Jag gillar som tidigare sagts speliga system. I Noir här spelledaren en mängd ödespoäng som denne kan använda till olika saker. Rollpersonerna har också ödespoäng.
Tanken är den gamla vanliga - att genom reglerna styra och balansera spelledarens inflytande - på samma villkor som spelarna agerar efter. Spelledarens godtycklighet fungerar så länge samspelet fungerar. Men om spelledaren plötsligt säger "Jag är ledsen, Ivian, men nu får du en hjärtinfarkt" så tror jag att alla spelare skulle bli grämse och anse att spelledaren gör ett uselt jobb.
Men om spelledaren har tillgång till samma typ av valuta (ödespoäng) som spelarna har för att göra sina out-of-the-ordinary-handlingar för att skapa drama i scenerna och betalar med valutan blir de hela lättare att acceptera, eller?
Jag är ute efter en finess - det att rollpersonerna kan ha svagheter som kan aktiveras, tex hjärtproblem (tänk Hartigan i That Yellow Bastard). Vanligen löses det regelmässigt att "...i stressade situationer ... yadayada". Jag tycker att det är för godtyckligt. Jag vill hellre att en spelledare kan aktivera detta för att det är en bra ingrediens i scenen - jag menar, valutan kallas för Ödespoäng. Men samtidigt vill jag ha en balans i och med poängen.
Eftersom spelledarens mängd Öde definieras av hur mycket spelarna har så innebär det att de spelare som förlitar sig på Ödet för hjälp riskerar också att drabbas av de situationer när Ödet vänder sitt ansikte från dem. Och just Ödet är en vital del av bakgrundskonceptet i hela Noir som spel.
Frågeställningen är om det är en bra idé eller om det blir för speligt med den typer av poängskyffling?
Tanken är den gamla vanliga - att genom reglerna styra och balansera spelledarens inflytande - på samma villkor som spelarna agerar efter. Spelledarens godtycklighet fungerar så länge samspelet fungerar. Men om spelledaren plötsligt säger "Jag är ledsen, Ivian, men nu får du en hjärtinfarkt" så tror jag att alla spelare skulle bli grämse och anse att spelledaren gör ett uselt jobb.
Men om spelledaren har tillgång till samma typ av valuta (ödespoäng) som spelarna har för att göra sina out-of-the-ordinary-handlingar för att skapa drama i scenerna och betalar med valutan blir de hela lättare att acceptera, eller?
Jag är ute efter en finess - det att rollpersonerna kan ha svagheter som kan aktiveras, tex hjärtproblem (tänk Hartigan i That Yellow Bastard). Vanligen löses det regelmässigt att "...i stressade situationer ... yadayada". Jag tycker att det är för godtyckligt. Jag vill hellre att en spelledare kan aktivera detta för att det är en bra ingrediens i scenen - jag menar, valutan kallas för Ödespoäng. Men samtidigt vill jag ha en balans i och med poängen.
Eftersom spelledarens mängd Öde definieras av hur mycket spelarna har så innebär det att de spelare som förlitar sig på Ödet för hjälp riskerar också att drabbas av de situationer när Ödet vänder sitt ansikte från dem. Och just Ödet är en vital del av bakgrundskonceptet i hela Noir som spel.
Frågeställningen är om det är en bra idé eller om det blir för speligt med den typer av poängskyffling?