Rising
Vila i frid
Jag vet inte, jag. Inte ens makaren av ett så populärt och uppmärksammat spel som Pandemic kan leva på sitt yrkesutövande. Omsättningen har helt klart ökat, men jag undrar om verkligen vinsterna har följt samma trend.Det finns en bransch som är just vardagsrumsbaserat och det är brädspelen.
Fast det är ändå helt klart brädspelens utveckling jag har tittat mest på när jag försökt sia om rollspelens framtida möjligheter. Det jag tror att vi kan lära oss av brädspelen är:
1. Dweebar är en dålig målgrupp
De spel som räddat brädspelsbranschen är en helt annan sorts spel än de som var stora på åttiotalet. Det är liksom inte den gamla sortens invecklade krigsspel som åstadkommit brädspelsbranschens rennässans, utan spel med små eleganta och sofistikerade regler.
När vi diskuterar framtidens rollspel så återgår vi ofta till de värden som känneteknade spelen som var populära i mitten på åttiotalet ("ett simulationistiskt, gediget fantasyspel med välbeskriven världshistoria") vilket vore som att försöka sälja ett nytt ASL eller Drakborgen idag.
Tittar man på brädspelsbranschen så ser man istället hur otroligt många spel det finns som inte riktar sig till insnöade dweebar. Spelens tema och regler är lättare att greppa och ta till sig, och lockar inte spelarna med "här får du något härligt nördigt att grotta ner dig i!" på samma sätt som det jag fann lockande med Talisman en gång i tiden.
Vad jag säger är alltså inte att vi behöver ett bonderollspel bara för att Agriola är ett så populärt brädspel, men jag tror helt klart att framtidens rollspel inte bör vara utformat för halvårskampanjer i en spelvärld som alla måste plugga för att begripa, samt med tjocka, omständiga regler som kräver att man nördar sig ner i för att börja förstå.
2. Familjen och slackers?
Tittar man på BGG så ser man hur otroligt många personer som spelar spel med sina familjer eller med sina pojk- och flickvänner. Visst, spelklubbsspelarna finns kvar, men många av storsäljarna såsom carcassonne och settlers blev stora för att de gick att spela i hemmet med de personer som redan ingår i hemmet.
Den gamla sortens sällskapsspel, såsom Monopol och Risk, var helgalna evighetsspel som aldrig tog slut, möjliggjorde spelareliminering och hade skitråddiga regler, vilket i prinip gjorde dem till spelklubbsspel, medan dagens familjespel verkligen är familjespel. Något hände med sättet som spelen utvecklades på, vilket fick dem att ta lagom lång tid att spela, vara enkla att ta fram efter middagen, samt vara underhållande för alla åldrar fram tills partiet var färdigspelat oavsett om det gick bra eller dåligt för en.
När jag säger att vardagsrumsspelandet är ute, så menar jag de här spelen som riktades mot unga nördkillar som skulle gå hem till någon och spela efter skolan. Familjespelen går det bättre för.
Jag undrar om det skulle gå att göra ett familjerollspel. Där kan det finnas en möjlighet att expandera. Jag vet inte, jag håller mig skeptisk till det.
Men något jag faktiskt undrar på allvar är om det går att göra ett slackerspel. Slackersällskapsformen är nämligen en som dykt upp på senare år som passar väldigt bra för både brädspel, datorspel, och filmtittande, m.m. men som inte alls rollspelen verkar vara anpassade för. När man sitter och röker gräs så är det liksom lätt att ta fram San Juan och köra ett parti, men man tar ju inte fram Götterdämmerung och börjar generera en vampyrjägare.
Något har alltså hänt med sällskapsformen och hur vi använder våra vardagsrum, och rollspelen har inte följt med i utvecklingen.
---
Äh, det får räcka.