Del 5. Klockan klämtar
Spelmöte 5/11.
Jag skriver det här under nattens mörkaste timmar. Kyrkklockan ringde igen vid midnatt. I mörkret tycks dess ljud tycks fortfarande eka i mina öron. Jag väntar på... på något. På att något skall hända. Jag väntar på att vi, eller någon annan, skall tvingas betala priset för vårt misslyckande. För vad annat kan vi betrakta kvällens händelser som?
Medan jag krafsade ned anteckningar i min dagbok begav sig friherren in till byn för att samla mannar som kunde hjälpa oss med Hammarströms kropp. I skymningsljuset kraxade kråkorna olycksbådande i träden kring gläntan, där fröken Karlsson och jag väntade. Mina minnen av minuterna och timmarna som följde känns redan suddiga. Jag minns att friherren kom tillbaka med några män. De gjorde korstecken och någon kastade upp. Jag minns att vi lade Hammarström på en bår (byggde vi den på plats eller hade de med sig den från byn? Jag minns inte) och bar honom mot kyrkan. Det hade samlats folk som väntade (jag minns att jag såg Malvina, jag minns att jag såg fru Karlström, jag minns att jag såg fader Nyström, men har inget minne av att jag såg damerna Skytt). Jag minns hur vi placerade Hammarström i det enkla jordkällarlika likhuset bredvid kyrkogården. Jag minns att friherren drog med sig byborna till bystugan för att, som han sade, bjuda på en runda. Jag minnas att fröken Riddarsporre följde med honom. Jag minns att jag inte gjorde det.
Jag minns hur jag böjde mig ner på knä framför kyrkans altare, bredvid fader Nyström, med fröken Karlsson på hans andra sida. Jag gjorde vad varje Guds man skulle ha gjort i den stunden, och påminde honom om andra Mosebok, kapitel 20. Om det åttonde budet: du skall icke vittna falskt mot din nästa. Jag visade honom lappen som vi hittat i Hammarströms hand, säker på att han skulle erkänna sitt brott.
Det var inte han som hade skrivit den. Nyström visade oss sin kyrkbok i sakristian, och handstilen däri var tvivelsutan en annan än den på lappen.
Därnäst minns jag hur vi bankade på dörren vid lanthandeln, trots att den stängt för dagen. Jag vill tro att vi sökt oss dit för att finna de personer som ansvarar för posten här i byn, i tron om att de skulle kunna känna igen handstilen på lappen. Kvinnan som öppnade hade ett barn vid bröstet, ett annat på höften och ett tredje som hängde i kjolarna. Hon berättade att hennes man och hans mor sköter posten, men att de begett sig till bystugan.
Jag kan inte tro att fröken Karlsson och jag tillbringade någon längre tid i bystugan, men ändå kan jag se för mitt inre de scener som utspelade sig där. Hur byborna samlas, och hur friherren frikostigt bjuder på drycker. Hur fröken Riddarsporre konverserar med en till åren kommen dam, och får höra att det måste vara grimen, den som alltid funnits i Färnsta, som gett sig på Hammarström.
Jag minns hur vi sent på kvällen rörde oss tillbaka mot kyrkan, och hur jag tog en yxa från en huggkubbe. Jag minns att vi letade efter en stege i mörkret, i syfte att kunna nå upp till kyrkklockan och hindra den från att ringa igen. Vårt letande förde oss till sågverket, där vi såg fru Karlström göra något inne i byggnaden. När hon kom ut så klev jag fram för att be om att få låna en stege. Fru Karlström verkade närmast tro att jag förlorat förståndet; jag undrar om hon kan ha rätt i den saken; men visade mig trots det till stegen vid hennes höskulle. Under tiden tog sig fröknarna Karlsson och Riddarsporre in i sågverket, där de tog sig in på fru Karlströms kontor. På väggen kunde de se en stor målning: ett pentagram och orden Liberoum foedus. De sökte igenom rummet och fann då en lapp med några siffror, 5298, som de trodde kunde vara av vikt. Inristat i väggen fann de dessutom en text på latin, som fröken Riddarsporre nedtecknade och som jag ämnar översätta om mitt hjärta ännu slår när morgonen gryr.
Jag minns att jag bar på Karlströms stege när kyrkklockan började ringa. Så nära att hindra dess ljud, men allt var förgäves. Jag minns att jag släppte den och sprang mot kyrkan, med friherren vid min sida. Jag minns kråkfåglarna som satt på kyrkans tak och kraxade hest. Hur vi ryckte i dörren till rummet med repet till klockan, hur den var låst, hur fröken Karlsson kom och fick upp den, och att inget fanns att se där inne.
Vi dröjde oss kvar i kyrkan. Fröken Riddarsporre satte upp siffrorna 5298 på psalmtavlan, medan jag leta igenom sakristian igen, och där hittade en anteckning som fader Nyström gjort:
Nyligen besökte fröken Karlström mig för en kopp kaffe. Vi konverserade och hon gav mig mycket komplimanger om hur jag enar Färnsta i vår tro. Hennes lovord värmde och kvinnan var mycket rar.
Efter detta började hon att ställa ett flertal frågor rörande herr Hammarström, sändebudet från Härnösands stora sågverk. Hon ville ha en inblick i de affärerna han försökte att förhandla och något gjorde mig oroad över hennes ton. Jag anar en frestelse i hennes ögon, en frestelse som inte antyder att hon är gudfruktig kvinna. Kanske ska hon fresta de andra att sälja av sin mark?
Efter det begav vi oss tillbaka till våra rum i Karlströms hus, där jag nu sitter och väntar på ljudet av grimen som kommer för att ta mig.
Kanske kommer jag åter få se dagens ljus. Men om det inte är mig och mina vänner som grimen jagar i natt - vem är det då?
Spelmöte 5/11.
Jag skriver det här under nattens mörkaste timmar. Kyrkklockan ringde igen vid midnatt. I mörkret tycks dess ljud tycks fortfarande eka i mina öron. Jag väntar på... på något. På att något skall hända. Jag väntar på att vi, eller någon annan, skall tvingas betala priset för vårt misslyckande. För vad annat kan vi betrakta kvällens händelser som?
Medan jag krafsade ned anteckningar i min dagbok begav sig friherren in till byn för att samla mannar som kunde hjälpa oss med Hammarströms kropp. I skymningsljuset kraxade kråkorna olycksbådande i träden kring gläntan, där fröken Karlsson och jag väntade. Mina minnen av minuterna och timmarna som följde känns redan suddiga. Jag minns att friherren kom tillbaka med några män. De gjorde korstecken och någon kastade upp. Jag minns att vi lade Hammarström på en bår (byggde vi den på plats eller hade de med sig den från byn? Jag minns inte) och bar honom mot kyrkan. Det hade samlats folk som väntade (jag minns att jag såg Malvina, jag minns att jag såg fru Karlström, jag minns att jag såg fader Nyström, men har inget minne av att jag såg damerna Skytt). Jag minns hur vi placerade Hammarström i det enkla jordkällarlika likhuset bredvid kyrkogården. Jag minns att friherren drog med sig byborna till bystugan för att, som han sade, bjuda på en runda. Jag minnas att fröken Riddarsporre följde med honom. Jag minns att jag inte gjorde det.
Jag minns hur jag böjde mig ner på knä framför kyrkans altare, bredvid fader Nyström, med fröken Karlsson på hans andra sida. Jag gjorde vad varje Guds man skulle ha gjort i den stunden, och påminde honom om andra Mosebok, kapitel 20. Om det åttonde budet: du skall icke vittna falskt mot din nästa. Jag visade honom lappen som vi hittat i Hammarströms hand, säker på att han skulle erkänna sitt brott.
Det var inte han som hade skrivit den. Nyström visade oss sin kyrkbok i sakristian, och handstilen däri var tvivelsutan en annan än den på lappen.
Därnäst minns jag hur vi bankade på dörren vid lanthandeln, trots att den stängt för dagen. Jag vill tro att vi sökt oss dit för att finna de personer som ansvarar för posten här i byn, i tron om att de skulle kunna känna igen handstilen på lappen. Kvinnan som öppnade hade ett barn vid bröstet, ett annat på höften och ett tredje som hängde i kjolarna. Hon berättade att hennes man och hans mor sköter posten, men att de begett sig till bystugan.
Jag kan inte tro att fröken Karlsson och jag tillbringade någon längre tid i bystugan, men ändå kan jag se för mitt inre de scener som utspelade sig där. Hur byborna samlas, och hur friherren frikostigt bjuder på drycker. Hur fröken Riddarsporre konverserar med en till åren kommen dam, och får höra att det måste vara grimen, den som alltid funnits i Färnsta, som gett sig på Hammarström.
Jag minns hur vi sent på kvällen rörde oss tillbaka mot kyrkan, och hur jag tog en yxa från en huggkubbe. Jag minns att vi letade efter en stege i mörkret, i syfte att kunna nå upp till kyrkklockan och hindra den från att ringa igen. Vårt letande förde oss till sågverket, där vi såg fru Karlström göra något inne i byggnaden. När hon kom ut så klev jag fram för att be om att få låna en stege. Fru Karlström verkade närmast tro att jag förlorat förståndet; jag undrar om hon kan ha rätt i den saken; men visade mig trots det till stegen vid hennes höskulle. Under tiden tog sig fröknarna Karlsson och Riddarsporre in i sågverket, där de tog sig in på fru Karlströms kontor. På väggen kunde de se en stor målning: ett pentagram och orden Liberoum foedus. De sökte igenom rummet och fann då en lapp med några siffror, 5298, som de trodde kunde vara av vikt. Inristat i väggen fann de dessutom en text på latin, som fröken Riddarsporre nedtecknade och som jag ämnar översätta om mitt hjärta ännu slår när morgonen gryr.
Jag minns att jag bar på Karlströms stege när kyrkklockan började ringa. Så nära att hindra dess ljud, men allt var förgäves. Jag minns att jag släppte den och sprang mot kyrkan, med friherren vid min sida. Jag minns kråkfåglarna som satt på kyrkans tak och kraxade hest. Hur vi ryckte i dörren till rummet med repet till klockan, hur den var låst, hur fröken Karlsson kom och fick upp den, och att inget fanns att se där inne.
Vi dröjde oss kvar i kyrkan. Fröken Riddarsporre satte upp siffrorna 5298 på psalmtavlan, medan jag leta igenom sakristian igen, och där hittade en anteckning som fader Nyström gjort:
Nyligen besökte fröken Karlström mig för en kopp kaffe. Vi konverserade och hon gav mig mycket komplimanger om hur jag enar Färnsta i vår tro. Hennes lovord värmde och kvinnan var mycket rar.
Efter detta började hon att ställa ett flertal frågor rörande herr Hammarström, sändebudet från Härnösands stora sågverk. Hon ville ha en inblick i de affärerna han försökte att förhandla och något gjorde mig oroad över hennes ton. Jag anar en frestelse i hennes ögon, en frestelse som inte antyder att hon är gudfruktig kvinna. Kanske ska hon fresta de andra att sälja av sin mark?
Efter det begav vi oss tillbaka till våra rum i Karlströms hus, där jag nu sitter och väntar på ljudet av grimen som kommer för att ta mig.
Kanske kommer jag åter få se dagens ljus. Men om det inte är mig och mina vänner som grimen jagar i natt - vem är det då?