Nivåer av resolution

[Genesis]

Sedan har du ju resolution av berättandet. Eller är det off topic? I vissa spel får vinnaren beskriva utfallet, i andra spelledare, i ytterligare andra är det oklart, och i en del finns det separata mekanismer för att avgöra vem som får beskriva och vem som vinner.

Jag har bara skummat tråden, men jag antar att någon redan nämnt "Bringing Down the Pain" i Solar System? Väldigt relevant för zoomnivå, och en lösning jag tycker är ganska intressant. Har inte sett den få några efterföljare.

Även "Sticks"-systemet i In a Wicked Age är ju intressant, och har inte fått några efterföljare. Där kan vinnaren välja att skada förlorarens attribut, men de kan förhandla om ett annat utfall. Om de kommer överens så sker detta, men kan de inte enas så är det attributskada som gäller. Rätt kul mekanik, även om det tar en ur spelflödet lite. Men det tenderar att vara slutet på en scen, så det gör inte så mycket.

 

[entomophobiac]

I vissa spel får vinnaren beskriva utfallet, i andra spelledare, i ytterligare andra är det oklart, och i en del finns det separata mekanismer för att avgöra vem som får beskriva och vem som vinner.

Det här tycker jag absolut är on topic!

Många gånger är det ju vilka utfallsmöjligheter som finns som är det mest intressanta. Men vilken nivå det hanteras på påverkar ju som sagt konversationen, och det intressanta där är väl vilka verktyg ett spel har för att göra just det.

7th Sea 2nd Ed förlitar sig ju på en beskrivning av hela scenen, exempelvis, och Opportunities och Risks som du kan välja att hantera, och ofta måste prioritera för att du har för lite "Raises" för att uppnå allihop. Utfallet kan ju vara att du rymmer från brottsplatsen, exempelvis, men kommer du lyckas undvika vaktens skott, kommer du hinna ta med dig väskan med dokumenten, etc? Det är ju egentligen inte handlingsresolution eller ens konfliktresolution (i trådstartens bemärkelse) utan något annat.

 

[soda]

Bra ämne!

"Metaresolution" låter för mig som att bestämma vem som är SL genom att spela sten, sax, påse innan man kör igång. (snarare än slagfältsexemplet som jag inte fattar. Det är ju inte ett steg utzoomat från scenen, utan ett parallellt skeende eller bakgrundshistoria.)

 

[entomophobiac]

Det är ju inte ett steg utzoomat från scenen, utan ett parallellt skeende eller bakgrundshistoria.)

Ja. Jag vet inte heller vad det är riktigt. Det skulle vara näranog omöjligt att göra runt ett spelbord också, vilket ju tar in en helt annan dimension i det. Men låt säga downtime som ett bättre exempel: du rullar för att leta magiska pryttlar (5E), eller du spenderar tid i ditt riktiga jobb för att uppehålla din cover(Conspiracy X), eller berättar om en fraktion i Microscope. En nivå ovanför rollpersonerna, helt och hållet.

 

[RasmusL]

Det här tycker jag absolut är on topic!

Många gånger är det ju vilka utfallsmöjligheter som finns som är det mest intressanta. Men vilken nivå det hanteras på påverkar ju som sagt konversationen, och det intressanta där är väl vilka verktyg ett spel har för att göra just det.

7th Sea 2nd Ed förlitar sig ju på en beskrivning av hela scenen, exempelvis, och Opportunities och Risks som du kan välja att hantera, och ofta måste prioritera för att du har för lite "Raises" för att uppnå allihop. Utfallet kan ju vara att du rymmer från brottsplatsen, exempelvis, men kommer du lyckas undvika vaktens skott, kommer du hinna ta med dig väskan med dokumenten, etc? Det är ju egentligen inte handlingsresolution eller ens konfliktresolution (i trådstartens bemärkelse) utan något annat.

Eller hur! Det är påfallande ofta som utfallet av tärningen är det viktigaste, det är vad jag valde. Det kan göra ont, det kan vara vedervärdigt, det kan vara fantastiskt. Oavsett "hur" det känns så kan "varför" vara olika. Jag upplever det lättare att få e emotionell koppling när varför är "jag", men det är inte nödvändigt. Jag vill ha agens i min zoom-nivå, får jag det så kan jag känna där. Är det ett kriterium för zoom? Kan jag känna även om jag inte kan känna att jag har agens?

 

[Pilzefrau]

I spelet Wisher, Theurgist, Fatalist: Weaver of Their Fates, som sannolikt är skrivet som någon sorts skämt och/eller filosofisk illustration, så bryts "vad handlar konflikten om" ner något otroligt noggrant. Det skiljs på konflikter om hur saker är (vinnaren får beskriva hur spelvärlden funkar och hitta på lore), vad rollpersonen lyckas med (slår du bra så gör du det du försökte), och huruvida det var en bra sak eller inte (slår du bra så gjorde din handling världen till en bättre plats). Rollpersonens egenskaper är graderade på tre skalor: hur sanna de är, hur ofta de kommer få relevans i spelet, och hur mycket de hjälper dig uppnå dina långsiktiga mål.

Jag tror inte det finns så mycket i det spelet som är värt att använda per se, men det är intressant läsning. Det tar allt som vanligtvis bakas ihop och säger "nu hanterar vi A och B separat, så du kan få det ena men inte det andra". Med utfall som att du kan vinna slaget men förlora kriget, eller besegra skurken men utan att göra världen bättre – kanske för att du själv i processen behöver sjunka lika lågt som skurken? Eller nåt.

Det bakar också in i spelet det jag tycker är enda korrekta innebörden av ordet "meta-resolution", dvs att ha en konflikt mellan spelare om hur en konflikt i spelet ska lösas. Dvs regeltolkning. OBS: jag tycker att detta är vad ordet "meta-resolution" strikt taget betyder, men jag tycker inte att de flesta spel behöver regler för meta-resolution

Och om du hamnar i konflikt med spelledaren vad gäller hur världen fungerar så är ett möjligt utfall att det visar sig att du har mer rätt, och då blir du spelledare.

Finns gratis någonstans på nätet tror jag.

 

[entomophobiac]

OBS: jag tycker att detta är vad ordet "meta-resolution" strikt taget betyder, men jag tycker inte att de flesta spel behöver regler för meta-resolution

Yeah, håller nog med om det. Min utgångspunkt med trådstarten var snarare rollpersonens perspektiv än något annat, vilket gör "meta" till det som sker över rollpersonernas huvuden.