Jag har samma kluvna inställning - även om jag inte bär hans kort i plånboken för att påminna mig om det, så bygger det på igenkänning.2097;n239012 said:Tror det är mitt självhat som slår till. Jag har samma kaxiga "från-påvetronen"–sätt att skriva och är rädd att jag egentligen bara är lika Dunning-Kruger som Lindybeige.
Och kanske har hans inställning förändrats över tiden. Jag tycker nog att det i början var mer ödmjukt framfört, mer "it could be that...", "it seems to me that..." och nu är det mer kategoriskt.
Jag tyckte tex att han hade flera filmer om spjut som var tänkvärda - baserat på att de som använder spjut i reenactment och olika former av medeltida stridkonster mm ser fördelar som många rollspel helt enkelt inte ger utrymme för. Där var han bra, han visade varför han trodde på sin teori, han hade nån liten filmsnutt från något iscensatt fältslag, han analyserade den osv. Okej, finemang.
Jag skulle nog inte säga att det är fullt så mycket Dunning-Kruger som spelar in, som uppblåst ego i största allmänhet. Ordet "mansplaining" ligger nära till hands - som ju iofs mycket väl kan överlappa med Dunning-Kruger, men inte behöver göra det.