Nekromanti Ni som gått ner mycket i vikt - hur blir ni behandlade?

[Kärlekscraft]

Som frågan lyder: hur upplever ni som gått ner i vikt, responsen från andra människor? Detta kan också gälla folk ni känner och vad ni själva tycker om folk med kraftig benstomme.
Läst att tidigare kunde folk vara, ärligt talat, fientligt inställda till sådana som var tidigare överviktiga - men nu plötsligt -pang.bom!- är folk mycket vänligare och folk som som man precis träffat eller känner lite mer ytligt, bjuder med en till fester och event och man har plötsligt inte svårt att få vänner. "Men åhh! Det är för att du har så mycket bättre självförtroende/självkänsla!" Svar: "Ähum, njjaaa, samma person som innan - men bara bytt utseende..:"

Dock höjs självkänslan tydligen succesivt eftersom man får sån bra respons och acceptans från andra.....

 

[Sephi]

Jag har själv varit mycket överviktig innan jag gjorde min gastric bypass operation. Innan vägde jag nästa 220-230 kg, men jag har gått ner runt 80kg nu (och fortsätter sakta neråt). Det har varit svårt för mig att gå ner i vikt, även med daglig motion, gym träning flertal gånger i veckan och diet; men inställningen från andra som jag har känt av har varit mer eller mindre helt positiv. Jag omgås inte med folk som inte tycker om mig, och jag bryr mig inte heller om vad de tycker om mig eller min vikt. Om folk ändrar sin stil mot mig bara för att jag inte väger lika mycket så vet jag ju hur de egentligen känner och jag håller mig undan.

Jag vet inte hur det är för andra, men för mig har min självkänsla varit ganska hög även när jag var mer överviktig. Men jag tror det är mer på grund av att jag inte riktigt bryr mig om vad andra tycker. Sånt där är väldigt svårt att mäta av då allt det där är helt och hållet objektivt och beroende på personen du frågar.

Nu när jag har gått ner mycket i vikt dock så mår jag mycket bättre både fysiskt och mentalt då jag orkar mycket mer.

 

[Kärlekscraft]

Jag har själv varit mycket överviktig innan jag gjorde min gastric bypass operation. Innan vägde jag nästa 220-230 kg, men jag har gått ner runt 80kg nu (och fortsätter sakta neråt). Det har varit svårt för mig att gå ner i vikt, även med daglig motion, gym träning flertal gånger i veckan och diet; men inställningen från andra som jag har känt av har varit mer eller mindre helt positiv. Jag omgås inte med folk som inte tycker om mig, och jag bryr mig inte heller om vad de tycker om mig eller min vikt. Om folk ändrar sin stil mot mig bara för att jag inte väger lika mycket så vet jag ju hur de egentligen känner och jag håller mig undan.

Jag vet inte hur det är för andra, men för mig har min självkänsla varit ganska hög även när jag var mer överviktig. Men jag tror det är mer på grund av att jag inte riktigt bryr mig om vad andra tycker. Sånt där är väldigt svårt att mäta av då allt det där är helt och hållet objektivt och beroende på personen du frågar.

Nu när jag har gått ner mycket i vikt dock så mår jag mycket bättre både fysiskt och mentalt då jag orkar mycket mer.

Är en bra inställning: att inte bry sig för mycket om vad andra tycker. Rätt lustigt med denna 'tolerans', det är ju inte ok att hata folk för att det har en annan hudfärg eller religion - men överviktiga är helt ok att hata. Folk har väl ett behov mot någon som avviker från mallen. Som de kan hata, håna och känna sig 'superior' emot. Vet en kille som är väldigt vänster, radikal anti-rasist, feminist, volontärarbetare och insamlare för tredje världen - och hans åsikter och nedlåtande uttalanden mot ej normalviktiga borde klassas som han vore i filmen 'Django Unchained', byt ut 'fet(a)' mot ordet 'nigger' & såvidare.

 

[Sephi]

Är en bra inställning: att inte bry sig för mycket om vad andra tycker. Rätt lustigt med denna 'tolerans', det är ju inte ok att hata folk för att det har en annan hudfärg eller religion - men överviktiga är helt ok att hata. Folk har väl ett behov med någon som avviker från mallen som de kan hata, håna och känna sig 'superior emot. Vet en kille som är väldigt vänster, radikal anti-rasist, feminist, volontärarbetare och insamlare för tredje världen - och hans åsikter och nedlåtanden uttalanden mot ej normalviktiga, borde klassas som han vore i filmen 'Django Unchained', byt ut 'fet(a)' mot ordet 'nigger' & såvidare.

Jag tror det beror mycket på att dom tror eller tycker feta har valt att vara feta, så att 'hata' folk som väljer att vara avvikande är okej i deras ögen (då hudfärg och religion är inget man väljer, iallafall från början när det gäller religion). Sådant tänkande är mycket svårt att kontra då i vissa fall så är det sant, men det känns ju väligt 1920-tal i den sortens tänkande. Till exempel, jag valde att aktivt kämpa emot min övervikt; jag motionerade varje dag, mätte min mat och gick på gym och ändå så gick jag upp runt 10kg per år - och jag behandlades inget annorlunda än dom som gjorde ingenting mot deras övervikt. Jag tror nog att det var lite värre för mig då jag försatte mig i situationer som var komiska eller till och med äckliga för normalviktiga då jag gick på gym och tränade - för vem vill se ett 200-300kgs mongo svetta och stöna i en maskin på gymmet (speciellt en som kommer flera dagar varje vecka men aldrig går ner i vikt)? Jag har fått mycket skit för min vikt genom åren, det mesta i grundskolan men det allra värsta i mitt vuxna liv från andra vuxna. Tack och lov så har jag fått mycket stöd också.

 

[Kärlekscraft]

Jag tror det beror mycket på att dom tror eller tycker feta har valt att vara feta, så att 'hata' folk som väljer att vara avvikande är okej i deras ögen (då hudfärg och religion är inget man väljer, iallafall från början när det gäller religion). Sådant tänkande är mycket svårt att kontra då i vissa fall så är det sant, men det känns ju väligt 1920-tal i den sortens tänkande. Till exempel, jag valde att aktivt kämpa emot min övervikt; jag motionerade varje dag, mätte min mat och gick på gym och ändå så gick jag upp runt 10kg per år - och jag behandlades inget annorlunda än dom som gjorde ingenting mot deras övervikt. Jag tror nog att det var lite värre för mig då jag försatte mig i situationer som var komiska eller till och med äckliga för normalviktiga då jag gick på gym och tränade - för vem vill se ett 200-300kgs mongo svetta och stöna i en maskin på gymmet (speciellt en som kommer flera dagar varje vecka men aldrig går ner i vikt)? Jag har fått mycket skit för min vikt genom åren, det mesta i grundskolan men det allra värsta i mitt vuxna liv från andra vuxna. Tack och lov så har jag fått mycket stöd också.

Varför då fortsätta hata när denne då faktist försöker göra någonting åt saken än att köra andlig träning: äta framför TV:n?
En sådan person är snarare än hjälte och borde få tummen upp snarare. Så jag antar att du klassas som en hjälte.
Men nej, nej, nej! Hata & håna och peka med fingret i gymmet - "Hö, hö, kolla in barbapappa, åhhh, vad jag känner mig go & härlig - eftersom jag tillhör dom normala!"

 

[Sephi]

Varför då fortsätta hata när denne då faktist försöker göra någonting åt saken än att köra andlig träning: äta framför TV:n?
En sådan person är snarare än hjälte och borde få tummen upp snarare. Så jag antar att du klassas som en hjälte.
Men nej, nej, nej! Hata & håna och peka med fingret i gymmet - "Hö, hö, kolla in barbapappa, åhhh, vad jag känner mig go & härlig - eftersom jag tillhör dom normala!"

Varför hata? För att det är enkelt. Dom vill vara en del av gänget, och lättare blir det inte om man hänger ut en person för att etablera sig. Det är svårt att komma ifrån dom tankarna och dom handlingarna, även för dom som ser sig vara bättre än så. Fungerar lite som mentala skygglappar, eller som läkare som tror sig inte kunna bli sjuka för att dom faktiskt ÄR läkare.

Haha, men nej. Jag är ingen hjälte, bara en man som vill må bättre och kan arbeta för att det ska bli så.

Also, om någon hade kallat mig för barbapappa så hade nog effekten blivit att jag hade skrattat arslet av mig. Det låter ju nästan som ett smeknamn istället för en förolämpning. xD

 

[Kärlekscraft]

Varför hata? För att det är enkelt. Dom vill vara en del av gänget, och lättare blir det inte om man hänger ut en person för att etablera sig. Det är svårt att komma ifrån dom tankarna och dom handlingarna, även för dom som ser sig vara bättre än så. Fungerar lite som mentala skygglappar, eller som läkare som tror sig inte kunna bli sjuka för att dom faktiskt ÄR läkare.

Haha, men nej. Jag är ingen hjälte, bara en man som vill må bättre och kan arbeta för att det ska bli så.

Also, om någon hade kallat mig för barbapappa så hade nog effekten blivit att jag hade skrattat arslet av mig. Det låter ju nästan som ett smeknamn istället för en förolämpning. xD

Ja, "vi och dom" är ett väldigt viktigt koncept när det kommer till gruppkonstellationer, sen är det väl att alla grupperingar är exkluderande samt inkluderande för de rätta & invigda - varav överviktiga ligger pyrt till för andras tyckande.

 

[Inkognito]

Jag har aldrig varit överviktig men har överviktiga vänner. (Jag förstår inte riktigt det här fetmarkerade om kraftig benstomme? En människas benstomme utgör ca 14-17% av kroppsvikten så den utgör ingen betydande del av en viktnedgång om man inte är sjuk och lider av benskörhet eller liknande.) Vad gäller hur jag behandlar någon som gått ned mycket i vikt så beror det ju givetvis på utgångsläget. Är det en vän som är kraftigt överviktig, redan drabbad eller i riskzonen för allvarliga sjukdomar, så blir jag naturligtvis glad för personen och imponerad över min väns livsstilsförändring. Talar vi om en redan smal eller "normalviktig" person så gäller ju det motsatta, dvs. att jag blir oroad. Jag ser inte ned på feta personer (det är den medicinska termen så jag hoppas ingen tar illa vid sig), däremot så tycker jag synd om dem på samma sätt som jag tycker synd om någon som fastnat i att röka en limpa cigaretter om dagen, ett tungt drogmissbruk eller alkoholism. Dessa beteenden har mycket gemensamt då det handlar om att döva smärta och att våldsföra sig på sig själv mot bättre vetande. En viktig skillnad är ju dock givetvis att alkoholism och drogmissbruk har en tendens att drabba medmänniskor på en helt annan nivå! Jag tror alltså inte att den som är riktigt fet har valt att hamna där själv eller är lat. Jag är rätt säker på att det i 99,99 fall av 100 finns en bakomliggande psykologisk orsak (vilket INTE är = med att man är psykotisk och en fara för allmänheten. Alla människor har sår inombords som påverkar oss i olika grad). Den som är "trivseltjock" däremot.. Det är en annan femma! (Men lat i en aspekt av livet behöver ju inte betyda att man skiter i allt. Många blir ju småtjocka just för att de arbetar för mkt och inte hinner med att sova, träna och äta bra) Den kosmetiska aspekten har väldigt lite relevans i mina värderingar (vad gäller vänner, partner är såklart en annan sak.. Då krävs attraktion). Jag dömmer inte en överviktig person helt baserat på övervikten, det finns många fantastiska, duktiga och intelligenta människor som är överviktiga (och många korkade och osköna människor som är smala.. och även där de som är överviktiga). Däremot så tas det med som en liten del i helhetsbedömningen och jag ser det som en brist (vilket vi alla har i olika former, men din övervikt är en som inte drabbar mig och därmed är den irrelevant så länge vi inte är jagade). Sen är det ju tyvärr så att oavsett hur man vill vara så kommer man att påverkas av sina fördomar och människor ÄR trevligare mot folk de anser attraktiva. Men beter man sig efter det MEDVETET så är man ett svin.

Spoiler: kommentarer

Snyggt det blev med all text i klump.. Funkar bra det här från mobilen..

Tillägg: Den som letar fel och brister hos andra och försöker trycka ned andra är alltid osäker missnöjd med sig själv. Det enda undantaget från detta är om personen är rädd för dig (ex. Någon som är elak mot och hatar hundar efter att ha blivit svårt biten, eller typiskt högskoletjej, sorry för genus, som trycker ned sina vänner bakom ryggen).

En mogen och självsäker person behöver inte den typen av bekräftelse. Då lägger man hellre sin energi på att förbättra sig där man är svag, vänlighet och att hjälpa andra.

"Kraftig benstomme" Har du aldrig hört det? Ett överslättande uttryck för övervikt.

Jag har hört uttrycket men jag får det inte att gå ihop!

 

[w176]

För det första tycker jag både när de kommer till utseendefrågan och till hälsofrågan att prata om andel kroppfett och andel muskelmassa. Inte bara vikt eller BMI. Att ha stor andel kroppsfett, och våg andel muskelmassa är kopplat till ohälsa oavsett om du har normalt BMI, högt BMI eller lågt BMI.

På samma sätt kan du var hälsosam om du har mycket muskelmassa och normalt med kroppsfett både om du har normalt BMI, överviktigt BMI eller lågt BMI.

Två personer med samma vikt och samma längd kommer också se väldigt olika ut beforende på hur mycket av deras vikt som är fett och hur mycket av deras vikt är muskel. I regel är det nästa alltid viktigare för hälsan att öka muskelmassan än minska fettet.

----

Nåja, med det sagt så var jag sjuk för ett par år den. Under den perioden svängde min upp först upp 15 kg under ett och halv år, sen tappade jag 15 kg under ett par månader. (Tips: Tappa vikt så fort är skitjobbigt. Jag åt mediciner som gjorde att jag spydde, mådde illa, hade ingen aptit, var utmattad efter som jag inte år något och levde på vattenmelon och riskakor och te med massor av grädde i istället för mjök, för det var en av de få saker jag inte mådde illa av. Det sög.)

Och nog märkte jag skillnad på bemötandet. Inte några stora grejer, men man får mer bekräftelse, folk är lite mer benägna och söka kontakt, mer intresserad av din åsikt, tillsmriver dig mer kompetens och status, osv. Ingen jätteskillnad. Mer som en gradskillnad. Som skillnaden mellan en dag då det är +17 grader ute, och en dag när de är +20 ute. Man känner skillnaden, även om det inte är en jätteskillnad. Men det svårt att peka på exakt vad som är annorlunda.

Spoiler: kommentarer

Helt riktigt om BMI! "Smalfetman" är absolut inte nyttig för hälsan och ett stort dolt problem!
Ligger man åt andra hållet, dvs. högt BMI men låg andel kroppsfett, så är man garanterat väldigt medveten om det dock eftersom det kräver en hel del hårt slit.

 

[Kärlekscraft]

För det första tycker jag både när de kommer till utseendefrågan och till hälsofrågan att prata om andel kroppfett och andel muskelmassa. Inte bara vikt eller BMI. Att ha stor andel kroppsfett, och våg andel muskelmassa är kopplat till ohälsa oavsett om du har normalt BMI, högt BMI eller lågt BMI.

På samma sätt kan du var hälsosam om du har mycket muskelmassa och normalt med kroppsfett både om du har normalt BMI, överviktigt BMI eller lågt BMI.

Två personer med samma vikt och samma längd kommer också se väldigt olika ut beforende på hur mycket av deras vikt som är fett och hur mycket av deras vikt är muskel. I regel är det nästa alltid viktigare för hälsan att öka muskelmassan än minska fettet.

----

Nåja, med det sagt så var jag sjuk för ett par år den. Under den perioden svängde min upp först upp 15 kg under ett och halv år, sen tappade jag 15 kg under ett par månader. (Tips: Tappa vikt så fort är skitjobbigt. Jag åt mediciner som gjorde att jag spydde, mådde illa, hade ingen aptit, var utmattad efter som jag inte år något och levde på vattenmelon och riskakor och te med massor av grädde i istället för mjök, för det var en av de få saker jag inte mådde illa av. Det sög.)

Och nog märkte jag skillnad på bemötandet. Inte några stora grejer, men man får mer bekräftelse, folk är lite mer benägna och söka kontakt, mer intresserad av din åsikt, tillsmriver dig mer kompetens och status, osv. Ingen jätteskillnad. Mer som en gradskillnad. Som skillnaden mellan en dag då det är +17 grader ute, och en dag när de är +20 ute. Man känner skillnaden, även om det inte är en jätteskillnad. Men det svårt att peka på exakt vad som är annorlunda.

BMI tar inte heller någon hänsyn till muskelmassa, så är du en 'Arnold' så kommer du att få ett BMI på över 25.0 och därmed klassas som överviktig. Sedan är 15 kg för mycket inte så förfärligt mycket övervikt - låt oss säga att du vägde över 30 kg för mycket, och sen gick ner allt - då skulle du få se på skillnad. För utseendet går före allt - personligheten är sekundär - och du kommer att få väldigt bra självkänsla eftersom omgivningen uppskattar dig väldigt mycket om dur är attraktiv. Och tvärtom: är du oattraktiv så ignoreras du - finns inte/osynlig, och är föremål för förakt.

Spoiler: kommentarer

Ignorera BMI helt. Det är ett mått uppfunnet på 1800-talet av en fransk matematiker som inte visste ett skit om anatomi. Han tog fram det för att försöka bevisa att de lägre samhällsklasserna var genetiskt underlägsna. Hur den skiten sedan nästlade sig in i vetenskapen är för mig obegripligt.

@Troberg: Den är användbar för att ge viktrekommendationer till grupper (i.e. har du ett bmi över 25 så löpper du 20% chans/risk att få en a/b/c när du är 20). Den är också extremt enkel att ta fram för det finns mycket data i olika åldrar över längd och vikt.

BMI är bättre än att bara gå på vikt eftersom det även tar hänsyn till längd och kön. Det är dock långtifrån en perfekt mätmetod. Du kan vara i extremt god fysisk form med en fettprocent under 10% och ändå ha ett högt BMI, och du kan ha ett normal BMI men ligga i riskzonen för fetma.

Ett intressant och lärorikt inlägg om detta:
http://traningslara.se/50-av-alla-tjejer-och-kvinnor-ar-overviktiga-trots-normalt-bmi/

 

[Dante]

För utseendet går före allt - personligheten är sekundär - och du kommer att få väldigt bra självkänsla eftersom omgivningen uppskattar dig väldigt mycket om dur är attraktiv. Och tvärtom: är du oattraktiv så ignoreras du - finns inte/osynlig, och är föremål för förakt.

En ohyggligt grov generalisering som tack och lov inte verkar stämma särskilt bra i de kretsar jag rör mig.

Och tack och lov finns det väldiga skillnader i vad som anses attraktivt respektive fult.

 

[krank]

En ohyggligt grov generalisering som tack och lov inte verkar stämma särskilt bra i de kretsar jag rör mig.

Och tack och lov finns det väldiga skillnader i vad som anses attraktivt respektive fult.

+1000

 

[Rhodryn]

Jag är ju i behov av att banta, rätt rejält oxå (och då menar jag inte något som 10-15 kilo, utan åtminstone 40-50 och mer). Dock så är jag ju lite (eller kanske ganska mycket igentligen) en "allt eller inget" typ av person med vissa grejer. Där om jag skulle börja träna och sådana grejer och "gå efter mitt mål" så skulle det gå ut över allt annat i mitt liv... på ungefär samma sätt som vad jag spenderar större delen av min tid med annars gör (spel, rollspel, tv-serier, film, chatta med folk, måla väggar av text på forum... etc...).

Samtidigt så har jag en rätt skev mental kroppsbild av mig själv, hur jag "borde" se ut... som även sätter extra hinder i "allt eller inget" grejen. Den tid och dedikation som skulle krävas för att jag skulle nå vad jag ser i mitt huvud är antagligen i multipla år, handfull eller två som absolut minst... och inte ens då kanske jag skulle kunna nå det... för att om man har varit riktigt överviktig och går ner i vikt så kan det bli en hel del extra skinn över som helt enkelt inte försvinner, åtminstone utan operationer då. Plus... all mat jag inte skulle kunna äta längre!

Så där är ju valet mellan att: Spendera min tid med något oerhört tråkigt, som träning, där det rätt så orealistiska målet (som jag faktiskt skulle vilja ha) är för långt bort för att vara rimligt. Eller acceptera att jag är överviktig, kanske försöka göra något mindre med att gå ner i vikt, och annars faktiskt spendera min tid med dom grejer jag tycker om att göra. Jag har ju valt det senare, åtminstone för just nu. XD

Är ju inte igentligen i mot iden på att göra något mindre, som att gå ut och gå lite då och då mm... men jag känner inte jag är i en situation i livet som gör att jag vill göra det... och en hel del av det är pga att jag för närvarende inte bor själv. Där jag på något dumt sätt effekteras av att andra är runt om kring, så att jag inte känner jag kan göra som jag vill. Inte för att dom stoppar mig, utan för att jag har någon typ av blockering som håller mig tilbaka från att gör vissa grejer när jag igentligen vill, pga att andra är runt om kring mig. En hel del av det är ju pga min Aspergers, där smågrejer kan ha lite för stor inverkan på mig. Samtidigt så är jag extremt landlåst där jag för tillfället bor, jag är helt beroenda av att andra antingen handlar, eller kör mig till en affär så jag kan handla, eller kör mig till närmsta busshållplats (minst 2-3 timmars gångväg dit, så det dubbla åt båda hållen). Har inget körkort, har aldrig varit i behov av det tack vare kommunal transport som bussar mm, har inte råd att skaffa ett nu för den delen. Så jag har inte ens naturliga anledningar till att lämna hemmet och gå ut och gå, som jag hade haft om jag hade bott inne i stan där jag kunnat gå till affären eller gå till mina kompisar när vi spelar eller något.

När jag är ute bland folk så är jag ju en av dom som mer eller alltid han en munktröja på mig för att på något sätt "dölja" övervikten... dock så är jag ju fullt medveten om att det inte döljer något alls. XD Min skeva mentala bild av hur jag borde se ut kommer ju från att ha vuxit upp med tecknade serier som t.ex He-Man, och tv-serier och film med stormusklade män (Arnold, Stallone, Dolph, Van Damme, etc etc etc), plus pro wrestling med t.ex Hulk Hogan, Ravishing Rick Rude, och allt vad dom nu än hette... eller som min favorit snubbe under den tiden som jag tittade på pro wresling på 80-talet till tidigt/mitten av 90-talet: "Ultimate Warrior". Så jag är ju uppvuxen med att "så borde en man se ut"... inte för att jag helt tror på det nu, att man måste vara musklad, men att det är så jag borde se ut. Vilket ju oxå tenderar vara orsaken att nästan alla karaktärer jag skapar i rollspel (specielt tv/data spel där man kan faktiskt se karaktären, så är dom tungt musklade).

Två länkar nedan till bilder på wreslare. Den första är ju Ultimate Warrior, som var min favorit när jag var då mellan en 8-12/13 år gammal. Är ju rätt uppenbart att han var ett upp-pumpat roid-monster, men det var ju något som man som unge inte hade någon aning om. Men den energi som han kom in med till ringen var ju väldigt smittsam och med dragande. XD

Den andra bildlänken är på en snubbe som wrestlar i dags läget, Dolph Ziggler, som är runt min längd (anledningen till att jag tar honom som exempel), och som har en fysik som jag skulle vara helt ok med att ha... inte för att jag inte skulle ha något i mot att vara lite mer musklad för den delen. XD Började ju kolla på pro wrestling, WWE, igen nu för en... 6 eller 7 något år sedan. XD

Ultimate Warrior (en video med hans ingångs musik)

Dolph Ziggler

 

[Kärlekscraft]

En ohyggligt grov generalisering som tack och lov inte verkar stämma särskilt bra i de kretsar jag rör mig.

Och tack och lov finns det väldiga skillnader i vad som anses attraktivt respektive fult.

Jo, tyvärr. Det stämmer, vara smal, ha fin hud, ha ett assymetriskt ansikte, gärna vältränad, ingen övervikt. Sådana som Joseph Merrick[Elefantmannen] och Quasimodo kunde ju inte röra sig ute i det offentliga utan att bli attackerade, är du inte lika oattraktiv så blir du ändå ignorerad för det mesta. Har du en stor näsa ex. - blir du mobbad för det.

 

[Reddokk Fheg]

För utseendet går före allt - personligheten är sekundär - och du kommer att få väldigt bra självkänsla eftersom omgivningen uppskattar dig väldigt mycket om dur är attraktiv. Och tvärtom: är du oattraktiv så ignoreras du - finns inte/osynlig, och är föremål för förakt.

Tyvärr ligger det ju sanning i detta även om det i detta citat är väldigt överdrivet.
att man generelt blir behandlad olika på grund av utseende ifrågasätter jag inte. har själv varit med om det.

Men skulle det var aå extremet som detta citat får det att låta skulle ingen som är överviktig, ful eller på annat sätt annorlunda inte bli framgångsrik på något sätt. och det vet vi ju inte stämmer.
Det finns många berömda och framgångsrika människor som inte passar in den den norm som anses vara attraktivt.

Sådana personer skulle inte heller bli poppulära i sociala samanhang och jag vet av många överviktiga personer som är väldigt omtyckta och populära socialt.

Så därför tycker detta citat är väldigt överdrivet på ett negativt sätt. Jag förnekar inte att det finns sanning i det utan bara att det är överdrivet

 

[Recca]

Jag tänkte faktiskt erkänna att det här med fetma är en grej som jag har verkliga personliga problem med. Det handlar om hur jag ser på feta och hur jag ser på mig själv. Jag är en sån person som måste arbeta med mig själv väldigt mycket för att behålla vikten, jag behöver träna annars lägger jag på mig. Jag har varit överviktig en gång i tiden; om visserligen inte en jättelång period, så åtminstone ett par år. Nu är jag förhållandevis smal men inte nöjd. Har varit sjukskriven ett tag och gått upp lite och allt sätter sig på mage och höfter så klart och inte på rumpa; fuck you genetics. Men vad jag vill komma till är att jag som person har ytterst lite medlidande samt tålamod med tjocka. Särskilt tråkigt anser jag det är när feta västvärldsmänniskor förklarar hur synd det är om dem och hur illa behandlade de blir etc. Ni mår kanske dåligt och det är synd men "synd om" har en gradskala och på stora världskartan är ni ändå jävligt priviligerade som får äta ihjäl er istället för att svälta... Jag är så blazé så att jag tycker det är långtråkigt att tänka på tjockas problem... Det kanske är egoistiskt att tänka som mig men det är som att jag har en ändlig mängd sympati i mina reservoarer och jag bortprioriterar fetma till förmågan för 'verkliga' samhällsproblem tills den sympati-reservoaren är slut.

 

[Dante]

Jo, tyvärr. Det stämmer, vara smal, ha fin hud, ha ett assymetriskt ansikte, gärna vältränad, ingen övervikt. Sådana som Joseph Merrick[Elefantmannen] och Quasimodo kunde ju inte röra sig ute i det offentliga utan att bli attackerade, är du inte lika oattraktiv så blir du ändå ignorerad för det mesta. Har du en stor näsa ex. - blir du mobbad för det.

Nej. Det är klart att det finns en gnutta sanning i vad du skriver, men du överdriver så extremt mycket att jag har svårt att ta dig på allvar.

 

[Kärlekscraft]

Nej. Det är klart att det finns en gnutta sanning i vad du skriver, men du överdriver så extremt mycket att jag har svårt att ta dig på allvar.

Överdriver? Ytligheten bara växer och växer i dagens samhälle, läs bara boken 'American Psycho' från typ tidigt 1990-tal så kommer du att märka skrämmande likheter.
Vanställda människor befinner sig i det totalt andra spektrumet av skönhet, Joseph Merrick[Elefantmannen] blev "pöblad" dvs en stor människomassa angrepp honom en gång när maskeringen föll.....
Idag så stirrar folk mest - och dessa utstirrade har väldigt svårt för social acceptans och att bygga relationer - de blir ignorerad om de går fram och söker kontakt.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/kropp-och-halsa/kan-bara-andra-mig-sjalv-inte-andra_4146713.svd
http://www.dailymail.co.uk/femail/a...judgmental-stares-attracts-people-street.html (Finns värre exempel här - detta är lättsamt)

Spoiler: kommentarer

Här diskuteras det: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1317792&fileOId=1317793
Läs speciellt första sidan som handlar om en johnny depp-film....

Om du tänker envisas med att använda elefantmannen som exempel på människor som inte uppfyller samhällets krav på "skönhet" så tänker jag helt och hållet ignorera vad du säger fortsättningsvis.

Det finns faktiskt en gradskillnad mellan fröken Sverige och elefantmannen.

Trädmannen? http://www.aftonbladet.se/halsa/article11954524.ab

 

[Kärlekscraft]

Jag tänkte faktiskt erkänna att det här med fetma är en grej som jag har verkliga personliga problem med. Det handlar om hur jag ser på feta och hur jag ser på mig själv. Jag är en sån person som måste arbeta med mig själv väldigt mycket för att behålla vikten, jag behöver träna annars lägger jag på mig. Jag har varit överviktig en gång i tiden; om visserligen inte en jättelång period, så åtminstone ett par år. Nu är jag förhållandevis smal men inte nöjd. Har varit sjukskriven ett tag och gått upp lite och allt sätter sig på mage och höfter så klart och inte på rumpa; fuck you genetics. Men vad jag vill komma till är att jag som person har ytterst lite medlidande samt tålamod med tjocka. Särskilt tråkigt anser jag det är när feta västvärldsmänniskor förklarar hur synd det är om dem och hur illa behandlade de blir etc. Ni mår kanske dåligt och det är synd men "synd om" har en gradskala och på stora världskartan är ni ändå jävligt priviligerade som får äta ihjäl er istället för att svälta... Jag är så blazé så att jag tycker det är långtråkigt att tänka på tjockas problem... Det kanske är egoistiskt att tänka som mig men det är som att jag har en ändlig mängd sympati i mina reservoarer och jag bortprioriterar fetma till förmågan för 'verkliga' samhällsproblem tills den sympati-reservoaren är slut.

Hur ser kaloriförbrukningen ut? Har kanske inte så stor metabolism? Läs på om kaloriinnehållet på alla matvaror så kommer du att se att maten innehåller väldigt mycket - ett besök på McDonken innehåller HALVA dagsbehovet.
Sedan är ett stort kardinalfel att det inte är synd om feta - oftast är missbruk inblandade, samma som för alkoholister. Vidare är det också fel att det är ej kan vara synd om i-landsmänniskor(som enligt vänstermänniskor förtjänar att dö), dom har helt andra problem än vad u-länderna har. Dessutom överskrider nu antalet överviktiga antalet som svälter: http://www.forbes.com/sites/timwors...are-now-more-obese-people-than-hungry-people/ http://www.scientificamerican.com/podcast/episode/8dff8662-e7f2-99df-38e67664abff1d05/

Spoiler: kommentarer

Är det ett kardinalfel att det inte är synd om feta, på vilket sätt? Att det borde vara synd om feta? Jag har så himla svårt att förstå ditt sätt att skriva, jag skulle uppskatta om du redigerade texten några gånger innan du slängde iväg den. För övrigt har jag aldrig sagt att det inte kan vara synd om i-landsmänniskor. Dessutom skrev jag att "synd om" har en gradskala, aldrig att det inte var synd om någon. Läs vad jag skriver istället.

Inget fel alls på texten. //////////////Upprepning: Diskutera ämnet och inte mig, tack!//////////////

 

[Zorbeltuss]

Jag har vägt mellan 65kg och 130kg, och jag har inte mycket skillnad, kanske att vissa är otrevligare när jag vägt mindre mer än så.

/Luna Lovegood