Nekromanti [Nobilis] Månens Hemligheter

[Sodivra]

Om någon av mina spelare mot all förmodan skulle läsa det här... Läs inte det här.

Jag startar en Nobiliskampanj nu på lördag, och bestämde mig från att ta GrimGents början på en kampanj rakt av (Andra inlägget i tråden): http://forum.rpg.net/showthread.php?referrerid=&t=321419&

Så rollpersonerna ska alltså återföda månen. Och här är frågan: Hur gör man det?


Och nu kommer en himla lång förklarande text:
För de som inte är så bekanta med Nobilis, så spelar man människor som fått en skärva av gudomlighet i sig från en Imperator, de som definerar världen. I just det här fallet manifesterar sig Imperatorn i vår verklighet. Den manifesterar sig som månen.
Rollpersonerna har makt över en aspekt denna gudomlighet, och därmed en aspekt av verkligheten, t. ex bilar, sorg eller död. I det här fallet är månens aspekter skrock, metall och avfall, för det är vad mina spelare vill spela.
De är mäktiga. En ädling över skog skulle kunna förvandla varje träd i världen till blodtörstiga monster. En ädling kan ensam resa eller störta nationer om ingen motverkar honom. Världen vilar i Yggdrasils grenar, och allting har en ande. Midgårdsormar simmar kring dess rötter, och utanför skapelsen finns Excrusianer, de bleka ryttarna som vill tillintetgöra den. Himmel och helvete är i högsta grad verkliga.

Allt som är coolt, episkt och poetiskt kan man slänga in i Nobilis.
Och det är så en ritual för att återföda månen ska se ut också: Cool, episk och framförallt poetisk.

Framförallt är Nobilis ett spel om relationer. När varje pryl har en ande man kan prata med, och när åskan styrs av en ädling man kan bjuda in på teparty i sin privata värld så kan alla problem lösas genom att man pratar med någon. Ädlingar föredrar alltid att påverka varandra med lister istället för våld.

Därför är "Hitta och offra stadens mest godhjärtade flicka" och "Övertala änglarna att lämna över en bit av paradiset" bättre komponenter att bygga en sådan ritual på än "Hitta den gröna Jadeapan" eller "Fånga en midgårdsorm". Även om det också kan vara ganska coolt.

"Vem dödade månen?"
Undrar ni kanske. En rivaliserande Imperator med ädlingar försvagade den, och då smög en excrusian in i dess privata värld och dräpte den. Under spelets gång kommer de förvirrade rollpersonerna konfronteras av rivaliserande ädlingar, och när de till slut fattat allt, och vilka som är deras fiender... Då slår excrusianen till igen, som legat gömd i månens värld och väntat.

 

[MrG]

Hur man gör skulle jag nog lämna mycket i spelarnas händer och fantasi... så har inte mycket råd där. Men en slp/ädling som jag skulle vilja föreslå:
Tidvattnet (självklart gråtandes, sörjandes sin goda vän månen)

-Gunnar (måste spela Nobilis nån gång)

 

[Sodivra]

Hur man gör skulle jag nog lämna mycket i spelarnas händer och fantasi... så har inte mycket råd där. Men en slp/ädling som jag skulle vilja föreslå:
Tidvattnet (självklart gråtandes, sörjandes sin goda vän månen)

Nja... Både rollpersonerna och spelarna kommer ju vara helt nya till världen, så det blir nog lite kryckigt om de ska hitta på en lösning också. Nobilis-världen är helt överväldigande innan man får en känsla för den och vad som passar i den. Typ som Staden.

Tidvattnet är en ball idé, men jag tror jag skulle använda en ande för det lokala tidvattnet istället. Jag har lättare att se en enkel ande som ett snyftande vrak: Ädlingar har mer ett "Han är jävligt mysko och läskig, men jag är en del av honom"-förhållande till Imperatorer. (Som då månen är) Dessutom tycker jag verkligen att tidvattnets ädling borde vara underställd Månen, och Månen måste vara en Imperator utan ädlingar nu när den dör och allt.

Eller så kan man skippa Tidvattnets ädling och använda Vattnets ädling istället.

Jag tror jag var lite otydlig på vad månen, imperatorer och ädlingar egentligen är, så jag skrev om mitt inlägg lite.

 

[Rising]

Bra tråd! Det är rätt torrt på forumet, så det behövs trådar som är enkla och roliga att svara på.

---

Jag skulle låtit ritualen förklaras för rollpersonerna såsom:

"Det är enkelt, egentligen: Först behöver man något från kadavret och något från mördaren. Det finns de som säger att vad som helst duger, men i min erfarenhet så måste man välja något som haft avgörande vikt för mordet.

Sedan måste man söka upp anledningen till mordet. Detta måste återställas eller omvändas, och varje gång man gör detta så får man något i gengäld som får de två ingredienserna att reagera med varandra. Jag har väl berättat om hur jag en gång lappade ihop äktenskapet mellan Misstanke och Förebråelse? Stackars Misstanke grät av tacksamhet, och det var med en av dessa tårars hjälp som jag fick tillbaka hans frus älskare till livet.

Ah, och så måste man locka den döde tillbaka. De dödas rike är behagligt; de återvänder inte hur som helst. Man måste hitta vad det än är för något som den mördade högst av allt önskar leva för - och detta måste närvara vid och prägla hela ritualen.

Utöver det - som med alla ritualer - så behövs alltid ett uppoffrande av något slag. Nu för tiden anses blodsoffer omodernt, men själv är jag något av en tillbakasträvare på den punkten. Jag menar, tänk att vakna upp från de döda och se ens bästa vän stå lutad över en och säga 'jag har slutat röka för din skull, kompis.' Det är som att förlora oskulden bakom ett garage med ens kusin. Kalla mig sentimental om ni vill, men jag tycker att stora tillfällen kräver stora gester."

---

Det blir iaf jag inspirerad utav. Lite utforskande (vi måste hitta kroppen!), lite deckargåtande (vi måste hitta mördaren!), och lite utfrågande (vad ville Månen med sitt liv, egentligen? Varför dog han?), och en bra blandning av spelledarstyrda utmaningar (enbart SL vet vem mördaren är) och friare sådana, som spelarna kan få brodera ut själva.

Good stuff.

 

[Sodivra]

Jag suger på att förklara...

Jag tror du blandat ihop Månen (Som är en Imperator) med Ädlingar (Som är dödliga upphöjda av en Imperator).

Imperatorer är naturkrafter bortom mänskligt förstånd, med viss personlighet. Vanligtvis ligger de i dvala i det djupaste lagret av verkligheten. Att den här Imperatorn har en representation i vår värld, månen, är ett undantag i Nobilisvärlden, som jag använder för att introducera rollpersonerna på ett bra sätt.

Ädlingarna, det vill säga rollpersonerna, är Imperatorernas barn, och var och en styr en (ibland flera) aspekt(er) av Imperatorn och därmed verkligheten. Det är dessa som jag tror du kallar Misstanke och Förebråelse.

En Imperator som dör är en fruktansvärd händelse, och ett steg närmare verklighetens undergång. Dess domäner försvinner från verkligheten. Om nu vår Imperator Månen har domänerna Metall, Skrock och Avfall så kommer metall, skrock och avfall att försvinna från vår värld, de kommer aldrig ens att ha funnits. Eftersom Månen lyckades bevara dessa aspekter i våra rollpersoner så kommer de bara tyna bort delvis tills Månen är återställd.

Så Månens kropp finns inom spelarna, mördaren avslöjas först i en final efter att månen återuppväckts, och rollpersonerna har inte direkt någon att snacka med: De är helt plötsligt en del av en större värld de inte begriper något av! (Du läste länken, va?) Allting är främmande för dom, de enda de har att gå på är Månens röst, som viskar ur sin döds-slummer i deras själar. De kommer att stappla runt och förbereda den här ritualen medans de försöker ta in allt och förstå vad, och var de egentligen är.

Att faktiskt få tag på en annan välvillig ädling som förklarar det hela för dom kommer vara värsta milstolpen, inte en introduktion. Det låter faktiskt som en givande uppgift, att hitta någon som kan förklara läget lite bättre, men inga deckargåtor! Världen omkring dom är en tillräcklig gåta. Att fråga ut andra om vad en Imperator ville med sitt liv passar inte riktigt i min bild av Imperatorer (Och när andra Imperatorer inser att månen är död borde det bli en jävla kalabalik och Furst Entropi går in och ordnar upp allt och rollpersonerna skuffas undan...), men däremot att leta efter dess förflutna, just "Månens hemligheter" i dess privata värld skulle funka väldigt bra! Varför har inte de andra Imperatorerna insett att den fallit för ett excrusians blad, till exempel?


-Arvid, som egentligen inte ville skriva det här inlägget, nu när han faktiskt lyckats skriva en tråd som är "enkel och rolig att svara på"

 

[Rising]

Ah, yes, det där med "dö" lurade mig. Jag visste att när en imperator utplånas så försvinner den helt, så att den aldrig ens har funnits, men jag tänkte "en sådan kan inte Arvidos ha tänkt på, för då skulle ju inte rollpersonerna veta att det fanns någon att återuppliva."

Så... jag har ju inte boken och kan inte alla grejer. Stäm mig.

Du läste länken, va?

Yeah, men jag missuppfattade att spelarna skulle lära sig om spelets setting.

Men okej, om rollpersonerna ska stapla runt och förbereda en ritual mer eller mindre omedvetet... Då har jag inga balla idéer.

Om jag ändå måste erbjuda något så skulle jag säga att uppgiften blir att upprätta illusionen av en fullmåne, både den praktiska och mytiska, och slutligen det som förenar dessa extremer:

Den första uppgiften blir att simulera tidvatten. Den enda som vill hjälpa till med ritualen är dock den osympatiske Dränkningens lord. "Åh, jag kan låta något som liknar tidvatten dra fram, allt, men jag har inget till övers för att blott väta några sandstränder... Det måste finnas något mer... En människa. Nergrävd i sanden, med endast huvudet uppstickandes... Oförmögen att röra sig. Jag vill se skräcken i hans ögon när vattnet kommer allt närmare..." Dränkningens ädling tillhör månen, men han kräver hjälp från rollpersonerna, så de måste samarbeta. Och problemet är att Dränkningens ädling kommer försöka sabotera projektet så att utomstående vittnen får reda på vad de försöker göra; varpå Dränkning hoppas kunna övertyga de andra rollpersonerna om att även dessa vittnen måste oskadliggöras och grävas ner till huvudet i sanden.

Den andra uppgiften blir att simulera mångalenskap. Detta kan enbart åstadkommas genom att man förvaltar galenskapens gåva. The thing is; det ryktas om att en ung pojke har Galenskapens Gåva i sin ägo, och att han är redo att överräcka denna till någon som han finner lämplig. Allehanda märkliga figurer samlas till honom, och var och en av dem presenterar sig och berättar om varför just de skall få överta gåvan. Någon vill använda den som ett vapen och tänker köpslå med pojken, någon påstår sig ha gåvan som födslorätt, någon lever ett så jobbigt liv att han bara bönar och ber om att få bli galen och obekymrad; osv. Pojken håller hov och ser till att hans gäster blir underhållna, men låter dem också få debattera mot varandra och ber ibland om att få fråga ut dem i enrum, när han vill veta mer. Rollpersonerna måste på något vis presentera sitt fall för den unge mannen och framstå som mer lämplig än de andra.

Den tredje uppgiften blir att försaka en menstruation. En flicka som precis kommit i puberteten måste frivilligt och fullt medveten om konsekvenserna av hennes val gå med på att försaka alla de menstruationscyklar hon annars skulle ha fått. Hennes val måste vara så medvetet, att innan hon går med på detta så kommer hon att i sinnet få se alla upplevelser av närhet och kärlek till de barn - och drömmen om barn - hon är på väg att försaka. Rollpersonerna provar förmodligen än den ena utslagna white trash-tjejen till den andra i jakt efter någon som inte kommer kunna ta hand om sina barn och bara se dem som en börda, men det visar sig att varenda en av dem hellre håller fast vid drömmen om en avkomma när de väl fått se denna inför sin inre blick. (samberätta detta mes spelarna. De försöker hitta på så hemska öden som möjligt, medan hon infliker med små guldglimtar) De mest förskräckliga livsöden kan spelas upp, men flickorna ser ändå att det fanns sällsynta ögonblick av ömhet och närhet, och bestämmer att de är värda att fortsätta vänta på.
Den enda möjligheten för rollpersonerna är att någon av männen i gruppen måste återfödas som flicka på så vis att han alltid varit en flicka - och sedan måste han fatta det beslut som ingen annan var redo att ta.
När rollpersonen försöker med detta så visar det sig dock att inte ens detta går. Hon kommer inte att förmå sig till att göra det.

Och det spelar ingen roll, för det viktiga är inte menstruationscykeln i sig, utan att Månen får en av sina egna ädlingar att göra denna storskaliga uppoffring. I drömmen om det barn som ädlingen upplever inför sin egen syn så ser hon fullmånen åter stiga upp på natthimlen, och i nästa sekund så är den återställd.

Pang Boom, sen kör du på din upplösning.

 

[Sodivra]

Så... jag har ju inte boken och kan inte alla grejer. Stäm mig.
Nä, du har helt rätt. Jag borde väl kallat det ett misslyckat mordförsök istället, men det låter ju inte lika coolt.

Men okej, om rollpersonerna ska stapla runt och förbereda en ritual mer eller mindre omedvetet...
Nja, de ska få veta vad de ska göra, men de är fett vilsna i den nya världen.

Om jag ändå måste erbjuda något så skulle jag säga att uppgiften blir att upprätta illusionen av en fullmåne, både den praktiska och mytiska, och slutligen det som förenar dessa extremer:
Balla grejer. Jag tror jag ska försöka göra något av det här.

Men hur motiverar man att dränkningens ädling inte bara går ut och dränker folk själv? Det är definitivt i hans makt. Jag tror jag skulle ersätta det här med en vattenande istället. Jag försöker som sagt hålla antalet ädling-SLPs nere till ett minimum i det första mötet. Rollpersonerna ska få utforska världen själv. Månens ädlingar är ju dessutom rollpersonerna - Det är ju det som händer när hon/han överlåter sin själ till rollpersonerna.

Och det spelar ingen roll, för det viktiga är inte menstruationscykeln i sig, utan att Månen får en av sina egna ädlingar att göra denna storskaliga uppoffring.
Det skulle aldrig funka på mina spelare.
Fast är det inte lite riskfyllt klyschigt att lägga in en fejkutmaning där villigheten att uppoffra sig själv är den egentliga lösningen?

Jag PM:ade GrimGent och i hans version så fick rollpersonerna ge sig ut och slänga skärvorna av månens själ över Världens Ände. Coolt. Jag tänker skicka ut rollpersonerna på en liknande resa, för en av rollpersonerna är en gigantisk midgårdsorm som kommer att hämtas av de andra rollpersonerna på Månens uppdrag ("För att fullända cirkeln", bla bla.) Vandring på Yggdrasil borde väl bli mötets klimax, men det innebär att en av spelarna får spela en reservrollperson hela mötet.

Det här med månens hemligheter är jag sugen på, att man ska utforska Månens, nu förfallna, Locus (Den värld Månen skapat för sig och sina ädlingar) för ledtrådar om dess liv... n shit. Yeah. Jag älskar sånt personligt deckararbete.

 

[Rising]

Men hur motiverar man att dränkningens ädling inte bara går ut och dränker folk själv? Det är definitivt i hans makt. Jag tror jag skulle ersätta det här med en vattenande istället.

Ja, det är ju fan häftigare, till och med. Good stuff.

Fast är det inte lite riskfyllt klyschigt att lägga in en fejkutmaning där villigheten att uppoffra sig själv är den egentliga lösningen?

Absolut. Men det häftiga i just den utmaningen är snarast att samberätta ihop med spelledaren; att brodera ut de unga kvinnornas liv, där spelarna försöker berätta så hemska saker som möjligt och man själv hela tiden vänder det till något gott.

Men absolut, jag valde den utmaningen sist eftersom den är så rälsad; och jag lät den friaste utmaningen (galenskapens gåva) komma precis innan.

Jag PM:ade GrimGent och i hans version så fick rollpersonerna ge sig ut och slänga skärvorna av månens själ över Världens Ände.

Rätt mighty. Coolt med midgårdsormen, också.

Jag älskar sånt personligt deckararbete.

Me too. Det är teh shit.

(Bästa istheshit är förresten runka.istheshit. Den får mig alltid att börja skratta.)

 

[Sodivra]

Nu när jag har dig på linjen här...

Jag tycker det är en toppenidé att simulera fullmånen, men jag börjar bli tveksam till den här strukturen med små färdiga "quests", även om rollpersonernas handlingar ska ha karaktären av en ritual. Det vore illa att introducera spelarna till Nobilis med små fördefinerade ärenden deras rollpersoner ska gå.

Jag tänkte så här: Först så kan ju spelarna få i uppgift att kompensera för månens frånfälle... Liksom, prägla jorden av den innan människorna börjar Hur de löser det är fritt, men jag ska ha dina förslag i åtanke för att bolla till spelarna. Iaf det där med tidvattnet. Helst ska de hålla på ett tag, göra en två-tre saker.

Sedan förklarar Månen ur sitt slumrande viskande att något saknas. Den är fortfarande inte hel. Någon måste förvalta den sista skärvan, så de måste finna en väg ut på Yggdrasil för att upphöja en av Aarons Ormar. (En av rollpersonerna) Någonstans här på vägen så har de varit inne i Månens Locus, en helt tom plats nu, förutom ett marmoraltare i intigheten och spöken av gamla varelser och platser. (En fördel med att hålla Imperatorn och Locuset "döda" på detta vis är att spelarna kan få en in-game introduktion och designa sitt Locus, som man alltid gör när man skapar rollpersoner)

Nu när rollpersonerna kommer tillbaka ska de helst undra "Men? Vi fixade det ju? Varför händer inget?" Månen är tyst. De har bara skapat potentialen, inte väckt någon.

De får ge sig in i Locuset för att hitta svaren de kommer använda för att väcka månen.

Något sådant tänkte jag mig. Men vad är svaren på ritualen? Vad är månens hemligheter? Har Månen en hemlig agenda eller en hemlig passion? ("code")

 

[Nightowl]

Jag vet inte om det betyder något, men månen har ju två sidor, och den ena visar den aldrig. Varför då? Är inte det lite suspekt?

Erik

 

[Sodivra]

Så den skulle ha en hemlig sida? Kanske utger den sig för att vara någon annan än den är?

Det finns sex olika "moralkoder" för Imperatorer i Nobilis.

Änglarna vill skapa skönhet.
De fallna änglarna vill skapa korruption.
Ljuset vill bevara mänskligheten i en skyddad tillvaro för alltid.
Mörkret vill låta mänskligheten utplåna sig själv.
De vilda vill bryta ner alla gränser i skapelsen.
De Sanna Gudarna kan tycka vad dom vill.

Månen kanske har en annan kod än den utger sig för, eller kanske har den tvingats byta kod av någon världsomvälvande händelse? Det är rätt balla grejer, men det blir lite knepigt eftersom spelarna själva ska få hitta på en kod åt Månen när han/hon/den vaknar igen.

Jag tänkte att till en början så ska kampanjen handla om rivalitet med en annan Imperator och dess ädlingar, tills spelarna är varma i kläderna. Sedan kommer fokuset skifta till det nya Eden/Himmelriket som änglarna håller på att konstruera. Detta påverkar de fyra motpolerna: Änglarna ser sin chans att sprida Eden, den perfekta skönheten. De fallna änglarna kanske också ser en chans: Att bevisa sin filosofi om att Eden manipulerar änglarna, eller fördärva skönhet från roten. Ljuset vill ge mänskligheten en ny chans att äta odödlighetens frukt istället för visdomens, och mörkret vill väl smyga in ännu farligare frukter...

Kanske kan det nya Eden bli ett frö till en ny skapelse när Excrusianerna har förstört vår gamla?

Månens hemligheter skulle kunna handla om detta. Kanske har Månen bytt Kod för att göra det nya Eden möjligt? Kanske är det därför det finns en sådan stark rivalitet mellan Månen och den andra Imperatorn, som drev Månen till sin sårbarhet?

 

[Krille]

Månen kanske har en annan kod än den utger sig för, eller kanske har den tvingats byta kod av någon världsomvälvande händelse?

Månen byter ju mellan ljus och mörker i en 28-dagars-cykel, juh.

Kanske handlar det hela om att månen egentligen står för balans, något som i princip alla de andra moralkoderna tycker är totalt åt fanders.

 

[krank]

Vill bara säga att jag är hemskt glad över den här tråden - mycket inspirerande! Jag har spenderat de senaste tre-fyra åren eller så med att försöka få mina spelare intresserade av Nobilis och skriva ihop ett intressant och vettigt introäventyr - och den här posten är mycket inspirerande! Tackar!

 

[Sodivra]

Månsåpa

Tjae... Jag har ju redan låtit månen bli en gestalt som kan återfödas, (på grund av månfaserna) så jag tycker jag ska fortsätta den symboliken: Koder som förändras. Om man uttolkar både återfödelse och balans ur månfaserna blir inte symboliken lika stark, tycker jag.

Här är en sak som börjat gå upp för mig: Tänk om månen var förälskad?

Nog kan en Imperator känna en form av kärlek till mänskligheten, men en förälskad Imperator, det låter som något het otänkbart.

Kanske slog en ängel vad om att han kunde skapa en människa så vacker att en Imperatorer kunde förälska sig i den. Eller så kanske denna människa är en skapelse av Excrusianerna för att försvaga Imperatorn? Det ger en skön nyans att "The Ultimate Bad Guys" skulle skapa en genomgod och underbar människa som en del i sin plan. De är ju trots allt de enda varelser som är vackrare än änglarna.

Månen gömmer undan denna människa och skänker den en del av sin essens: Evigt liv. Den stackars Imperatorn börjar begå brott mot mänskligheten, sin kod, och andra Imperatorer (Om inte annat så är det brott mot Furst Entropis lagar, det är typ han som är slutbossen bland Imperatorerna) för att bevara denna ynkliga dödlige. När en granne-familj av ädlingar (Tänkte mig att de skulle vara Krig, Svält, Sjukdom, Död och Leksaker) får nog går de ut i krig mot Imperatorn, och då slår vår Excrusian till. Men slaget är inte tillräckligt snabbt, inte tillräckligt hårt: Och Månen lyckas bevara sin själ i rollpersonerna för återfödelse.

När rollpersonerna har gjort "rum" för månen att komma tillbaka så får de leta upp historien om den här dödlige, söka upp honom/henne, och återta odödlighetens gnista för att väcka Imperatorn igen.

Men då måste man samtidigt göra klart för spelarna, som är helt nya i Nobilisvärlden, att detta är något abnormt.

 

[Sodivra]

Kul! Vad blir det för intro, då? Något du också hämtar från GrimGents koncept?

Om du gillade idén att återuppväcka månen så har GrimGent sagt att han snart ska skriva ihop en strukturerad version av introsessionen på rpg.net.

Jag hade ett annat intro innan, om du vill ha en annan idé. Jag bestämde mig för att skjuta på det här segmentet tills senare i storyn, för att börja lite "mörkare"....

Kampanjen skulle börja med en fest som firade rollpersonernas nya fred med sitt grannlocus. Men återigen, trubbel med en excrusianshard, som gör Döden galen av smärta. Smärta ligger gömd i en död. ("A death" på engelska) Döden ger sig ut och förstör "dödar" ("Deaths"). Människor återuppstår, öknar blommar upp, gamla moden är inne igen!

Det är upp till spelarna att klura ut att det är den enda död han inte kan påverka med mirakel som han måste förstöra: Sin egen mänsklighet, som han gav upp för att orka leva som döden. Om de lyckas återuppväcka denna så har de förmodligen lite problem med The Locust Court i slutet av scenariot.

 

[Sodivra]

Och så här gick det:

Spelarna valde att spela ädlingarna över Skrock (En lurig ung man), Metall (En gigantisk midgårdsorm), Geometri (Perfektionistisk konstnär) och Natt/Mörker/Rädsla (Han har inte bestämt sig än ). (Timid tjänsteman)

Efter episoden med månen på en motorväg vid midnatt utanför Amsterdam så bestämmer sig rollpersonerna för att hämta den sista ädlingen (I början spelade en av spelarna en stackars kinesisk student som dragits in i det hela utan att hinna fram i tid för att bli ädling) och beger sig till världens ände.

De stöter på en av Camorrean (Internationell maffia av människor som arbetar åt Furst Entropi) som inser att här har han en guldgruva av kunskapshungriga färska ädlingar, och hjälper dom till världens ände, genom en Locus i form av en episk förhistorisk värld. Rollpersonerna hinner genast ställa till det för sig med andra ädlingar.

De återvänder med Metallens ädling, och börjar arbeta för att fylla hålet som månen lämnat, så att människorna inte kommer glömma den. Deras förläningar har börjat förtvina: Mörker börjar ersättas med dimma.

Rollpersonerna fixade detta genom att hota andar med stryk om de inte höll uppe skenet om att månen var kvar, samt spela in en ny månlandning i deras Locus och visa den i Amsterdam. Jag skulle nog bara skickat den där vattenanden i deras väg istället för att ge dom vaga instruktioner från Månen. Hade de litat på sagans logik så hade de kanske varit mer symboliska och sagolika (Leta upp enskilda andar), så där lärde jag mig något. Skrev en liten snutt om Poetisk Logik på vårt forum: (Blev en riktigt lyckad "analys", tycker jag)

http://herrmiddagsklubben.gmbhtech.com/forum/viewtopic.php?t=5

Vidare så lät jag dom ana en änglalik man som vandrade runt i Månens tankar. Månen stal den hemliga vägen till det nya paradiset som skapas i jordens mitt för att smuggla in detta förälskningsobjekt där. Den bestulne är Imperatorn som definerar Krig, Svält, Sjukdom, Död och Leksaker, och nu är det lite si och så med relationerna däremellan. Jag lät även spelarna stöta ihop med Svält och Döds kråkor.

Är det någon som är intresserad av hur det här kommer gå kommer jag försöka föra krönika på vår wiki, säg till isåfall.

 

[krank]

Kul! Vad blir det för intro, då? Något du också hämtar från GrimGents koncept?

Jag funderar på det. Däremot vet jag inte ännu hur jag ska få in deta sköna intro i min planerade kampanj (som förresten heter "My empire of Dirt").

Om du verkligen rokar, finns en sammanfattning av en del av mina tankegångar på http://www.omegaproject.se/Forums/viewtopic/t=1318

 

[Sodivra]

Jag läste sammanfattningen. Men som jag ser det så är den stora fördelen med det här introt att man kan introducera spelarna till världen In Character (Show, don't tell osv) och att spelarna ändå kan få en chans att skapa Imperator/Chancel på ett vettigt sätt. Samt att alla spelarna kan bli enNobled samtidigt.

Sen är månen en tacksam mytisk gestalt, som är manifesterad i Prosaic Reality, vilket hjälper de där föregående punkterna och ger en saftig öppningsscen.

Spelar du med en abstrakt Imperator, och om du redan har en idé för ett chancel så vet jag inte riktigt vad du ska ta av sekvensen.

Du kan ju förstås låta Eva lyckas att försätta tom Imperatorn i en dödsslummer. Det kan du ju få ett ganska snyggt intro av, när överflöd, sanning och elektricitet börjar tyna ut ur verkligheten, du etablerar Evas läskighet när spelarna inser att det är hennes fel, och så får rollpersonerna börja utforska den mytiska verkligheten, istället för att deras Imperator håller föredrag för dom.

Om nu spelandet gynnas av detta.

 

[krank]

Flera strålande idéer, och planer börjar ta form =)

(fast hälften av mina spelare har flyttat, så kampanjen är uppskjuten... igen)

Stopp i ficka, bra å ha, som min morfar brukade säga.