Nekromanti Nekrokrati

[Leon]

Fast en nekromant är ju en andebesvärjare, någon som talar med de döda. Därför tycker jag att rollspelsordet nekromantiker passar bra för roll spels företeelsen "animera odöd" etc

 

[Mannen i skogen]

Nekromantiker låter som om man är romantisk med de döda

Till skillnad från "Necromancers"?

Jag tror inte det finns något historiskt ord för "person som förvandlar döda till vandrande skelett och/eller zombier", utan man tog ordet nekromant (eller necromancer om det var engelska) och ändrade betydelsen lite.
Ungefär som orch/goblin/vätte, även det utvecklades till att beteckna olika saker sedan.

För att svara på öppningsposten tror jag så här:
1. Mellan de existerande vandöda härskarna kommer det förekomma enorma intriger för att utöka sin egen makt. Metoder för att förgöra vandöda är politisk hårdvaluta i riket.
2. Levande adelspersoner med större maktanspråk kommer vilja erövra nya förläningar, och utse sig själva till härskare av tillräcklig rang för att kunna bli vandödiserade när de dött. Förmodligen innebär det att först svära trohet mot någon vandöd härskare som har andra vandöda under sig, kanske direkt till kungen.

 

[Recca]

Jag tycker inte idén håller. En nekrokrati bestående av odöda regenter bör, enligt mig, lida av en slags viljelöshet; se exempelvis de vandöda crurerna i Svavelvinter. Betänk att de saknar många av våra sinnesförnimmelser (och de bör fortsätta sakna dem, annars är odödhet det alla bör sträva efter), de kan inte äta, älska, känna doft, andas, sova etc. Det är en förbannelse. Ett samhälle uppbyggt kring detta är ett samhälle låst i stagnation. Jag tycker det mest rimliga är att samhället existerar helt orört, opåverkat av tidens innovationer, att de vandöda invånarna saknar lust att sträva efter någonting som påverkar omvärlden, att de måhända jagar ett botemedel på sin situation, men antagligen inte speciellt ivrigt. Kanske finns bland dem en regent som har viss vilja att göra någonting, t.ex. sluta sig till en sak som kan leda till något. Kanske att de skulle kunna följa nån slags idealism, en gud/gudinna, en ideologi? Men att de överhuvudtaget skulle ha någon lust att expandera sitt rike för att det på nåt vis är bra, tycker jag är en dels cliché grej och dels tycks sakna verklighetsförankring.

För att återigen ta de vandöda crurerna som exempel:

Spoiler

Den femte konfluxen är på väg och den som vid punkten och händelsen besitter konfluxen kommer skapa en ny era och se sin värld och sig själva som omdanade. Crurerna i besittning av konfluxen skulle återuppvakna.

Och om man gör de odöda till något annat, som att de inte är sjukt tragiska så finns det ingen anledning alls att inte hela världen är odöda, för det innebär ju evigt liv och en massa schyssta nice'a grejer som t.ex. att det inte finns några köttsliga behov och sånt. Man kan sitta och spela spel hela dagarna och glassa under solen.

 

[Cybot]

Jag kan lätt tänka mig en nekromantstat som följer lite av tankarna ifrån Platons Staten. Dvs staten styrs av ett råd av odöda filosofer. Eller kanske att de odöda filosoferna bildar ett råd till en mindre grupp levande härskare.
Även armen består till stor del av odöda falangiter.

Kanske ta lite plock ifrån Sparta. Orsaken till varför man använder så många odöda är att den härskande eliten (de som har rätt att få den spartanska utbildningen Agoge) är så få i jämförelse med de folk de har underkuvat, och därför har de väckt i princip alla sina förfäder som mäktigare odöda soldater (plus en hord av odött kanonfoder).

 

[Ymir]

Jag upplever att den typiska premissen i fantasy här är att många mäktiga vandöda har höjt sig bortom begäran efter det köttsliga, och snarare lever för att uppnå specifika ideal eller mål. Lischen är praktexemplet här, dvs magikern som gör sig till en vandöd för att kunna leva för evigt och fortsätta att ansamla kunskap och makt för dess egen skull.

Din tolkning är intressant, men om man gör den allenarådande implicerar man att livet inte har någon mening bortom det köttsliga, och jag är inte övertygad om att så är fallet. Tragiska vandöda är intressant och coolt, men jag tycker gott där kan få finnas målmedvetna och självbelåtna vandöda också.

Man kan också betänka att det finns två världsreligioner med avknoppningar där det mest eftersträvansvärda tillståndet av alla är ett tillstånd inte helt olikt det du menar skulle innebära total viljelöshet. De här ~2 miljarder människorna hade snarast menat att det är det köttsliga normaltillståndet som via ignorans, aversion och fixering ger upphov till dukkha, dvs lidande, medan buddhor, boddhisattvor etc har överlägsen insikt och deras existens är därför fullständigt översvallande av vilja och mening.

 

[God45]

Det stora problemet med de högre formerna av odödhet är väll snarare spirituellt än fysiskt. En vampyr tex förlorar ju inga sinnen alls och ett Lich har tillgång till formbytande magi som ger dem de fysiska bitarna. Vad du förlorar eller förfular med mörk magi och trotsande av den naturliga ordningen är ju din själ.

Så jag har inga problem med odöda som vill ha så mycket världslig makt och njutning som möjligt eller som fokuserar på världsliga mål. Vad har de annars?

 

[Cybot]

Det stora problemet med de högre formerna av odödhet är väll snarare spirituellt än fysiskt. En vampyr tex förlorar ju inga sinnen alls och ett Lich har tillgång till formbytande magi som ger dem de fysiska bitarna. Vad du förlorar eller förfular med mörk magi och trotsande av den naturliga ordningen är ju din själ.

Så jag har inga problem med odöda som vill ha så mycket världslig makt och njutning som möjligt eller som fokuserar på världsliga mål. Vad har de annars?

Fast brukar det inte vara ett vanligt tema att Liches och Vampyrer har förmågan att känna allting, men inte att njuta av någonting?

 

[Telephalsion]

Sant, ett vandött rike bör stagnera, men samtidigt kan ju de "yngre" vandödas intriger sporra riket till att expandera och erbjuda dem mark så det inte blir inbördeskrig.

 

[Telephalsion]

Jag kan lätt tänka mig en nekromantstat som följer lite av tankarna ifrån Platons Staten. Dvs staten styrs av ett råd av odöda filosofer. Eller kanske att de odöda filosoferna bildar ett råd till en mindre grupp levande härskare.
Även armen består till stor del av odöda falangiter.

Det här gillar jag.

Staten äger allt, och alla tillhör staten. Erkända filosofer och mästare inom sitt värv animeras för att fortsätta tjäna staten. Det andra livet varar i 50 år, varefter man erbjuds välja mellan några saker som: 1. Slutgiltiga döden, att få dö.
2. sättas i dvala i ett mausoleum, för att återuppväckas i händelse av nöd
3. att tjäna staten i ytterligare 50 år, varefter man får välja igen.

Riket styrs av ett råd bestående av högt ansedda vandöda och ytterst av ett gäng Filosof-lischer vars drivkraft är att skapa det perfekta samhällssystemet.

Tänk er, ett dussin lisches som var och en leker "civilisations" eller "sim city" med faktiska invånare.

Var och en av dessa filosof-lischer har en provins, i vilken de får pröva olika samhällsmodeller. Geurann, en av de första filosoferna har länge yrkat på att samhället endast kan fungera om medborgarna accepterar ett slags samhällskontrakt, medan Feurenn, den näst äldste filosofen menar att Meritokrati är den enda och sanna vägen. Deras två åsikter har färgat riket under årtusenden, även om yngre filosofer har fått bepröva mer radikala samhällsidéer. Exempelvis har vi Ataxes, som menade att samhället är en illusion och att människor inte behöver ett samhälle för att fungera, Ataxes tilldelades en ö utanför fastlandet där fullständig anarki lät rådas, anarkin rådde länge men vid inspektion fann man att invånarna hade skapat heirarkier och ingått i vad som kunde beskrivas som mindre samhällskontrakt. Ataxes hävdar fortfarande att hans teorier är gångbara, men att invånarna på ön hade färgats av förutfattade meningar om samhället.

 

[God45]

Man, jag kan köra ett scenario där de andra Lichesen via agenter hyr in äventyrarna för att ha ihjäl Ataxes eftersom han:

1. Får dem att se dåliga ut.

2. Är en gnällig idiot.

Vem vill inte slåss mot en odöd ärkemagiker som helt enkelt är dum och gnällig som en första årets filosof student?

 

[Skarpskytten]

Ja, ooh Saruman var ju också den som försökte rationalisera kvarndriften i Fylke.

Saurons välde är helt klart en polisstat, en med massövervakning. Ögat ser allt, Ögat är överallt, och Ögat kan se alla dina hemligheter. Skrämmande aktuellt.

 

[Mekanurg]

Ja, ooh Saruman var ju också den som försökte rationalisera kvarndriften i Fylke.

Saurons välde är helt klart en polisstat, en med massövervakning. Ögat ser allt, Ögat är överallt, och Ögat kan se alla dina hemligheter. Skrämmande aktuellt.

Jultomten verkar ha lärt sig ett och annat från Sauron.

<object width="425" height="350"> <param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/iSgEDKjmT5o"></param> <param name="wmode" value="transparent"></param> <embed src="http://www.youtube.com/v/iSgEDKjmT5o" type="application/x-shockwave-flash" wmode="transparent" width="425" height="350"> </embed></object>

 

[Zappelina]

Vem vill inte slåss mot en odöd ärkemagiker som helt enkelt är dum och gnällig som en första årets filosof student?

Du menar 5001 års filosofistudent?

 

[Purgatid]

Jag skulle nog vara inne på Reccas spår, om jag betraktade EON som en spegelbild av vår egen. Om en odöd hjärna inte förmår producera serotonin, dopamin etc så är det direkt larvigt att tänka sig att denne skulle ägna en evighet åt forskning. Vi lär oss saker för att hjärnan belönar oss för att vi lär oss saker, samma sak med att träna, äta, etc etc. Utan en portion signalsubstanser som säger "bra jobbat!" så tycker vi inte heller att det är bra jobbat.

Människor som har begränsad eller avsaknad produktion av dessa lyckoämnen hamnar i regel i apatiska tillstånd, ibland så apatiska att personen slutar äta och ta hand om sin hygien. Vissa slutar ta hand om sociala relationer och slutar ha hobbys och intressen. Om odöda inte producerar dessa ämnen, eller inte kan tillgodogöra sig dem, så är det blott filosofiskt eller religöst övertygade som kommer fortsätta agera i ett odött tillstånd, för övriga finns det ingen slags motivation att göra något alls.

... elleeeeeer... Så är det EON, och intelligens, känslor och dylikt sitter i själen, inte kroppen. Det finns inget serotonin eller dopamin till att börja med, det finns bara psykotropiska entiteter - andar och själar, instängda i kroppar. Men om så är fallet så bör inte personligheten förändras nämnvärt hos en odöd. Givetvis är det lite tradigt att inte behöva äta, sova osv. Inte känna solens värme eller svalkande vindar. Inte bli trött, eller sömnig eller ha ont.

Men personen kan ändå känna kärlek, hat, rädsla och sorg. Och känner man inte de mer kroppsliga sakerna kanske de övriga blir extra kraftiga? Man kanske inte bara intresserar sig för övriga studier - man studerar non stop och gör ingenting annat eftersom det är enda sättet att känna någon tillfredställelse? Man kanske inte blir arg för en oförätt, man kanske blir förblindande hatisk.

... men man skulle också kunna bli extremt blödig. Kanske ägnar sin odöda existens enbart för att hjälpa andra. När vi hjälper andra får vi en boost av serotonin, normalt sett, ponera då att det inte finns sådant som serotonin, men reaktionen består i den psykotropiska själen. Entré organisationen "Danarths änglar" vars hela existens går ut på att rädda kattungar.

Svårt att avgöra. Inledningsvis så skulle jag tro att om man inte frivilligt blev odöd och inte vet vad det skulle innebära, så skulle man drabbas av djup depression och vanföreställningar från sinnesfrånvaron.