Som spel vet jag inte hur lyckat det blev för mig (många territorium när jag slutade = bra, avhopp pga försämrad koncentration på jobbet mm eftersom jag inte klarade att släppa spelet = dåligt), men som psykologisk självevaluering var det en jättehit att äntligen prova på att spela.
Att alla arméer är lika starka och att det bara kan finnas en i varje provins är speldesignmässigt genialt. Det tvingar fram förhandlingar mellan stormakter/spelare för att kunna komma framåt. Tyvärr så trivs jag inte alls med förhandlingsbiten, blir mest stressad och paranoid, men det var intressant att observera mig själv i hur kass jag var på att släppa spelet. Jag vet inte hur mycket det ställde till det att det var "kända" motståndare (forum-människor jag inte ens vet vad de heter på riktigt) och att det var relativt långa rundor (dvs gott om tid att noja loss innan det faktiskt flyttades några trupper). Jag är nästan sugen på att testa ett 12h-runda-spel utan helgpaus med bara okända motståndare för att se om jag kan hantera det bättre, men jag gissar att det kommer påverka mig negativt vad gäller koncentration och grubbel när jag ska sova igen. Det var en tråkig lärdom om mig själv. Mental svag. Dåligt samvete för att hoppa av sådär, men jag behövde en surrender för att släppa spelet och fokusera på mitt jobb.
Att bara kunna träna nya trupper i ens ursprungliga supply centers är även det helt genialt, med nackdelen (om det nu är en nackdel) att det blir långa transporttider att få iväg trupper till en front långt borta. Att få upp en ny flotta från Constantinopel till London tar ju 100 år typ. Att jag lyckades glömma den här regel minst tre gånger under spelet var också lite imponerande... t.ex. att Österrike inte kunde träna nya trupper i slutet då de provinserna var blockerade, eller att jag hade en tanke att kunna träna en flotta i St.Petersburg när jag spelade som Turkiet.
Jag kommer lite att tänka på en recension om Crusader Kings VS Europa Universalis där en skillnad mellan spelen sas vara att CK är roligt även när det går åt skogen, medan EU är tråkigt när det går dåligt och man bara tappar områden. Lite så känner jag nog här. Jag hade som roligast de få rundor där jag, Österrike och Italien samkörde i komplett harmoni och jobbade oss framåt. När man istället bara känner sig omringad av fiender eller nationer ointresserade av samarbete så är det inte kul alls.
Jag hade sjuuukt dåligt samvete när jag vände mig mot Österrike och det kändes inte alls kul att inte kunna lite på Italien längre i slutet (men varför skulle de lite på mig). Jag har väl för dålig vinnarskalle gissar jag. "Hurra Turkiet växer" överskuggades av "jag har ingen att lite på längre". En annan självlärdom (inte så ny) är att jag inte gillar att anfalla först. Det gäller i alla spel, det här liksom StarCraft, men när jag hamnar i läget "slå tillbaka" eller "jag MÅSTE anfalla för att överleva", då går det bra.
Jag är nog bättre lämpad att spela singelkampanjen till Settlers 7...
Tack allihop för upplevelsen.
