Mina intryck [Långt och högvis med spoilers]
Nu tillhör även jag den lyckliga skara som sett Return of the King. Eller lycklig och lycklig. Det får ni avgöra själv vad ni tror jag tycker när ni läst klart.
En liten parentes: Toakön var alldeles för lång innan filmen, så min blåsa var under ständig explosionsrisk. Ni kanske inte vill höra mer om det...?
Jaja, hur som helst? När filmen startade så började det med en liten eka på en liten sjö. "Vafan är det här"? tänkte jag. Bitarna föll på plats och Sméagol hade dräpt sin vän Déagol, tagit ringen och börjat sin övergång till det odjur han är. Genialiskt! Andy Serkis passar så otroligt bra som Gollum, och jag blev uppriktigt förvånad när jag kände igen killen i början av filmen, under all datorgrafikonani som Gollum faktiskt är.
Att inte lappa ihop hålet runt Saruman var, enligt mig, en grov miss och jag känner lite att "Väntahärnu? Fattas det inte något?". Det är ju ett klart ämne för den förlängda versionen, men i vilket fall, jag hade gärna sett en
hel film för mina 20 betalda kronor.
Skämt åsido, jag saknar Saruman och Grima, men inte så mycket att det förstör känslan. Att Pippin bara hittar Palantiren gör mig inte särskilt mycket det heller.
Palantiren, ja! Otroligt vacker pjäs, den där spelkulan. Passade bra in i min bild av palantirerna från boken, utan att för den sakens skull kännas malplacerad i Peter Jacksons Midgård.
Hmm... Alla snabba klipp och hopp, som förvisso är perfekta i filmen i stort, gör att jag inte riktigt har koll på vad som händer när, men ni får ha överseende med det.
Den lovordade biten om Pippins sång, det hopplösa anfallet mot Osgiliath och Denethors frossande var precis lika bra som ni redan har konstaterat. Mycket krävs för att lyckas med något sådant, och Peter Jackson gjorde det. Helt lysande!
Stora slaget, då? Nog är det det fantastiskt alltid. Enorma mängder orcher, troll och annat oknytt mot den vita staden. Vackert. Episkt. Men det känns på något sätt som att den biten klarades av i och med slaget vid Helms Deep. Sorgligt men sant, den striden gav mig inte mycket, mer än...
...två saker. Ett: Jag tycker Legolas är heltuff, jag erkänner. När han fällde Olifanten, jag njöt varenda sekund och jag vet att Peter Jackson visste att han skulle få en del av publiken att njuta av just det. Andra har svårt för den glättiga gladaction som Legolas står för i och med det där, men den behövs. Mitt i alla "trista" svärdsfighter, med läskigt snabba klipp och scener som blir nästan helt oöverskådliga, ser vi hur Legolas gör en enmansshow på ett otroligt vackert sätt. Jag gillar det.
Två: Ryttarnas attack mot orcherna. Jag rös av vällust då. Hur Theoden peppar dem, hur Merry och Eowyn osäkert, men till slut fullt ut, följer med på härskarornas rop: "Death! Death! DEATH!". Helt otroligt!
Och det för mig osökt in på den undersköna Eowyns del i sagan. Hon är vacker, det har de flesta redan konstaterat. Hon är perfekt som Eowyn, även det redan konstaterat. Hon är en väldigt duktig skådespelerska, och det är inte nämnt nog många gånger. Allt hon gör, alla rörelser, alla repliker, allt är perfekt, hon är perfekt.
Shelob. Usch, henne (?) gillade jag inte alls. Nog för att jag visste att hon skulle se ut som en spindel, men jag hade räknat med något lite mindre spindelaktigt. Bland alla konstiga varelser så finns hon och är så "tagen-från-vilken-annan-film-som-helst-med-en-stor-elak-spindel-i". Någon twist kunde hon väl ha fått?
Avsaknaden av en äkta humorfigur gjorde mig glad. Ingen av humorn kändes krystad, så som Gimli gjorde i De Två Tornen. Underbart. Och alla bjöd de på en liten gnutta humor. Där ser ni! Man behöver inte luta sig tillbaka mot än särskild källa till "humor". Låt alla ta del av kakan.
För att återgå till Gollum. Hans dialoger med sig själv är helt lysande även i den här filmen. Det förvånar mig inte det minsta. Att han smider ränker för att få Frodo att "överge" Sam gör honom ännu mer mysig i mina ögon. Det finns en intelligens bakom då blå, stora ögonen, och den borde kanske ha spelats på ännu mer?
Vad finns kvar? Ja, de dödas armé, var helt klart passande. Jag kanske tycker att Peter Jackson kunde spara lite grann på det gröna ljuset i den här filmen, men det gör inte det minsta egentligen. En småsak, bara. Mmm...de dödas armé med blått skimmer... argh... *dräggel*
Gandalf får äntligen visa vad han går för. Han är inte bara en mäktig trollkarl, utan även än kämpe av sällan skådat slag. Striderna där han är inblandad är en fröjd, och särskilt den i Gondor där han kör Two-weapon fighting med stav och svärd. Helschysst!
Hmm... Return of the King, ja... Borde jag nämna vad jag tycker om Aragorns insats? Ja, jo, det tänker jag vare sig ni vill eller inte. Viggo Mortensen är lysande som Aragorn, det är bara att medge. Med ett uns av osäkerhet, precis som det ska vara, strider han för seger i ett omöjligt krig... och vinner. Anduril är ett lagom långt svärd, dessutom. Fast ändå, det som gjorde hela filmen var Aragorns suck vid kröningen. Den var verkligen guld värd.
Det känns som att jag kommer missa väldigt mycket i min genomgång. Jag har inte lyckats smälta allt, och vissa saker känns inte heller helt smältbara än. Det krävs en extended version och jag har redan börjat längta till den. Till den och till DVD-packen med alla extended versions + LotR Jr.
Nå, vad tror ni? Gillade jag filmen?
)..
