design går alltid från flummighet till klarhet, och här var jag inne i ett flummigt parti så jag sa bara till spelarna "Öh, ni får berätta lite hur ni vill, liksom". Det var uppenbart att det var alldeles för osäkert och vilset för spelarna, och de var tvungna att liksom greppa spelet, förstå hur ramarna gick, vad de fick och förväntades göra innan de kunde engagera sig i berättandet. Nu har jag gjort Berättelser från Staden ett övertydligt spel, med en checklista av vad man får/förväntas göra som deltagare och värd. Följ dessa steg så bli det bra, liksom. Det är jag lite stolt över.
I typ alla spel så blir jag osäker första gången stridsreglerna plockas fram. I gamla DoD och andra tradspel så orkade jag aldrig hålla ordning på alla KP och var alla stod och så, det kändes så... jag vet inte, jag var väl osäker på var jag skulle hitta det roliga, liksom.
Kan bara nicka åt NilsH's berättelse om hur man blir osäker när man så att säga förlorar kontakten med de andra spelarna och "svävar fritt". Det gäller liksom hela livet.
Senast jag kände mig osäker var i ett möte D&D 4. Spelledaren gav oss de här grymma DM letters som sammanfattade vad som hade hänt mellan mötena och jag var helt "Ååhh, ballt! Men, öh, ska jag spela totalt på det här och göra en fisktanksdrama av vår D&D-kampanj? Vad är tillåtet och vad förväntas egentligen?" Där var jag osäker på vad jag fick göra.
Eller ja, jag kan ju nämna förra mötet Apocalypse World också. Spelarna hade stuckit iväg till Sunken City, en mörk och kall stad med skyskrapor som havet hade tagit. De skulle bluffa sig in och ha ihjäl Brine, den onda och odöda tekno-psychic-drottningen. Alla var ganska trötta, och det hade inte varit mycket fart i mötet, så fastän det var ett perfekt sätt att avsluta mötet (och hela kampanjen) att bara spela på så sa jag "Äh, jag vet inte vad jag har... Vill ni spara det här tills nästa möte?" när de var framme. Vilket ju var jättetöntigt, för de möten som jag inte "haft något" har ju också blivit de bästa. Jag var rädd att det skulle pysa och inte bli jättestort och ballt, men det blev riktigt bra ändå. Där var jag osäker på om det skulle bli bra.
En sak som märktes väldigt tydligt var när jag speltestade Berättelser från Staden. Min design går alltid från flummighet till klarhet, och här var jag inne i ett flummigt parti så jag sa bara till spelarna "Öh, ni får berätta lite hur ni vill, liksom". Det var uppenbart att det var alldeles för osäkert och vilset för spelarna, och de var tvungna att liksom greppa spelet, förstå hur ramarna gick, vad de fick och förväntades göra innan de kunde engagera sig i berättandet. Nu har jag gjort Berättelser från Staden ett övertydligt spel, med en checklista av vad man får/förväntas göra som deltagare och värd. Följ dessa steg så bli det bra, liksom. Det är jag lite stolt över.
I typ alla spel så blir jag osäker första gången stridsreglerna plockas fram. I gamla DoD och andra tradspel så orkade jag aldrig hålla ordning på alla KP och var alla stod och så, det kändes så... jag vet inte, jag var väl osäker på var jag skulle hitta det roliga, liksom.
Kan bara nicka åt NilsH's berättelse om hur man blir osäker när man så att säga förlorar kontakten med de andra spelarna och "svävar fritt". Det gäller liksom hela livet.
tripp_trap
Veteran
- När ni inte vet vad spelledaren förväntar sig av er som spelare...
- När ni inte förstår vad som händer riktigt, att det är otydligt vad ni får och ska bidra i spelet...
- När ni känner att ni förlorar kontrollen över rollperson eller story...