[Nordiska Väsen] Arilds dagbok

[Monokel]

Del 5. Klockan klämtar
Spelmöte 5/11.

Jag skriver det här under nattens mörkaste timmar. Kyrkklockan ringde igen vid midnatt. I mörkret tycks dess ljud tycks fortfarande eka i mina öron. Jag väntar på... på något. På att något skall hända. Jag väntar på att vi, eller någon annan, skall tvingas betala priset för vårt misslyckande. För vad annat kan vi betrakta kvällens händelser som?

Medan jag krafsade ned anteckningar i min dagbok begav sig friherren in till byn för att samla mannar som kunde hjälpa oss med Hammarströms kropp. I skymningsljuset kraxade kråkorna olycksbådande i träden kring gläntan, där fröken Karlsson och jag väntade. Mina minnen av minuterna och timmarna som följde känns redan suddiga. Jag minns att friherren kom tillbaka med några män. De gjorde korstecken och någon kastade upp. Jag minns att vi lade Hammarström på en bår (byggde vi den på plats eller hade de med sig den från byn? Jag minns inte) och bar honom mot kyrkan. Det hade samlats folk som väntade (jag minns att jag såg Malvina, jag minns att jag såg fru Karlström, jag minns att jag såg fader Nyström, men har inget minne av att jag såg damerna Skytt). Jag minns hur vi placerade Hammarström i det enkla jordkällarlika likhuset bredvid kyrkogården. Jag minns att friherren drog med sig byborna till bystugan för att, som han sade, bjuda på en runda. Jag minnas att fröken Riddarsporre följde med honom. Jag minns att jag inte gjorde det.

Jag minns hur jag böjde mig ner på knä framför kyrkans altare, bredvid fader Nyström, med fröken Karlsson på hans andra sida. Jag gjorde vad varje Guds man skulle ha gjort i den stunden, och påminde honom om andra Mosebok, kapitel 20. Om det åttonde budet: du skall icke vittna falskt mot din nästa. Jag visade honom lappen som vi hittat i Hammarströms hand, säker på att han skulle erkänna sitt brott.

Det var inte han som hade skrivit den. Nyström visade oss sin kyrkbok i sakristian, och handstilen däri var tvivelsutan en annan än den på lappen.

Därnäst minns jag hur vi bankade på dörren vid lanthandeln, trots att den stängt för dagen. Jag vill tro att vi sökt oss dit för att finna de personer som ansvarar för posten här i byn, i tron om att de skulle kunna känna igen handstilen på lappen. Kvinnan som öppnade hade ett barn vid bröstet, ett annat på höften och ett tredje som hängde i kjolarna. Hon berättade att hennes man och hans mor sköter posten, men att de begett sig till bystugan.

Jag kan inte tro att fröken Karlsson och jag tillbringade någon längre tid i bystugan, men ändå kan jag se för mitt inre de scener som utspelade sig där. Hur byborna samlas, och hur friherren frikostigt bjuder på drycker. Hur fröken Riddarsporre konverserar med en till åren kommen dam, och får höra att det måste vara grimen, den som alltid funnits i Färnsta, som gett sig på Hammarström.

Jag minns hur vi sent på kvällen rörde oss tillbaka mot kyrkan, och hur jag tog en yxa från en huggkubbe. Jag minns att vi letade efter en stege i mörkret, i syfte att kunna nå upp till kyrkklockan och hindra den från att ringa igen. Vårt letande förde oss till sågverket, där vi såg fru Karlström göra något inne i byggnaden. När hon kom ut så klev jag fram för att be om att få låna en stege. Fru Karlström verkade närmast tro att jag förlorat förståndet; jag undrar om hon kan ha rätt i den saken; men visade mig trots det till stegen vid hennes höskulle. Under tiden tog sig fröknarna Karlsson och Riddarsporre in i sågverket, där de tog sig in på fru Karlströms kontor. På väggen kunde de se en stor målning: ett pentagram och orden Liberoum foedus. De sökte igenom rummet och fann då en lapp med några siffror, 5298, som de trodde kunde vara av vikt. Inristat i väggen fann de dessutom en text på latin, som fröken Riddarsporre nedtecknade och som jag ämnar översätta om mitt hjärta ännu slår när morgonen gryr.

Jag minns att jag bar på Karlströms stege när kyrkklockan började ringa. Så nära att hindra dess ljud, men allt var förgäves. Jag minns att jag släppte den och sprang mot kyrkan, med friherren vid min sida. Jag minns kråkfåglarna som satt på kyrkans tak och kraxade hest. Hur vi ryckte i dörren till rummet med repet till klockan, hur den var låst, hur fröken Karlsson kom och fick upp den, och att inget fanns att se där inne.

Vi dröjde oss kvar i kyrkan. Fröken Riddarsporre satte upp siffrorna 5298 på psalmtavlan, medan jag leta igenom sakristian igen, och där hittade en anteckning som fader Nyström gjort:

Nyligen besökte fröken Karlström mig för en kopp kaffe. Vi konverserade och hon gav mig mycket komplimanger om hur jag enar Färnsta i vår tro. Hennes lovord värmde och kvinnan var mycket rar.

Efter detta började hon att ställa ett flertal frågor rörande herr Hammarström, sändebudet från Härnösands stora sågverk. Hon ville ha en inblick i de affärerna han försökte att förhandla och något gjorde mig oroad över hennes ton. Jag anar en frestelse i hennes ögon, en frestelse som inte antyder att hon är gudfruktig kvinna. Kanske ska hon fresta de andra att sälja av sin mark?

Efter det begav vi oss tillbaka till våra rum i Karlströms hus, där jag nu sitter och väntar på ljudet av grimen som kommer för att ta mig.

Kanske kommer jag åter få se dagens ljus. Men om det inte är mig och mina vänner som grimen jagar i natt - vem är det då?

 

[Monokel]

Del 6. En grym hemlighet
Spelmöten 19/11 och 23/11 2020.

Jag skriver dessa ord på ett tåg, under vår färd söderut mot Upsala. Tystnaden ligger tung i vår kupé. Fröken Riddarsporre sitter mittemot mig, flitigt skrivandes i sin egen anteckningsbok, lika uppslukad av sitt värv som jag själv. Vid hennes sida sitter fröken Karlsson, tyst som en mus; kvinnan vet att tiga när hennes herre så önskar. Bredvid mig sitter just densamme, friherren, oförmögen att tala efter de skador han ådrog sig när Färnstas grymma hemlighet uppdagades.

Men jag börjar i fel ände. Senast jag skrev var det natt, och kyrkklockan hade ringt. Morgonen därefter satte vi - Sällskapets medlemmar, för jo, det är så jag tänker på oss nu - oss ned vid frukostbordet, oroliga för vad som kunde ha skett under natten. Fröken Riddarsporre berättade om hur hon under natten tycks ha nedtecknat en stark dröm, där hon upplevt en annan människas raseri över fader Nyströms, som personen uttryckte det, förbannade nyfikenhet. Hon förtäljde vidare att det inte är första gången hon fått sådana förnimmelser nattetid. Mina tankar går givetvis till Jesaja och Jeremia, till Hesekiel och Daniel. Kan det vara vår herre Gud som talar genom fröken Riddarsporres hand?

Kan det vara någon annan?

Jag översatte den latinska text som damerna funnit kvällen innan, vilken visade sig beskriva ett ritual som det märkliga sällskapet i Färnsta, De Fria, måste utföra varje generation för att kyrkans beskyddare skulle behålla sin styrka. Jag bävar vid blotta tanken på den ritualen, och vill inte återge orden som beskrev den här. Jag nöjer mig med att antyda att det som De Fria i århundraden har gjort är samma sak som Abrahams stod i begrepp att göra med sin son Isak. Kan något skydd någonsin vara värt det priset? Jag tvivlar.

Direkt efter frukosten tog vi oss i hast till kyrkan, där vi omedelbart blev varse vem som fallit över för grimens jakt. Fader Nyströms kropp låg kastad som en trasa på marken, med hans hand, skild från resten av kroppen, fast i ett krampaktigt grepp om kyrkportens stora metallringar.

Jag gjorde det enda som en Guds man kan göra i sådana stunder, och bad en bön över hans kropp. Jag märkte då att fader Nyström tycktes ha tappat en lapp som såg ut att komma från samma dokument som de texter om kyrkogrimen som vi funnit tidigare under vår vistelse. Såvida mitt minne inte sviker mig så löd dess text som följer.

Kattens grymma öde, döpt i eld i Herrens namn kom att giva den nytt liv och sedan vakar den över denna plats. Den skall för evigt vaka över denna plats, svuren som dess beskyddare. Endast om dess ben skulle gå samma öde til mötes som den en gång skapades skulle de komma att förolyckas.

Medan byborna tog hand om fader Nyströms sargade kropp så trädde vi in i kyrkan, i hopp om att kunna utröna något om faderns sista timmar i livet. Det var tydligt att han hade sökt igenom sakristian under kvällen. I kyrkboken kunde vi läsa hur han inte velat tro på alla gudsförgätna rykten om byn, men att det nu hade gått för långt och att han ansåg sig tvungen att titta åt det håll han vänt blicken från. Hans sista ord var "i natt går jag in under stenarna".

Vårt sökande i kyrkan förde oss vidare till långhuset, där fröken Riddarsporre upptäckte en ljusare sten i kyrkans mur. Drivna av den desperation som fader Nyströms död gett oss började vi försöka dra loss stenen. Kanske skulle vi kunna finna och bränna kyrkogrimens ben, så som Nyströms lapp beskrev. Med sina förvånansvärt starka armar lyckades fröken Karlsson rucka på stenen, medan friherren gick för att hämta ett spett.

Minuterna som följde är ett enda töcken. Fröken Karlsson kamp med stenen fortsatte. Möss och spindlar kom fram från kyrkans alla vrår, till synes på flykt. Ett bestialiskt vrål hördes utanför, och sedan ljudet av friherrens gevär. Vi rusade ut för att se vad som hände, och såg hur kyrkogrimen, en enorm kattlik best med mörk och raggig päls, större än en björn, rörde sig mot friherren.

Fröken Riddarsporre och jag vände tillbaka in i kyrkan, medan fröken Karlsson började skjuta mot besten med den revolver hon av allt att döma allt bär gömd i sina klänningar.

Jag slet i stenen för allt jag hade, övertygad om att vi var kyrkogrimens ben på spåren. Skott och skrik ekade utanför kyrkan.

Jag fick loss stenen, och mycket riktigt - där bakom låg benen från en liten katt. Fröken Riddarsporre tände en eld inne i hålet i väggen, lika snabb i både tanke och handling som någon man. Vi använde allt vi kunde finna för att få fart på elden, från sakristians ved till (jag bävar för hur mina kollegor skulle döma mig om de läste detta) lilla katekesen.

Snart hörde vi ett isande vrål, och kände hur kyrkan började skälva. Fröken Riddarsporre och jag flydde ut ur byggnaden. Väl därute såg vi friherren, svårt skadad och krypandes mot skydd. Fru Karlström stod med en revolver riktad mot honom och fröken Karlsson, med beväpnad underhuggare bakom sig. Fröken Riddarsporre trotsade hotet om våld och vände sig mot byborna, med en ypperligt välformulerad utlägg om hur de levt i skräck alltför länge. Kyrkan rämnade bakom oss. Plötsligt genomborrades fru Karlströms arm av en pil, och någon kastade sig fram och slog henne i huvudet med en påk. Det visade sig vara Dorotea Skytt, som efter att fru Karlström svimmat uppmanade sina grannar att avlägga sig deras förfäders synder och slå sig fria från det gamla. Från den stunden var fru Karlströms makt över byn all.

Våra skadade vänner plåstrades om hemma hos familjen Skytt, där jag fick tillfälle att prata med båda damerna i huset. Fru Skytt berättade hur deras förfäder skapat grimen för 600 år sedan, och hur Färnstaborna levt under dess skydd sedan dess. Folket i byn har vuxit upp inom sällskapet De Fria, där de initierats när de nått vuxen ålder. Minst en gång varje generation har de gjort ett mänskligt offer för att ge god växt i bygden. Fröken Vilhelmina började närma sig den ålder då hon skulle initieras, och fru Dorotea kände då att det var dags att sälja sin mark och lämna Färnsta, mot fru Karlströms gillande. Nu kommer hon att få som hon vill.

Det första kapitlet i berättelsen om de nya medlemmarna i Sällskapet i Upsala har nått sitt slut. von Meijer kommer att få köpa marken kring Färnsta, och byn kommer att utrustas med ett nytt modernt sågverk. De moderna tiderna och teknikens utveckling har vunnit ännu en kamp. Jag tror att det är bättre så, och att Färnstabornas framtid ser ljusare ut nu än för en vecka sedan.

Hur det gick för fru Karlström vet jag inte, vilket grämer mig. När vi lämnade byn var hon okontaktbar, sjuk med hög feber, till synes orsakade av det otäcka såret från pilen. I Härnösand hörde vi rykten om att personer som fortfarande var De Fria trogna hade jagats ut ur Färnsta, eller kanske lynchats.

Sällskapet har svurit att bekämpa väsen som utgör en fara för människan, och det kommer vi att fortsätta med. Vårt första uppdrag är slutfört.

Men med våra upplevelser från Färnsta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om den största faran för människan trots allt inte är människan själv.

 

[Badmojo]

Kanon som vanligt! Hade missat del 5 så det blev bingande idag,

 

[Gabrielle de Bourg]

Underbart avslut och en fantastisk läsning! Också kul att se en del anpassningar som er SL gjorde, men måste ge hen en eloge i att hen skötte dem perfekt!

 

[Monokel]

Också kul att se en del anpassningar som er SL gjorde, men måste ge hen en eloge i att hen skötte dem perfekt!

Har ingen aning om vilka ändringar hon gjorde, men ska hälsa att du ger tummen upp!

För övrigt är Liberorum foedus ett av de bästa påskäggen jag någonsin sett i ett rollspel

 

[Gabrielle de Bourg]

Har ingen aning om vilka ändringar hon gjorde, men ska hälsa att du ger tummen upp!

För övrigt är Liberorum foedus ett av de bästa påskäggen jag någonsin sett i ett rollspel

Det var inga jättestora heller, utan mer att jag ser att hon skalat och tänkt smart i hur hon gjort det!

Och vad kul att påskägget gick hem, funderade på om det var för mycket först men tänkte att det skulle funka ändå.

Fanns ett till vi skulle haft, då vi först planerade att kyrkogrimen skulle vara en hund (men ändrades för att macha artworket), men det skulle ha gjort att referensen på denna plats ligger en hund begraven väldigt bokstavlig…

 

[Monokel]

Del 7. Åter i Upsala
Spelmöte 3/12 2020.

Jag känner mig ödmjuk inför den uppgift som nu åligger mig. Mitt namn är fader Arild Vigeland. Vid tjugosju års ålder har jag lämnat min tjänst som präst i byarna kring Haugesund för att söka svar på de frågor som hemsökt mig ända sedan den dag jag stod vid herr Jakob Oplands dödsbädd och mot min vilja begåvades med det jag har förstått kallas Synen. Mitt sökande har lett mig till Upsala, där jag tillsammans med friherren Carl Gabriel Grip, fröken Malvina Riddarsporre samt fröken Secunda Karlsson sökt återupprätta Sällskapet och åter ta slottet Gyllenkreutz i bruk för detta ändamål. De övriga har bett mig att nedteckna våra vemödor, i hopp om att framtida medlemmar av Sällskapet ska finna dessa mina ord vara till nytta.

Jag har precis kopierat anteckningarna från min egen dagbok till Sällskapets annaler, efter att vår betjänt herr Algot Frisk letat fram desamma i vårt digra bibliotek. Jag hoppas att presumtiva framtida läsare kan ursäkta min oförmåga att fatta mig kort samt ha överseende med att jag stundtals ansett det nödvändigt att komma med observationer av mer personlig karaktär. I den bästa av världar kan kanske dessa skriftliga utsvävningar vara framtida generationer till gagn, om de i någon mån kan skänka insikt om de tankar som far genom en människa när han ställs inför väsens makt och förledda människors ondska.

Med det sagt ämnar jag nu kort redogöra för några händelser av mer vardaglig natur, som inträffat efter att vi återvände från Ångermanland. Efter flera veckor borta från civiliserade trakter var samtliga fyra av Sällskapets medlemmar lättade över att åter kliva över tröskeln till Gyllenkreutz. Algot Frisk hade hållit sig sysselsatt, och till vår glädje var huset städat och gårdsplanen sopad när vi återvände till det jag så sakteliga börjat tänka på som vårt hem.

Under de dagar som följt har jag haft förmånen att diskutera kvinnokampen med fröken Riddarsporre, som brinner starkt för denna fråga. Friherren har varit okarakteristiskt tyst under våra middagar, vilket är föga förvånande med tanke på vad som drabbade honom i Färnsta. I de anteckningar som var ämnade för min egen dagbok var jag avsiktligt vag angående de skador som friherren ådrog sig, inte minst för att slippa tänka på dem igen. När jag nu skriver inte bara för egen räkning utan för Sällskapets, så är det kanske motiverat att säga några ord om åtminstone en av skadorna. Friherren träffades i munnen av ett skott från fru Karlströms revolver, med ett flertal sönderslagna tänder som följd. Han har nu fått träffa en ansedd ung tandläkare vid Akademiska sjukhuset, en Nils Hörstadius, som håller på att tillverka en tandprotes.

Till min stora glädje bereddes jag tidigare idag möjligheten att promenera genom Upsala i sällskap med fröken Riddarsporre. Kontrasten mot Norrlands skogar kunde inte vara tydligare. Vart vi än gick möttes vi av kärror med spannmål på väg mot ångkvarnen, liv och rörelse. Vi promenerade förbi köpstaden och industriarbetarnas bostäder på den östra sidan ån, för att sedan passera den vackra Järnbron och bege oss mot universitets stora bibliotek, Carolina Rediviva. Fröken Karlsson, som följt oss under vårt flanerande, valde att under tiden besöka Helga trefaldighets kyrka.

Att vara på tu man hand gav oss möjligheten att kort diskutera den nattliga drömskrift som fröken Riddarsporre drog nytta av i Färnsta. Jag undrar om den kan vara en gåva från Gud, eller om det i själva verket är något väsen som kommunicerar genom hennes penna. Vi diskuterade om väsen till sin natur är onda, eller om de precis som människan har möjlighet att göra gott såväl som ont. Fröken Riddarsporre berättade om hur hennes familjs gård brändes ned av förargade väsen, men att hon undrade om det var samma väsen som innan dess sett till att gården blomstrat. En förfärlig historia.

Jag undrar om all väsen kan bekämpas, så som vi bekämpade kyrkogrimen i Färnsta. Om någon till äventyrs skulle ha hamnat i ett väsens makt, helt utan egen skuld, kan han då befrias från denna? Finns hopp?

När fröken Riddarsporre och jag stod i begrepp att gå in genom Carolinas portar avbröts vi av att någon ropade efter mig. Det visade sig vara fröken Ylva Hernander, en ung kvinna som jobbar på det gästgiveri där jag bodde när jag först kom till Upsala. Hon beklagade sig över att jag inte bodde hos dem längre och ville gärna veta vad som hänt mig sedan vi sågs senast. Avslutningsvis bjöd hon in mig att komma och äta middag hos dem igen. När jag efter vårt korta samtal föreslog för fröken Riddarsporre att fröken Hernander nog sökte efter någon att tala ut hos så anmärkte hon att hon nog trodde att fröken hade mer än så i åtanke.

Min kinder bränner bara jag tänker på det här. Jag törs inte tänka på vad fröken Riddarsporre, mitt hjärtas Malvina, nu ska tro om mig. Nog måste hon förstå att jag bara har ögon för henne, även om jag ännu inte samlat mod nog att uppvakta henne?

Nå, besöket på Carolina Rediviva får åtminstone betraktas som en framgång. Vi talade med en bibliotekarie, fru Herta Hällskog, som var vänlig nog att ge oss gästtillstånd för besök. Möjligen gjorde hon detta eftersom hennes mor kom från Stavanger; tydligen går det fortfarande att höra att jag kommer från Norge trots mina ansträngningar att prata som svenskarna, och hon gladdes över att höra sin moders tungomål talas igen. Fru Hällskog visade oss ett arkiv med texter om den upländska landsbygden i bibliotekets källare, och berättade att vi gärna får titta i texterna där framöver. Hon lovade att någon av underbibliotekarierna Erik Persson och Hjalmar Hansson ska vara oss behjälpliga vid sådana tillfällen.

Fröken Riddarsporre frågade fru Hällskog om det måhända kunde finnas farliga böcker i Carolinas arkiv, i ett försök att utröna om samlingarna kan komplettera Sällskapets egna bibliotek, men möttes bara av förvirring. Hon räddade situationen med att säga att det mörka arkivet inte var bra för hennes nerver och att det nog var dags att gå. Hennes plats, som hon uttryckte det, är ju inte i dammiga arkiv utan sittandes på en bänk väntande på friare.

Någonting i hur hon sa det fick mig att undra om hon alls vill ha några friare.

Det må vara hur det vill med den saken. Oavsett är det är hög tid att lägga ner pennan och vända blicken mot andra sysslor. Jag tycks i min obetänksamhet ha råkat lova fröken Riddarsporre att ordna ett besök vid Upsala slott. Jag har inte den blekast aning om hur man går tillväga för att åstadkomma något sådant, eller om det ens är möjligt. Kanske blir jag tvungen att be friherren om hjälp.

 

[Monokel]

Del 8. Vettvillingarna från Vittinge
Spelmöte 17/12.

Jag rodnar vid tanken på något som hände för några morgnar sedan. Jag var som vanligt uppe före de andra, och bestämde mig i min tanklöshet för att plocka fram min hardangerfela för att spela lite. Det dröjde bara några minuter innan friherren och fröken Karlsson kom rusande till min dörr i tron om att "någon far illa". Så obetänksamt av mig! Vad ska de tro? Jag må ha haft för vana att spela om morgnarna i min lilla stuga på Vestlandet, men när jag nu delar bostad med andra måste jag givetvis välja tiden för mitt spelande med större omsorg. Fröken Karlsson var vänlig nog att erbjuda sig att ordna ett mer avskilt rum i en annan del av huset, där jag kan spela framöver.

Dagarna som följde denna olycksaliga morgonkonsert förlöpte utan några större händelser. Friherren fick sin tandprotes, medan jag själv ägnade dagarna åt studier av Upsala och Uppland, för att vara förberedd i den händelse att fröken Riddarsporre skulle ställa fler frågor om bygden framöver.

En morgon fick vi ett brev från en av Sällskapets tidigare medlemmar, Linnea Elfeklint. Jag är osäker på om jag redan har nedtecknat här i Sällskapets annaler att det var fru Elfeklint som gav mig nycklarna till slottet Gyllenkreutz; i annat fall gör jag det nu. Fru Elfeklint lät meddela att hon ville tala med oss om någonting som hänt på hospitalet, där hon är inlagd sedan många år tillbaka. Givetvis hörsammade vi hennes kallelse, och gav oss raskt iväg till hospitalet medelst droska.

Hospitalet är vackert belägget på en höjd ovanför Fyrisån, i Upsalas södra utkanter. Vi togs emot av sköterska Nora Bengtsdotter, som jag träffat det fåtal gånger som jag besökt fru Elfeklint. Jag kunde inte låta bli att besväras av det faktum att hon tycktes lite väl glad att se mig igen, och att fröken Riddarsporre lade märke till detta. När detta nu hände, och med vårt möte med fröken Hernander vid Carolina Rediviva i åtanke, räds jag nu att fröken Riddarsporre kommer att få fel uppfattning om mig. Jag borde samla mitt mod och be om tillåtelse att uppvakta fröken Riddarsporre, innan hon får för sig att jag har intresse för andra. Som att något sådant ens vore möjligt, när hon varje dag bländar mig med sin skönhet och sitt knivskarpa intellekt.

Efter att jag presenterat de övriga i Sällskapet för fru Elfeklint så berättade hon att hon var mycket oroad över något hon sett på sistone. De hade kommit ett underligt stort antal patienter till hospitalet från en liten by på den uppländska landsbygden, Hwitinge. Personerna var helt bindgalna och gick inte att samtala med. Som torsdagsbarn kunde fru Elfeklint ana att trolldom var inblandat, och säkerligen ett väsen. Friherren försökte berätta för henne om vårt möte med kyrkogrimen i Färnsta, men då blev fru Elfeklint märkbart orolig och bad oss att gå.

Friherren och fröken Riddarsporre begav sig ut i hospitalsparken för att tala med några av patienterna, utan större framgång. De fick visserligen tala med en fröken Johanna från Hwitinge, som dock endast svarade på deras frågor med vad friherren beskrev som fnitter.

Fröken Bengtsdotter kunde bekräfta fru Elfeklints observation om att de just nu hade ovanligt många patienter från Hwitinge, och att de inte har någon förklaring till varför. Läkaren i Morgongåva, en doktor Berglund, har skickat dit dem. Det är fem personer i alla åldrar, som fröken Bengtsdotter ansåg vara helt okontaktbara.

Vi återvände till slottet Gyllenkretuz och beslutade oss för att kontakta doktor Berglund, under förevändningen att vi arbetar för en kyrklig organisation som värnar de sinnessvaga. Medan vi väntade på svar tillbringade jag min tid i vårt bibliotek, där jag sökte finna upplysningar om Hwitinge. Så mycket fanns nu inte att finna. Det är en liten by som ligger på vägen till Sala, inte långt från Morgongåva. Järnvägen passerar visserligen orten, men där finns ingen station. Där finns däremot ett tegelbruk. Ännu ett tegelbruk, borde jag kanske skriva; Uppland tycks vara fullt av dem. Det finns flera i Svartbäcken, precis norr om vårt högkvarter, som vi inte kan undgå att känna doften från när vinden ligger på.

Doktor Berglund svar kom dagen därpå. Han intygade att det var han som skickat vettvillingarna från Hwitinge till hospitalet. Vi tyckte oss kunna läsa mellan raderna att han tröttnat på att resa till Hwitinge för att handskas med dessa personer. Han skrev också att personerna inte hade drabbats samtidigt, utan hade insjuknat en efter en under några veckor tid. Han uppgav att han inte kunde se något samband mellan dem annat än att de alla bodde på samma ort.

Vi bestämde oss för att resa till Hwitinge och tog därför nästkommande dag det tidiga morgontåget till Morgongåva. Novembermörkret låg fortfarande tungt över den uppländska slätten när vi klev av tåget. Vi begav oss till doktor Berglunds mottagning, som låg i en röd trävilla. Doktorns husa berättade att doktorn inte hade stigit upp än på grund av sina sena vanor, men friherren insisterade på att få träffa honom och hon gick motvilligt med på att väcka sin husbonde.

Vi blev bjudna på kaffe och fick så till slut samtala med doktor Berglund, en smal man i övre medelåldern. Karlen såg minst sagt trött ut. Han berättade att det gått fyra veckor sedan han först kallades till Hwitinge, då någon av ungherrarna vid tegelbruket drabbats av galenskap. Sedan har det fortsatt på samma vis, utan att någon förstår vad det beror på. Han berättade även att han varit uppe sent eftersom han håller på att skriva en roman (om jag inte missminner mig så uttryckte han det som att "den där Strindberg kan slänga sig i väggen"). Vem hade kunnat ana att den man som kan vara Nordens nästa stora författare skulle bo på en så liten ort?

Hursomhelst så har vi nu begett oss vidare mot Hwitinge. Jag skriver det här sittandes på en kärra full med vedsäckar, som körs av en Göran från Anderstorp, som var vänlig nog att låta oss åka med. Om vagnens idoga skumpande gjort texten ovan svårt att tyda (jag misstänker att så är fallet) så är det enbart mitt eget fel, för att jag valt att nedteckna dessa ord under vår resa. Jag ber framtida läsare om ursäkt, och lovar att göra bättre ifrån mig framgent.

 

[Silwerulv]

Medryckande och intresseväckande! Tack för att du delade med dig av era äventyr!