Frågan är egentligen avgrundsdjup och mångbottnad.
Först måste man ställa sig frågan om utbildning (nu talar jag statligt finansierad) skall ha ett egenvärde, eller om den skall styras mot samhällets behov. I mitt fall är det ganska enkelt; statligt finansierad utbildning ska gynna samhället (och därigenom staten).
Sedan är frågan vad som är samhällets behov. Då blir det hela mer subjektivt, och än mer krångligt. Behöver Sverige läkare? Ja, det är ganska enkelt att svara på. Samma sak gäller med lärare, sjuksköterskor, militärer, poliser och andra statliga, samhällsbärande yrken. Är det statens jobb att utbilda arbetskraft för den privata sektorn? Ja, eftersom den staten gynnas av att svenska medborgare är en konkurrenskraftig del av arbetsmarknaden, och därmed genererar skatt (både från den arbetande individen och företaget som väljer att basera i Sverige).
Ska staten utbilda kulturvetare? Det beror på. Jag är av uppfattningen att kultur är viktigt, och att rekreation är något som människan behöver. Visst, vi skulle kunna bygga ett myrstackssamhälle där varje enskild individ utbildas mot en exakt arbetsfunktion för att driva det statliga maskineriet framåt. Den stora, kommunist-industriella maktapparatens känslolösa effektivitet. Men då är samhället en maskin, och individen är blott en kugge. Det är inte en verklighet jag vill leva i, eftersom en av anledningarna till att vi människor har kommit att leva och skapa tillsammans också är att vi ska få njuta av frukten av vårt arbete.
Alltså behövs kulturvetare (och de andra som inbegrips i SN's förslag).
Man behöver således hitta någon sorts balans (vilket det råder brist på i den här tråden, som antingen rasar mot alla onda kapitalister, eller ondgör sig över "flumskolan").
Ja, statligt finansierad utbildning ska gynna staten. Kulturvetare gynnar staten, eftersom de gynnar folket som utgör densamma. Vi ska dock inte sitta i en situation (som jag kan tycka att vi gör nu) där man låter högskolan bli någon sorts fritidsgård för folk som vill förverkliga sig själva genom att studera något odefinierbart som samhället inte har behov av. En arbetslös dramapedagog med fem års studielån är inte inte en livsstil staten ska vare sig uppmuntra eller bekosta. Och det är det vi gör när man tar in mångfalt fler humaniorastudenter än vad det finns behov av i arbetslivet.