Re: Ner med SL från tronen!
”Jag avskyr också att som varandes spelledare ikläda mig någon sorts domarroll. Jag vill inte var den som avgör vad som är bra och vad som är dåligt rollspelande. Men min erfarenhet är att om man erbjuder spelarna att bedömma varandra istället så tackar de nej.”
Jag skulle också tacka nej. Inte en chans att jag sitter och gör en bedömning av en polare efter att vi utövat vår gemensamma hobby en kväll, oavsett om hobbyn heter rollspel, sällskapspel, middag eller TV-tittande.
”Att belöna bra initiativ och ideér är en sak”
Detta ”belönas” som jag ser det genom att det får effekter i spelvärlden.
”men att tala om för spelarna vad som är bra och dålig karaktärsgestaltning är något mycket knivigare. Hur skapar man ett belöningssystem som alla parter kan godta och som funkar i praktiken? ”
Varför måste du har ett belönings/bestraffningssystem (att bara kalla det belöningssystem tycker jag är att bara visa en sida av myntet)? Karaktärsgestaltning ska vara belöning i sig själv, annars är något fel. Såhär ser jag det helt enkelt:
Alternativ 1: Deltagarna gillar att gestalta sina rollpersoner. Alltså gör de det så gott de kan utan belöningar/bestraffningar. Det är inte konstigare än när man gör något annat ihop som man tycker är kul, t ex sitta hemma i soffan och snacka. Samtalet kommer inte bli ”bättre” för att man belönar och bestraffar varandras snackande vid kvällens slut.
Alternativ 2: Deltagarna gillar inte att gestalta sina rollpersoner. Då har man två möjligheter:
Alternativ 2A: Strunta i karaktärsgestaltning eftersom deltagarna ändå inte vill det.
Alternativ 2B: Genom ett belönings/bestraffningssystem få deltagarna till att karaktärsspela fastän de inte vill det. Då har man som jag ser det missat själva målet med spelet; att ha kul.
Har man som mål att få sina medspelare att karaktärsgestalta mer/bättre så kan man istället fundera på följande:
Diskutera med varje deltagare vid lämpligt tillfälle om hur hans rollpersoner är, hur han ser på spelet, vad han tycker fungerat bra i karaktärsspelet o s v. Görs bäst när man är ensam med en person eller kanske är tre stycken. Belönings/bestraffningssystem i samband med spelmöte är en dålig lösning eftersom det många gånger kan vara svårare att ha en bra kommunikation när det är många närvarande och eftersom en konkretiserad bedömning av en person tenderar att försvåra vidare kommunikation.
Ha ett spel och spelsätt där inlevelse i rollpersonen underlättas. Spelaren ska i så stor utsträckning som möjligt tänka som sin rollperson. Sådant som jag tycker tar bort fokus från rollpersonen är tankar som ”hur ska jag göra för att få mer erfarenhetspoäng” och ”hur ska jag göra för att spelledaren ska tycka att det jag gör är bra”. Att jag tar upp dessa två tankar är att det är sådant som jag har mött på i många spels regler och spelledares tillämpning av dem.
Ge spelarna frihet att bestämma hur spelet ska se ut, vilka rollpersoner de har och vilka situationer som ska betonas. Betydelsen av att ha en rollperson som man trivs med och få befinna sig i sina favoritsituationer kan inte nog betonas! Det finns tyvärr spelledare av typen teaterregissör som vill sätta upp scener på egen hand som de sen ska ha sina spelare till att gestalta. Man väntar bara på att de ska ta fram manus också... Spelarna måste ges friheten att bestämma när de vill snabbspola en händelse och när de vill spela realtid och in character. Givetvis ska de inte snabbspola förbi faktiska händelser i spelvärlden... (”tre varulvar framför oss?!... eh, du vi vill nog hoppa fram ett dygn i handlingen...” <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" /> ). Försök också att se vilka situationer i spelet som spelarna trivs med och som de tycker om att gestalta.
”Just nu är debatten till stora delar styrd och dominerad av folk som mestadels själv är spelledare. Det hade nog varit nyttigt att höra inbitna spelares åsikt också.”
De inbitna spelare jag känner har ganska samstämmiga åsikter och kan sammanfattas såhär: De har inte samma entusiasm som de som också är spelledare när det gäller att skapa miljöer, personer e t c utan är mer inne på att ta det som bjuds. Däremot så vill de gärna, utan inblandning av vare sig tärningar eller spelledare, få bestämma själva över sin rollpersons egenskaper, såväl fysiska, intellektuella och mentala. De ogillar när spelledaren styr händelser för att få dem att utvecklas enligt en tänkt story och de blir förbannade när de råkar ut för belöning/bestraffning. De initierar inte rollspelsdiskussioner alls lika ofta som de som också är spelledare men har ändå en del synpunkter och tankar när man snackar rollspel med dem.
Till sist ska jag mycket tydligt påpeka att ovanstående är mina erfarenheter, min uppfattning och mina åsikter och att jag är fullt medveten om att det finns de som inte har samma syn på rollspel som jag själv. Så snälla läsare, bli inte förbannade på mig om ni inte känner igen er i ovanstående... <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" />
"Vilken lösning är bäst, att låta spelarna få mer inflytande eller låta alla gruppmedlemmar turas om att vara spelledare? "
Framförallt det förstnämnda är bra. Att det finns flera i gänget som har spel som de spelleder är också bra, men det får inte bli så att någon pressas att vara spelledare om han inte vill det.
Till sist får jag väl säga lycka till med ambitionen att få fart på karaktärsspelet. Följer du mina tankegångar och ändå får skit av spelarna så är det OK om du lägger all skuld på mig och kommer undan själv. <img src="<<GRAEMLIN_URL>>/smile.gif" alt="" />
Arcana