När blev dvärgar så standardiserade?

[Leon]

Tolkien omedelbart, fast fanns förstås tidigare med olika naturväsen.

Och i Tolkien heter de mörkeralver (Moriquendi)

 

[JohanL]

Och i Tolkien heter de mörkeralver (Moriquendi)

Högalver är jäkligt stroppiga med att ge kassa namn åt underlägsna raser. De har ett dussin namn för människor, samtliga förklenande. Gäller dvärgar också.

 

[JohanL]

I John Boormans manus till en filmatisering av Sagan om Ringen har dvärgar ett ärftligt minne från sina förfäder. Jag vet inte om detta finns med i någon annan dvärg-variant men det känns som att det rimmar väldigt väl med den etablerade typen.

En kompis till mig menar att orcherna måste ha en vital oral berättartradition - alla känner omedelbart igen Orcrist och Glamdring, trots att senast de användes var tusentals år sedan i en helt annan del av världen. Men rasminne skulle förklara det också, och dessutom förklara varför de är Always Chaotic Evil.

 

[Svarte Faraonen]

En kompis till mig menar att orcherna måste ha en vital oral berättartradition - alla känner omedelbart igen Orcrist och Glamdring, trots att senast de användes var tusentals år sedan i en helt annan del av världen. Men rasminne skulle förklara det också, och dessutom förklara varför de är Always Chaotic Evil.

Om de inte lever lika länge som de alver från vilka de (möjligtvis) skapades.

 

[JohanL]

Om de inte lever lika länge som de alver från vilka de (möjligtvis) skapades.

Överraskningen när miljontals orcher översvämmar Mandos Hallar…

 

[Quadrante]

Det är för mycket varelse och folkslag över de fantasydvärgar jag ser och för lite väsen, som det borde vara.

 

[Faehrengaust]

Det är för mycket varelse och folkslag över de fantasydvärgar jag ser och för lite väsen, som det borde vara.

Jag förstår vad du menar, men "borde" stämmer inte alltid, det beror på sammanhanget. Jag vill gärna ha kvar Warhammer-dvärgarna i WFRP och WFB samtidigt som jag önskade att det fanns fler spelvärldar som hade mer av väsen.

Ars Magica är t.ex. ett spel där väsen-dvärgarna passar in bra och där Warhammer-dvärgarna inte har något att göra.

 

[Quadrante]

Tänker mer på ursprung än olika speltolkningar.

 

[Khan]

Och i Tolkien heter de mörkeralver (Moriquendi)

Och är inte gothare med albinism. De såg bara inte trädens ljus, dvs "lever i mörker".

Vill minnas att det också finns en historia om mörkeralven, en elak filur som hette Eol. Men att det är väldigt specifikt att det bara finns en som är mörkeralv i Midgård. Kan dock vara i Förlorade sagornas bok och därmed synnerligen tveksamt i kanon.

 

[Bifur]

Vill minnas att det också finns en historia om mörkeralven, en elak filur som hette Eol. Men att det är väldigt specifikt att det bara finns en som är mörkeralv i Midgård. Kan dock vara i Förlorade sagornas bok och därmed synnerligen tveksamt i kanon.

Nejdå, även i Silmarillion. Har inte för mig att han antyds vara ensam, snarare att de är mycket sällsynta i Beleriand.

 

[Leon]

Eol är inte en moriquendi utan en unik "mörkeralv". Det är inte enda gången Tolkien återanvänder samma koncept/uttryck på olila sätt

 

[Quadrante]

Man får komma ihåg att han (herr T) "bara tolkar gamla texter", så han bygger nog in dubbeltydighet och osäkerhet i "översättningarna".

 

[Mekanurg]

Varifrån kommer då skogsalven som trop, om den inte kommer från tidiga D&D?

Wendy Pinis Elfquest?

 

[Ymir]

Tjocka, eller åtminstone väldigt kralliga. Jag spekulerar vilt här, men jag tänker mig att det kan ha varit en del av den förskjutning av fysiska normer i fantasy-illustrationer som förekommer på 70- och 80-talet, där normen också blir att manliga fantasyhjältar ser ut som muskelbyggare på ett helt annat sätt än de gjorde tidigare. Jag tänker mig alltså att 1800-talets dvärgar är seniga eftersom det var så den tidens knegare vanligen såg ut, medan den moderna fantasykonstens dvärgar rör sig i en annan visuell kultur där massa = styrka.

Nja. Tycker allt de här har en rätt standard-dvärg-fantasy-anatomi. Anno 1895:

 

[Ymir]

Emil Doeplers design av dvärgar till premiären av Der Ring des Nibelungen, 1876:

Detta är ett ganska övertygande belägg för att den stereotypa moderna fantasy-looken på dvärgar går tillbaka till långt, långt före Tolkien. Emil Doepler var för övrigt en extremt prominent illustatör av germansk mytologi, verksam in på 1900-talet, och kan säkert ha haft ett inflytande på Tolkiens associationsvärld. Oddsen att Tolkien sett specifikt den här bilden är rentav inte helt dåliga. Kolla även på den här bilden av Doepler, "Efter Ragnarök" - jag tycker att den formligen skriker Tolkien.

Eller denna:

 

[JohanL]

Emil Doeplers design av dvärgar till premiären av Der Ring des Nibelungen, 1876:

Wagners dvärgar representerar judar (på dåliga vis), så det är kanske därifrån skägget kommer?

Knappast konstigt att Tolkien tar upp det, när hans dvärgar också syftar på judar (på betydligt bättre vis).

 

[Leon]

Wagners dvärgar representerar judar (på dåliga vis), så det är kanske därifrån skägget kommer?

Knappast konstigt att Tolkien tar upp det, när hans dvärgar också syftar på judar (på betydligt bättre vis).

Ja, det är ju den mörka slagsidan till allt det här.

Samridigt har även de fornnordiska och medeltida dvärgarna drag som kan uppfattas som antisemitiska troper. Frågan är om man skall uppfatta dem så, eller om både antisemitism och sagans dvärgar lutar sig på samma källa av negativa nidbilder.

 

[Man Mountainman]

Tjocka, eller åtminstone väldigt kralliga. Jag spekulerar vilt här, men jag tänker mig att det kan ha varit en del av den förskjutning av fysiska normer i fantasy-illustrationer som förekommer på 70- och 80-talet, där normen också blir att manliga fantasyhjältar ser ut som muskelbyggare på ett helt annat sätt än de gjorde tidigare. Jag tänker mig alltså att 1800-talets dvärgar är seniga eftersom det var så den tidens knegare vanligen såg ut, medan den moderna fantasykonstens dvärgar rör sig i en annan visuell kultur där massa = styrka.

Siegfried själv är ju inte direkt något muskelberg i de där Rackham-illustrationerna, så det handlar kanske mer om Rackhams egna instinkter.

 

[Brödbane]

Absolut! Jag tycker också om GWs dvärgar. Det finns plats för bägge i mitt hjärta.

Trudvang kan jag inte så bra, men jag har typ gillat varenda illustration jag någonsin har sett.

Trudvang har ju också Buratja-dvärgarna, en blandning mellan den vanliga dvärgen, den fornnordiska svartalf-varianten och en förbannade haschtomte.

 

[Svarte Faraonen]

Siegfried själv är ju inte direkt något muskelberg i de där Rackham-illustrationerna, så det handlar kanske mer om Rackhams egna instinkter.

Jo, men det är ju också lite min tanke, att det är en illustrationstradition som inte jobbar lika mycket med muskelmän som mer sentida fantasy.